Att sätta punkt
Jag har funderat ett tag och det känns som detta är slutet för denna bloggen. Jag har tagit mig upp från mitt förra liv och det är så skönt. Jag gör det jag vill, jag är där i livet där jag faktiskt har lite kontroll över saker. Jag ska snart ut på praktik och få se mitt framtida jobb som socionom med egna ögon. Få vara där jag vill varanär jag är klar.
Jag har gått igenom mycket och varit med om ännu mer och jag kan inte säga att jag är positiv till det, men jag kan säga att det var värt det. Jag är stolt över vad jag åstakommit och jag är stolt över att jag klarade mig. Jag har många sår och jag har många minnen i bakhuvudet, men jag har lyckats resa mig och gå vidare. Jag vet inte om jag föddes med strävan av att komma framåt och nå mina mål men jag vet att jag har den och hade det inte varit för den så hade jag troligen aldrig stått där jag står idag. Jag vaknar inte längre med en klump i halsen. Jag vaknar inte med rädsla för vad som komma skall och jag tillskillnad från henne behöver inte leva med samvetet om att ha splittrat en familj.
Jag ska framåt i livet, jag ska lyckas och jag ska stå där och le. Ett leende som viskar "Du knäckte mig aldrig, för i sista änden var jag starkare än dig".
Livet svänger och livet tar vändningar. Saker blir inte som man vill och inte som man planerat men låt ingen annan få föstöra din egen bild av ditt och din egen lycka. Va stark, stå upp för dig själv och se dig stå där vid ditt mål. Klarar jag det, klarar du det. Du flyger med egna vingar.
/Erat maksrosbarn
(förresten, jag har en privat blogg, om någon vill följa mig där så maila mig så får ni adressen. [email protected])
♥
Tro på er själva. Det är bland det viktigaste ni kan göra.
ett jobbigt återfall
Har jag bara ljugit för mig själv om att vara helt frisk? Jag vet att det tar tid. Jag vet att det har förföljt mig i flera år och att jag varit duktig som kunnat hålla handlingen borta från tankarna. Jag vet att jag var duktig som lät bli. Jag har svikit mig själv, och de som hejat på mig. Idag svek jag. Igen. Det var ju så längesedan sist. Det har ju gått så bra. Jag vet att detta kommer förfölja mig flera år till, men hur kunde jag svika mig själv så långt? Jag kan inte skylla på all sjukdom runt mig, inte skolan, inte allt hemma, inte det förflutna. Det var helt och hållet mitt egna beslut och det är det som gör så ont. Jag svek mig själv. Det var fest och mat. Ångesten knackade på och trycket över mig själv blev för högt. Allt som hänt blev så påtagligt.
Jag ville inte spy, men att känna händerna på plats igen fick mig att känna en sekunds frihet, men inte igen. Jag ska aldrig ner igen. Det har jag lovat.
Jag ville inte spy, men att känna händerna på plats igen fick mig att känna en sekunds frihet, men inte igen. Jag ska aldrig ner igen. Det har jag lovat.
Något som är jag
Jag pratar så ofta om saker som hänt, om saker som jag inte kunnat ta kontroll över och saker som inte gått min väg. Men jag har något jag alltid kunnat kontrolera och som gått precis åt det hållet jag velat och som uppmärsammades när jag var nio år.
Vi hade ett prov i skolan. Ett gehörsprov. Vi fick lyssna på toner och sätta ut dem på ett notblad. Gick det upp eller ner? Hur många toner gick det upp eller ner? Efter det fick vi söka in till musikskolan. Mitt var enligt urvalet exemplariskt. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt var bra på något. Jag hade ingen aning om att det fanns något som jag, av alla vi som satt där, faktiskt var i princip bäst på.
Jag valde piano. Efter några veckor kom antagningen och jag var antagen. Jag tackade ja och det var en nervös och förväntansfull Em som gick in genom dörrarna på musikskolan. Jag fick ta plats på pianostolen och tänk om jag vetat vad jag startade när jag la fingrarna på tangenterna den dagen.
Jag fick spela tillsammans med en pojke som hette Simon. Jag lyssnade noga till lärarens instruktioner om att låtsas att det var en apelsin under händerna och när jag var hemma spelade jag flitigt på pianot i ett av våra vardagsrum. Tiden gick men min lärare var inte på samma nivå som jag. Jag skulle bättre, bättre och bättre. Tillslut blev pressen så stor att jag ville hoppa av. Jag fick klart för mig att jag aldrig skulle få spela igen om jag hoppade av. Jag skulle inte få komma in igen. Men det gick inte.
Pianot stod orört en tid, men en dag valde jag att sätta fingrarna på tangenterna igen.
Jag sökte in till musikskolan igen. Och kom in. Denna gången på klarinett. Jag fick komma med en tjej som hette Lisa. Åter igen hade jag fått bekräftat att jag var bra. Jag måste bara förstå det. Jag fick spela med lisa ett halvår. Sen skilljde det för mycker på oss kunskapsmässigt så de valde att ha mig i en egen grupp. Jag spelade ut bok efter bok. Jag och pappa stod var och varannan månad i msuikaffären och han sjöng låtarna i boken för att jag skulle känna igen dem och jag fick provspela mig in i orkestrar där folk med mycket mer erfarenhet än mig spelade. Jag kände mig väldigt liten där på scenen men jag trivdes. För jag kunde. Och jag var bra.
Min lärare ville att jag skulle ställa upp i landskaps SM och hon var noga med att berätta att jag har en väldigt bra chans. Jag tog inte chansen, men jag ångrar mig inte. Jag vågade inte riskera att det skulle gå dåligt och tappa tron på mig själv. Jag VAR ju faktiskt duktig.!
Men i mitt huvud räckte inte piano och klarinett. Pappa tog med mig till musikaffären och köpte en gitarr åt mig. Jag sprang upp till mitt rum och spelade. Jag övade och spelade och pappa sa ofta hur glad han blev i hjärtat när han hörde mig klinkna på mina instrument genom fönstret.
Efter ett tag tog tiden över. Det var så mycket som skulle in på så lite tid. Papap hörde mindre och mindre toner från mitt fönster och på något sätt så försvan en liten bit av mig ut ur samma fönster. Böcker lades i lådor och instrument började att blir dammiga. Jag hade inget som riktigt var jag.
Jag slutade gymnasiet och lämnade också samhället jag kom ifrån. Jag tänkte mindre och mindre på vad jag inte längre hade och blickade framåt. Tills för en tid sedan. Jag hittade en mailadress. En mailadress som gav mig ett telefonnummer. Ett nummer som skulle ändra allt igen. Och inom en snar framtid ska jag åter igen gå in genom musikskolans dörrar och åter igen ska jag bli 10 år gammal och lägga händerna på ett dammigt piano.
Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets and ask me your questions,
Oh lets go back to the start.
Running in circles, Comin' in tails
Heads on a science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh take me back to the start.
-
lova mig
Ibland kan det vara bäst att se vad som gör en lycklig på sikt, och inte bara för stunden.
En dag bara vi
Tänk om jag kunde fått en dag till. EN dag. Vi har dagar som bara går utan att vi vet vad vi egentligen gör med dom. Tänk om jag kunde få en dag till att träffa dig. Jag hade ställt oss framför en spegel och pekat ut våra likheter, jag hade blundat och bett dig säga mitt namn. Jag hade frågat om det var hon som höll mig i handen när jag tog mina först steg. Jag hade kramat dig, legat på din arm och bett dig att läsa en av alla sagor från när vi var små. Jag hade velat höra vad du förknippade med mig och bett dig berättat minnen bara vi kunde ha tillsammans, men framför allt hade jag velat visa vad jag är och vad jag blev. Allt det där du aldrig han få ta del av.
Svar på en fråga
Va kul att ni gett så mycket tips på var ni vill veta mer om. Det är bara att skriva på. Jag ska försöka svara på allt.
Jag fick en fråga bland alla längre som kan ges svar på lite kortare och den var om jag varit ute och rest något.
Det har jag. Pappa åkte alltid utomlands med oss (mig, min syster och min bror) minst en gång per år för att få lite kvalitetstid. Där emot har har inte åkt och back packat eller liknande. Jag har inte kännt att jag haft behovet, där emot har jag rest endel med mina fina vänner.
Jag fick en fråga bland alla längre som kan ges svar på lite kortare och den var om jag varit ute och rest något.
Det har jag. Pappa åkte alltid utomlands med oss (mig, min syster och min bror) minst en gång per år för att få lite kvalitetstid. Där emot har har inte åkt och back packat eller liknande. Jag har inte kännt att jag haft behovet, där emot har jag rest endel med mina fina vänner.
Lycka
Jag tror att en god egenskap jag fått av allt som hänt är att kunna se lycka i mycket. Inte bara materiella ting. Känslor har jag aldrig blivit överöst med, men där emot har jag fått en egenskap som lyder att se det fina i det lilla. Om någon skulle fråga mig om ett lyckligt minne skulle jag säga NU. Fråga mig om ett år och jag skulle säga NU. Varför?
Jo jag ska förklara. Just nu sitter jag i min soffa, i min lägenhet, jag har svergies rikes lag framför mig, kompendier med lagtolkning och kompleterande lagtexter liggandes på bordet. Löven börjar gli gula utanför mitt fönster och det tyder på att det är höst. Jag får ha halsduk på mig när jag går ut, vantar när jag startar bilen på morgonen, jag kan dra mina stövlar i lövhögar och jag kan andas in den friska luften som kommer från bergen. Jag är precis där jag vill vara. Jag har funnit ett inre lugn. Jag studerar till det jag verkligen vill bli och brinner för, jag har en vardag, jag har rutiner - Jag har måltidsrutiner, jag vet att jag har 4-5 träningspass i veckan, jag vet att jag har några timmars plugg varje dag, jag vet att helgerna betyder krogen och vänner och jag vet att jag kan stänga ute världen om det behövs i min egen lägenhet - mitt hem. Vänner kommer hem till mig utan att jag behöver vara orolig för skrik och bråk, jag är runt hos folk för att jag vill, inte för att jag inte vågar vara hemma, jag ser fram emot att sätta nyckeln i mitt eget lås och jag älskar det faktum att jag bara kan gå en promenad om jag vill, andas ut, och sedan fått ny energi.
Jag har fått en av de bästagåvor som finns. Och det är ett inre lugn, jag tror stenhårt på mig själv i alla situationer, har jag kommit ända hit, är det inget som kan slå ner mig. Jag har lyvkats bygga upp ett liv som innefattar allt det jag saknade som mindre. Jag har hittat mig själv, jag har hittat min plats. Och idag är det värt allt för mig.
Om "hon"
Jag ska försöka förklara och ge min bild av hur det är idag.
För ungefär ett år sedan insåg jag att det inte går länge. Jag måste göra något med mitt liv. Jag tänker inte låta min uppväxt förstöra mer nu. Hon skulle inte få vinna. Hennes ord om hur värdelös jag var och hur jag aldrig skulle klara av något skulle inte få påverka mig längre. HON hade bara den makten till att styra mitt liv som jag gav henne. Jag tänkte låta allt jag varit med om blir till något nyttigt för mig istället. Jag tänkte använda det för att få göra det jag brinner för. Jag sökte in till en skola i mitten av Sverige och kom in. Jag skulle iväg, jag skulle flytta 100 mil bort och hon skulle aldrig komma åt mig där. Vissa kallar det att fly, jag kallar det frihet. I en stad där ingen visste vem jag var, där skulle jag få bli den jag alltid velat vara.
Jag bestämde mig för att endast lyssna till pappas glädjeord och inte se hur hans ögon skrek ut smärtan över att jag ksulle flytta så långt bort. Förlåt pappa, men detta är för min skull, mina tidigare 20 år har jag alltid handlat utifrån din.
Jag har länge funderat på hur man kan älska en människa men ändå ta ifrån den det viktigaste den har. Hon tog ifrån pappa sitt barn. Det viktigaste i hans liv. Hon tog ifrån mig min barndom. Hur kan hon se sig själv i spegeln? Hur kan hon gå runt hemma i huset med vetskapen om att att hon är ensam där just nu beror på att hon skrämde iväg pappas barn. Veta att anledningen till att det bara är hennes barn som är hemma och äter middagar, prioriterar familjen vid jul och är med och firar födelsedagar med ett leende, är för att hon förstörde så otroligt mycket mellan den hon älskar, och hans barn. Nu äntligen är dom den familjen hon i 14 år strävade efter att bli. Kanske skulle jag se det som ett nederlag att jag aldrig åker hem. Gör jag det bor jag inte hemma. Att jag endast träffar pappa några gånger per år, och då när han är någonstans i jobbet eller när han kommer hit till mig, att jag troligen åker utomlands över jul och att jag inte ens försöker vara hemma på varken hans, min eller mina syskons födelsedagar, att jag missar allt en familj står för, men nej, för jag har insett att min lycka väger tyngre än hennes ondska. Låt henne sitta där själv då, låt henne få höra på pappas ledsna ord när han saknar mig, för i sista änden vet jag att min lycka kommer smaka så mycket bättre än hennes samvete.
Jag har ganska nyligen berättat för pappa om mycket hemma. Han svarade att han hade misslyckats. Och det har han. Jag förklarade också att jag inte tänker sätta mig ner och prata med henne för det finns inget sätt att koma över allt detta. Man kan förlåta, men inte alltid glömma. Detta har påverkat hela mitt liv. Hur kan någon begära att några ord skall få det att försvinna? Inget kan ändra det förflutna, och just nu har jag ingen lust att se henne i min framtid heller. Jag vet att det smrtar för honom, men jag vet inte om det smärtar mest att jag vill stänga henne ute, eller att pappa inser att jag kommer stå fast vid detta beslut, som en vuxen individ. Jag och pappa har en väldigt bra kontakt och hörs flera gånger i veckan, men det stannar där. Jag tänker inte åka hem för hans skull, inte så länge hon är där. Och det vet han. Det spelar ingen roll hur gammal jag än är, att stiga in i det huset mitt i samhället jag växte upp i får mig att åter igen bli 12 år och åter igen känna hur ingen ser mig, hör mig eller försöker förstå mig, och jag tänker inte utsätta mig själv för det igen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att pappa väljer att lämna henne. Att han inser vad som håller och alltid hållt på att hända. Om inte kanske vi bara får respektera varandras lycka. Och det är på olika håll.
Jag vet att det svider i hennes ögon att det går bra för mig i skolan. Jag vet att det svider att mitt liv går såbra här uppe, att jag trivs och att det numera strålar välmående om mig. Jag vet att det svider när pappa väljer bort henne för att åka till mig och jag vet att det svider i henne att jag lyckas i livet. Likadant som det svider i mig när jag under utbildningens gång insett vad samhället faktiskt hade för skyldigheter mot mig. Vad jag juridiskt hade för rätt och hur försummad jag faktiskt blev. Det var ingen som skrev blåmärkerna som misshandel, det var ingen som förfrågade en psykisk utredning på varken mig eller henne. Det var ingen som tog upp fallet till socialen även att de visste. De VISSTE hur illa jag for hemma. Men det är lättare att inte se. Kanske borde jag tacka henne för att hon hjälpt mig att hitta det jag vill kämpa för, det jag vill jobba med och kanske får jag äntligen känna en gnutta av uppgörelse när jag står där i rätten har och hjälpt ett barn till en sådan barndom som jag aldrig fick.
För ungefär ett år sedan insåg jag att det inte går länge. Jag måste göra något med mitt liv. Jag tänker inte låta min uppväxt förstöra mer nu. Hon skulle inte få vinna. Hennes ord om hur värdelös jag var och hur jag aldrig skulle klara av något skulle inte få påverka mig längre. HON hade bara den makten till att styra mitt liv som jag gav henne. Jag tänkte låta allt jag varit med om blir till något nyttigt för mig istället. Jag tänkte använda det för att få göra det jag brinner för. Jag sökte in till en skola i mitten av Sverige och kom in. Jag skulle iväg, jag skulle flytta 100 mil bort och hon skulle aldrig komma åt mig där. Vissa kallar det att fly, jag kallar det frihet. I en stad där ingen visste vem jag var, där skulle jag få bli den jag alltid velat vara.
Jag bestämde mig för att endast lyssna till pappas glädjeord och inte se hur hans ögon skrek ut smärtan över att jag ksulle flytta så långt bort. Förlåt pappa, men detta är för min skull, mina tidigare 20 år har jag alltid handlat utifrån din.
Jag har länge funderat på hur man kan älska en människa men ändå ta ifrån den det viktigaste den har. Hon tog ifrån pappa sitt barn. Det viktigaste i hans liv. Hon tog ifrån mig min barndom. Hur kan hon se sig själv i spegeln? Hur kan hon gå runt hemma i huset med vetskapen om att att hon är ensam där just nu beror på att hon skrämde iväg pappas barn. Veta att anledningen till att det bara är hennes barn som är hemma och äter middagar, prioriterar familjen vid jul och är med och firar födelsedagar med ett leende, är för att hon förstörde så otroligt mycket mellan den hon älskar, och hans barn. Nu äntligen är dom den familjen hon i 14 år strävade efter att bli. Kanske skulle jag se det som ett nederlag att jag aldrig åker hem. Gör jag det bor jag inte hemma. Att jag endast träffar pappa några gånger per år, och då när han är någonstans i jobbet eller när han kommer hit till mig, att jag troligen åker utomlands över jul och att jag inte ens försöker vara hemma på varken hans, min eller mina syskons födelsedagar, att jag missar allt en familj står för, men nej, för jag har insett att min lycka väger tyngre än hennes ondska. Låt henne sitta där själv då, låt henne få höra på pappas ledsna ord när han saknar mig, för i sista änden vet jag att min lycka kommer smaka så mycket bättre än hennes samvete.
Jag har ganska nyligen berättat för pappa om mycket hemma. Han svarade att han hade misslyckats. Och det har han. Jag förklarade också att jag inte tänker sätta mig ner och prata med henne för det finns inget sätt att koma över allt detta. Man kan förlåta, men inte alltid glömma. Detta har påverkat hela mitt liv. Hur kan någon begära att några ord skall få det att försvinna? Inget kan ändra det förflutna, och just nu har jag ingen lust att se henne i min framtid heller. Jag vet att det smrtar för honom, men jag vet inte om det smärtar mest att jag vill stänga henne ute, eller att pappa inser att jag kommer stå fast vid detta beslut, som en vuxen individ. Jag och pappa har en väldigt bra kontakt och hörs flera gånger i veckan, men det stannar där. Jag tänker inte åka hem för hans skull, inte så länge hon är där. Och det vet han. Det spelar ingen roll hur gammal jag än är, att stiga in i det huset mitt i samhället jag växte upp i får mig att åter igen bli 12 år och åter igen känna hur ingen ser mig, hör mig eller försöker förstå mig, och jag tänker inte utsätta mig själv för det igen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att pappa väljer att lämna henne. Att han inser vad som håller och alltid hållt på att hända. Om inte kanske vi bara får respektera varandras lycka. Och det är på olika håll.
Jag vet att det svider i hennes ögon att det går bra för mig i skolan. Jag vet att det svider att mitt liv går såbra här uppe, att jag trivs och att det numera strålar välmående om mig. Jag vet att det svider när pappa väljer bort henne för att åka till mig och jag vet att det svider i henne att jag lyckas i livet. Likadant som det svider i mig när jag under utbildningens gång insett vad samhället faktiskt hade för skyldigheter mot mig. Vad jag juridiskt hade för rätt och hur försummad jag faktiskt blev. Det var ingen som skrev blåmärkerna som misshandel, det var ingen som förfrågade en psykisk utredning på varken mig eller henne. Det var ingen som tog upp fallet till socialen även att de visste. De VISSTE hur illa jag for hemma. Men det är lättare att inte se. Kanske borde jag tacka henne för att hon hjälpt mig att hitta det jag vill kämpa för, det jag vill jobba med och kanske får jag äntligen känna en gnutta av uppgörelse när jag står där i rätten har och hjälpt ett barn till en sådan barndom som jag aldrig fick.
Allt om Jack
Jag och Jack gick ju som sagt skillda vägar efter att jag gjort aborten och han åter igen hamnat på psyket. Vi hördes inte av på över ett år efter det förrens jag tillslut inte kunde sitta och rulla tummarna mer utan skrev precis vad som legat och tyngt mig hela året. Efter att jag fick svar på mailet så kändes det som att en sten föll. Vi krigade inte längre. Det kanske låter konstigt men när en person gett en så mycket, både kärlek och hat, bidragit med så mycket, både kärlek och hat, och lärt dig så mycket om både kärlek och hat, så är det svårt att släppa taget om honom. Vi skulle haft ett barn ihop. Ett barn som idag skulle varit 8 månader.
Det känns konstigt när man ser tillbaka på det, att den trygga tiden med J byttes ut till ett sådant destruktivt förhållande som Jack förde med sig. Men endå kände jag mig mer älskad av Jack, men var lyckligare med J. Hur går det ihop?
Idag har jag och Jack bara sporadisk kontakt. Ett sms då och då. Han har varit ren i tre månader nu och jag försöker heja på honom. På avstånd. Jag är en av hans droger och det betyder att han aldrig får komma nära. Närhet av mig betyder sårade känslor för honom. Sårade känslor betyder lätt att ett återfall kommer.
Även om det är med blandade känsor jag tänker på det så vet jag att det är bäst så. För oss båda.
Det känns konstigt när man ser tillbaka på det, att den trygga tiden med J byttes ut till ett sådant destruktivt förhållande som Jack förde med sig. Men endå kände jag mig mer älskad av Jack, men var lyckligare med J. Hur går det ihop?
Idag har jag och Jack bara sporadisk kontakt. Ett sms då och då. Han har varit ren i tre månader nu och jag försöker heja på honom. På avstånd. Jag är en av hans droger och det betyder att han aldrig får komma nära. Närhet av mig betyder sårade känslor för honom. Sårade känslor betyder lätt att ett återfall kommer.
Även om det är med blandade känsor jag tänker på det så vet jag att det är bäst så. För oss båda.
Help me out
Jag vet att uppdateringen är riktigt dålig nu. Men det är för att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad jag ska skriva. Så nu får ni hjälpa mig, vad vill ni läsa om? Vad ska jag berätta mer om och vad har ni för frågor?
om svaret från Jack
Det tog en lång stund från att det plingade till i min dator tills att jag vågade öppna mailet. Vad skulle jag mötas av? Vad skulle det stå? Ännu mer ilska? Ännu mer hårda ord? Helt plötsligt visste jag inte om det var någon bra idé att skicka de där mailet. Men tillsut tog jag mod till mig och öppnade det.
Avsändare: Jack
Vet att jag inte borde inte göra detta men efter dig ha det aldrig vart en annan tjej som dugit och jag älskar dig fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på vårt barn och inga droger i världen kan dämpa dom tankarna! Em det slutade inte bra men du ska veta att nu när jag lämnade lägenheten och rensade ut så hittade jag ditt brev som du skrev till mej på sjukhuset och nu ligger det med i väskan hit. En plats i min soffa och hjärta har du alltid! Hoppas allt går bra för dej ♥
Det kanske låter konstigt men det var en klump som försvann från min hals. Han hade svarat, han var inte arg. Nu kunde jag gå vidare. Eller?
Avsändare: Jack
Vet att jag inte borde inte göra detta men efter dig ha det aldrig vart en annan tjej som dugit och jag älskar dig fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på vårt barn och inga droger i världen kan dämpa dom tankarna! Em det slutade inte bra men du ska veta att nu när jag lämnade lägenheten och rensade ut så hittade jag ditt brev som du skrev till mej på sjukhuset och nu ligger det med i väskan hit. En plats i min soffa och hjärta har du alltid! Hoppas allt går bra för dej ♥
Det kanske låter konstigt men det var en klump som försvann från min hals. Han hade svarat, han var inte arg. Nu kunde jag gå vidare. Eller?
Om mail till Jack
I över ett år har det gnagt i mig. I över ett år har jag funderat, börjat skriva, för att sedan klicka ner. Efter sms:et "Du är orsaken till att det inte finns någor barn" så har det varit tyst. Sjukligt tyst. Jag fick aldrig säga vad som fick mig att göra aborten. Jag fick aldrig förklara. Jag bara förblev hatad i hans ögon. Så jag skrickade ett mail.
Hej.
Egentligen vet jag att jag nog inte borde skriva till dig. Det spelar ingen roll om du svarar på det eller inte eller om du så raderar det direkt när du ser att det är från mig, jag måste bara få skriva detta. För trotts att det gått ett år, så kan jag inte helt släppa allt. Allt gick så fort.
Det var aldrig speciellt lätt för mig att ta beslutet Jack. Jag grät, grät och grät. I ena handen ringde en telefon från psyk hela tiden blandat med dina föräldrar och syskon som berättade att du försökt ta livet av dig igen. I andra handen stod pappa och alla andra och försökte förklara hur jag skulle göra enligt dom. Där emellan fanns inte jag. Där fanns inte du och där fanns inte vi. Du skrek på mig, pappa var arg, folk grät och vi kunde inte ha ett samtal utan att vi höjde rösten. Där emellan fanns jag. Jag var tvungen att försöka se om vi kunde ta hand om ett barn. Kunde verkligen en pappa som satt på psyket och som höll på att gå ner sig helt, vara den pappan jag visste att du ville vara och den barnet behövde? Kunde en mamma som stod helt själv, utan utbildning, mod eller kunskap bli den mamman detta barnet behövde? I min hjärna kunde vi inte det. Kärlek betalar inte räkningarna och kärleken gör inte allt oproblematiskt. Jag kunde inte sitta där och se på när allt rasade och veta att det är detta jag ska föda in en ny liten människa till. Efter att jag fått veta mer saker runt omkring allt så kände jag bara att jag inte visste varken ut eller in. Det är inte alltid den lätta vägen som är den rätta vägen och även om jag inte tyckte det var rätt att göra som jag gjorde så visste jag att det var rätt för barnet.
Jag tänker på det vi gjorde ibland. Innan allt trassel. Innan alla bråk, tårar, skrik och svek åt alla håll. Du var en viktig tid i mitt liv och även om vi kanske var herr och fru kaos, så vill jag att du ska veta det. Jag kommer aldrig glömma när vi spelade kort och jag bara vann. Tillslut gav jag bort alla mina bra kort så du vann på par i tvåor. Inte heller när du söp mig full på jäger eller alla gånger när jag släpade ut dig till att spela fotboll. Inte heller när du låg på sjukhus och vi höll andan bara för att se om syremätaren pep, eller när jag inte fick sitta så nära dig i sängen för det gav utslag på ditt ekg, när du fick en topps nertryckt i halsen på vårdecentralen eller när du fick bära in mig för att du sett en orm på vägen och jag vägrade att gå.
Även om det inte är det första jag tänker på så har jag insett att du lärde mig mycket om både mig själv och saker i livet. Det är ingen dans på rosor och det gäller att kämpa. Men det är att ha något att kämpa för som är det viktiga. Ibland saknar jag bara att kunna sitta i din soffa och titta på tv. Bara vara. Det var så okomplicerat just den biten. Även fast du troligen hatar mig och aldrig mer vill se mig igen så var jag bara tvungen att skriva detta. Kanske läser du det som sagt inte ens, det lär jag aldrig få veta, men nu har jag i alla fall fått skriva det som hängt efter mig.
Jag hoppas du har det bra i *** (så bra man nu kan ha det på ett behandlingshem) och att det löser sig nu. Jag trodde och tror trotts inte att du är den sortens människa. Det var inte Jack jag hittade på golvet. Det var inte Jack som satte sig vid köksbordet och radade upp piller. När sjuksköterskan kom och sa ”du får en macka om du dricker upp allt kol” och du svarar ”Alltså .. Det känns som att du vinner mest på den dealen” eller när du tog din systerdotter i knäet och både bara log. Då var det du, du var det Jack.
En dag senare fick jag svar.
Egentligen vet jag att jag nog inte borde skriva till dig. Det spelar ingen roll om du svarar på det eller inte eller om du så raderar det direkt när du ser att det är från mig, jag måste bara få skriva detta. För trotts att det gått ett år, så kan jag inte helt släppa allt. Allt gick så fort.
Det var aldrig speciellt lätt för mig att ta beslutet Jack. Jag grät, grät och grät. I ena handen ringde en telefon från psyk hela tiden blandat med dina föräldrar och syskon som berättade att du försökt ta livet av dig igen. I andra handen stod pappa och alla andra och försökte förklara hur jag skulle göra enligt dom. Där emellan fanns inte jag. Där fanns inte du och där fanns inte vi. Du skrek på mig, pappa var arg, folk grät och vi kunde inte ha ett samtal utan att vi höjde rösten. Där emellan fanns jag. Jag var tvungen att försöka se om vi kunde ta hand om ett barn. Kunde verkligen en pappa som satt på psyket och som höll på att gå ner sig helt, vara den pappan jag visste att du ville vara och den barnet behövde? Kunde en mamma som stod helt själv, utan utbildning, mod eller kunskap bli den mamman detta barnet behövde? I min hjärna kunde vi inte det. Kärlek betalar inte räkningarna och kärleken gör inte allt oproblematiskt. Jag kunde inte sitta där och se på när allt rasade och veta att det är detta jag ska föda in en ny liten människa till. Efter att jag fått veta mer saker runt omkring allt så kände jag bara att jag inte visste varken ut eller in. Det är inte alltid den lätta vägen som är den rätta vägen och även om jag inte tyckte det var rätt att göra som jag gjorde så visste jag att det var rätt för barnet.
Jag tänker på det vi gjorde ibland. Innan allt trassel. Innan alla bråk, tårar, skrik och svek åt alla håll. Du var en viktig tid i mitt liv och även om vi kanske var herr och fru kaos, så vill jag att du ska veta det. Jag kommer aldrig glömma när vi spelade kort och jag bara vann. Tillslut gav jag bort alla mina bra kort så du vann på par i tvåor. Inte heller när du söp mig full på jäger eller alla gånger när jag släpade ut dig till att spela fotboll. Inte heller när du låg på sjukhus och vi höll andan bara för att se om syremätaren pep, eller när jag inte fick sitta så nära dig i sängen för det gav utslag på ditt ekg, när du fick en topps nertryckt i halsen på vårdecentralen eller när du fick bära in mig för att du sett en orm på vägen och jag vägrade att gå.
Även om det inte är det första jag tänker på så har jag insett att du lärde mig mycket om både mig själv och saker i livet. Det är ingen dans på rosor och det gäller att kämpa. Men det är att ha något att kämpa för som är det viktiga. Ibland saknar jag bara att kunna sitta i din soffa och titta på tv. Bara vara. Det var så okomplicerat just den biten. Även fast du troligen hatar mig och aldrig mer vill se mig igen så var jag bara tvungen att skriva detta. Kanske läser du det som sagt inte ens, det lär jag aldrig få veta, men nu har jag i alla fall fått skriva det som hängt efter mig.
Jag hoppas du har det bra i *** (så bra man nu kan ha det på ett behandlingshem) och att det löser sig nu. Jag trodde och tror trotts inte att du är den sortens människa. Det var inte Jack jag hittade på golvet. Det var inte Jack som satte sig vid köksbordet och radade upp piller. När sjuksköterskan kom och sa ”du får en macka om du dricker upp allt kol” och du svarar ”Alltså .. Det känns som att du vinner mest på den dealen” eller när du tog din systerdotter i knäet och både bara log. Då var det du, du var det Jack.
En dag senare fick jag svar.
om livet i allmänhet
och förlåt för den dåliga uppdateringen men det händer så mycket i mitt liv so behöver min tankekraft. Jag har varit på möte om cancer utredningen och det är jobbigt att se hur hårt det tar på min syster samtidigt som jag försöker hålla båda huvuden över vattenytan. En nära vän är sjuk i cancer och jag inser att jag snart kommer få ett samtal om att jag måste komma hem.
Något jag lärt mig under alla år är att i sista änden är det dig själv du måste leva med, så se till att du inte har mer saker i bagaget du inte kan stå för än nödvändigt. Gå efter dina egna normer och gör saker du kan leva med sen. Jag har under en tid inte levt efter detta själv och det har satt massa tankar i huvudet på mig.
Jag har där emot tagit ett steg som ni hjälpt mig ta. Många har bett mig skriva en bok, delvis för att kunna hjälpa andra. Jag ska inte skriva en bok (vad jag tror nu iaf) men där emot har jag ingått i ett projekt som handlar om att vara samtalsledare för ungdomar i klass 8. Det är inom rädda barnen och jag ska lyssna, komma med råd och finnas där för dom. Precis som ingen faktiskt gjort för mig.
Något jag lärt mig under alla år är att i sista änden är det dig själv du måste leva med, så se till att du inte har mer saker i bagaget du inte kan stå för än nödvändigt. Gå efter dina egna normer och gör saker du kan leva med sen. Jag har under en tid inte levt efter detta själv och det har satt massa tankar i huvudet på mig.
Jag har där emot tagit ett steg som ni hjälpt mig ta. Många har bett mig skriva en bok, delvis för att kunna hjälpa andra. Jag ska inte skriva en bok (vad jag tror nu iaf) men där emot har jag ingått i ett projekt som handlar om att vara samtalsledare för ungdomar i klass 8. Det är inom rädda barnen och jag ska lyssna, komma med råd och finnas där för dom. Precis som ingen faktiskt gjort för mig.
