Jag drog in mig till min säng. Jag gick genom köket där hon stod och log. Antagligen för att jag grät. Jag gick upp, stängde dörren och la mig i sängen. Jag ville inte stiga upp igen. Jag ville inte ha en cancer utredning, jag ville inte ha ett hem som var katastrofalt, jag ville inte känna mig sviken av hela samhället och jag ville inte känna hur allt gle mig ur händerna. Att bara andas var en utmaning.

Jag fick panik.

Jag kastade mig ur mitt rum, kastade mig in i bilen och körde till j's lägenhet. Jag slod portkoden och sprang upp till hans trapp. Jag satte mig där och bara satt. Han satt på andra sidan dören, oventandes om mig. Men jag kunde inte åka hem. Jag orkade inte ta ett slag till i form av ord från henne och jag orkade inte frågorna om ngon skulle undra varför jag var så ledsen. Jag satt i hans trapp länge, nervös för att han skulle komma ut, nervös för att någon skulle se mig, men mest nervös för att jag inte skulle lyckas ta mig där ifrån utan bryta ihop där jag satt.

Jag lyckades ta mig där ifrån, men jag återkom flera kvällar.

Jag kände mig ensamast i världen. Jag kunde inte vara hemma, inte vara hos j. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville trilla tillbaka i allt. Skärandet, svältandet, min egen misshandel. Jag ville slå alla, skrika och gråta. Jag var själv. Det kändes som någon stängt in mig i ett rum med begränsat syre och snart tog allt slut.