Att sätta punkt
Jag har funderat ett tag och det känns som detta är slutet för denna bloggen. Jag har tagit mig upp från mitt förra liv och det är så skönt. Jag gör det jag vill, jag är där i livet där jag faktiskt har lite kontroll över saker. Jag ska snart ut på praktik och få se mitt framtida jobb som socionom med egna ögon. Få vara där jag vill varanär jag är klar.
Jag har gått igenom mycket och varit med om ännu mer och jag kan inte säga att jag är positiv till det, men jag kan säga att det var värt det. Jag är stolt över vad jag åstakommit och jag är stolt över att jag klarade mig. Jag har många sår och jag har många minnen i bakhuvudet, men jag har lyckats resa mig och gå vidare. Jag vet inte om jag föddes med strävan av att komma framåt och nå mina mål men jag vet att jag har den och hade det inte varit för den så hade jag troligen aldrig stått där jag står idag. Jag vaknar inte längre med en klump i halsen. Jag vaknar inte med rädsla för vad som komma skall och jag tillskillnad från henne behöver inte leva med samvetet om att ha splittrat en familj.
Jag ska framåt i livet, jag ska lyckas och jag ska stå där och le. Ett leende som viskar "Du knäckte mig aldrig, för i sista änden var jag starkare än dig".
Livet svänger och livet tar vändningar. Saker blir inte som man vill och inte som man planerat men låt ingen annan få föstöra din egen bild av ditt och din egen lycka. Va stark, stå upp för dig själv och se dig stå där vid ditt mål. Klarar jag det, klarar du det. Du flyger med egna vingar.
/Erat maksrosbarn
(förresten, jag har en privat blogg, om någon vill följa mig där så maila mig så får ni adressen. [email protected])
♥
ett jobbigt återfall
Jag ville inte spy, men att känna händerna på plats igen fick mig att känna en sekunds frihet, men inte igen. Jag ska aldrig ner igen. Det har jag lovat.
Något som är jag
Jag pratar så ofta om saker som hänt, om saker som jag inte kunnat ta kontroll över och saker som inte gått min väg. Men jag har något jag alltid kunnat kontrolera och som gått precis åt det hållet jag velat och som uppmärsammades när jag var nio år.
Vi hade ett prov i skolan. Ett gehörsprov. Vi fick lyssna på toner och sätta ut dem på ett notblad. Gick det upp eller ner? Hur många toner gick det upp eller ner? Efter det fick vi söka in till musikskolan. Mitt var enligt urvalet exemplariskt. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt var bra på något. Jag hade ingen aning om att det fanns något som jag, av alla vi som satt där, faktiskt var i princip bäst på.
Jag valde piano. Efter några veckor kom antagningen och jag var antagen. Jag tackade ja och det var en nervös och förväntansfull Em som gick in genom dörrarna på musikskolan. Jag fick ta plats på pianostolen och tänk om jag vetat vad jag startade när jag la fingrarna på tangenterna den dagen.
Jag fick spela tillsammans med en pojke som hette Simon. Jag lyssnade noga till lärarens instruktioner om att låtsas att det var en apelsin under händerna och när jag var hemma spelade jag flitigt på pianot i ett av våra vardagsrum. Tiden gick men min lärare var inte på samma nivå som jag. Jag skulle bättre, bättre och bättre. Tillslut blev pressen så stor att jag ville hoppa av. Jag fick klart för mig att jag aldrig skulle få spela igen om jag hoppade av. Jag skulle inte få komma in igen. Men det gick inte.
Pianot stod orört en tid, men en dag valde jag att sätta fingrarna på tangenterna igen.
Jag sökte in till musikskolan igen. Och kom in. Denna gången på klarinett. Jag fick komma med en tjej som hette Lisa. Åter igen hade jag fått bekräftat att jag var bra. Jag måste bara förstå det. Jag fick spela med lisa ett halvår. Sen skilljde det för mycker på oss kunskapsmässigt så de valde att ha mig i en egen grupp. Jag spelade ut bok efter bok. Jag och pappa stod var och varannan månad i msuikaffären och han sjöng låtarna i boken för att jag skulle känna igen dem och jag fick provspela mig in i orkestrar där folk med mycket mer erfarenhet än mig spelade. Jag kände mig väldigt liten där på scenen men jag trivdes. För jag kunde. Och jag var bra.
Min lärare ville att jag skulle ställa upp i landskaps SM och hon var noga med att berätta att jag har en väldigt bra chans. Jag tog inte chansen, men jag ångrar mig inte. Jag vågade inte riskera att det skulle gå dåligt och tappa tron på mig själv. Jag VAR ju faktiskt duktig.!
Men i mitt huvud räckte inte piano och klarinett. Pappa tog med mig till musikaffären och köpte en gitarr åt mig. Jag sprang upp till mitt rum och spelade. Jag övade och spelade och pappa sa ofta hur glad han blev i hjärtat när han hörde mig klinkna på mina instrument genom fönstret.
Efter ett tag tog tiden över. Det var så mycket som skulle in på så lite tid. Papap hörde mindre och mindre toner från mitt fönster och på något sätt så försvan en liten bit av mig ut ur samma fönster. Böcker lades i lådor och instrument började att blir dammiga. Jag hade inget som riktigt var jag.
Jag slutade gymnasiet och lämnade också samhället jag kom ifrån. Jag tänkte mindre och mindre på vad jag inte längre hade och blickade framåt. Tills för en tid sedan. Jag hittade en mailadress. En mailadress som gav mig ett telefonnummer. Ett nummer som skulle ändra allt igen. Och inom en snar framtid ska jag åter igen gå in genom musikskolans dörrar och åter igen ska jag bli 10 år gammal och lägga händerna på ett dammigt piano.
Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets and ask me your questions,
Oh lets go back to the start.
Running in circles, Comin' in tails
Heads on a science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh take me back to the start.
-
lova mig
En dag bara vi
Tänk om jag kunde fått en dag till. EN dag. Vi har dagar som bara går utan att vi vet vad vi egentligen gör med dom. Tänk om jag kunde få en dag till att träffa dig. Jag hade ställt oss framför en spegel och pekat ut våra likheter, jag hade blundat och bett dig säga mitt namn. Jag hade frågat om det var hon som höll mig i handen när jag tog mina först steg. Jag hade kramat dig, legat på din arm och bett dig att läsa en av alla sagor från när vi var små. Jag hade velat höra vad du förknippade med mig och bett dig berättat minnen bara vi kunde ha tillsammans, men framför allt hade jag velat visa vad jag är och vad jag blev. Allt det där du aldrig han få ta del av.
Svar på en fråga
Jag fick en fråga bland alla längre som kan ges svar på lite kortare och den var om jag varit ute och rest något.
Det har jag. Pappa åkte alltid utomlands med oss (mig, min syster och min bror) minst en gång per år för att få lite kvalitetstid. Där emot har har inte åkt och back packat eller liknande. Jag har inte kännt att jag haft behovet, där emot har jag rest endel med mina fina vänner.
Lycka
Jag tror att en god egenskap jag fått av allt som hänt är att kunna se lycka i mycket. Inte bara materiella ting. Känslor har jag aldrig blivit överöst med, men där emot har jag fått en egenskap som lyder att se det fina i det lilla. Om någon skulle fråga mig om ett lyckligt minne skulle jag säga NU. Fråga mig om ett år och jag skulle säga NU. Varför?
Jo jag ska förklara. Just nu sitter jag i min soffa, i min lägenhet, jag har svergies rikes lag framför mig, kompendier med lagtolkning och kompleterande lagtexter liggandes på bordet. Löven börjar gli gula utanför mitt fönster och det tyder på att det är höst. Jag får ha halsduk på mig när jag går ut, vantar när jag startar bilen på morgonen, jag kan dra mina stövlar i lövhögar och jag kan andas in den friska luften som kommer från bergen. Jag är precis där jag vill vara. Jag har funnit ett inre lugn. Jag studerar till det jag verkligen vill bli och brinner för, jag har en vardag, jag har rutiner - Jag har måltidsrutiner, jag vet att jag har 4-5 träningspass i veckan, jag vet att jag har några timmars plugg varje dag, jag vet att helgerna betyder krogen och vänner och jag vet att jag kan stänga ute världen om det behövs i min egen lägenhet - mitt hem. Vänner kommer hem till mig utan att jag behöver vara orolig för skrik och bråk, jag är runt hos folk för att jag vill, inte för att jag inte vågar vara hemma, jag ser fram emot att sätta nyckeln i mitt eget lås och jag älskar det faktum att jag bara kan gå en promenad om jag vill, andas ut, och sedan fått ny energi.
Jag har fått en av de bästagåvor som finns. Och det är ett inre lugn, jag tror stenhårt på mig själv i alla situationer, har jag kommit ända hit, är det inget som kan slå ner mig. Jag har lyvkats bygga upp ett liv som innefattar allt det jag saknade som mindre. Jag har hittat mig själv, jag har hittat min plats. Och idag är det värt allt för mig.
Om "hon"
För ungefär ett år sedan insåg jag att det inte går länge. Jag måste göra något med mitt liv. Jag tänker inte låta min uppväxt förstöra mer nu. Hon skulle inte få vinna. Hennes ord om hur värdelös jag var och hur jag aldrig skulle klara av något skulle inte få påverka mig längre. HON hade bara den makten till att styra mitt liv som jag gav henne. Jag tänkte låta allt jag varit med om blir till något nyttigt för mig istället. Jag tänkte använda det för att få göra det jag brinner för. Jag sökte in till en skola i mitten av Sverige och kom in. Jag skulle iväg, jag skulle flytta 100 mil bort och hon skulle aldrig komma åt mig där. Vissa kallar det att fly, jag kallar det frihet. I en stad där ingen visste vem jag var, där skulle jag få bli den jag alltid velat vara.
Jag bestämde mig för att endast lyssna till pappas glädjeord och inte se hur hans ögon skrek ut smärtan över att jag ksulle flytta så långt bort. Förlåt pappa, men detta är för min skull, mina tidigare 20 år har jag alltid handlat utifrån din.
Jag har länge funderat på hur man kan älska en människa men ändå ta ifrån den det viktigaste den har. Hon tog ifrån pappa sitt barn. Det viktigaste i hans liv. Hon tog ifrån mig min barndom. Hur kan hon se sig själv i spegeln? Hur kan hon gå runt hemma i huset med vetskapen om att att hon är ensam där just nu beror på att hon skrämde iväg pappas barn. Veta att anledningen till att det bara är hennes barn som är hemma och äter middagar, prioriterar familjen vid jul och är med och firar födelsedagar med ett leende, är för att hon förstörde så otroligt mycket mellan den hon älskar, och hans barn. Nu äntligen är dom den familjen hon i 14 år strävade efter att bli. Kanske skulle jag se det som ett nederlag att jag aldrig åker hem. Gör jag det bor jag inte hemma. Att jag endast träffar pappa några gånger per år, och då när han är någonstans i jobbet eller när han kommer hit till mig, att jag troligen åker utomlands över jul och att jag inte ens försöker vara hemma på varken hans, min eller mina syskons födelsedagar, att jag missar allt en familj står för, men nej, för jag har insett att min lycka väger tyngre än hennes ondska. Låt henne sitta där själv då, låt henne få höra på pappas ledsna ord när han saknar mig, för i sista änden vet jag att min lycka kommer smaka så mycket bättre än hennes samvete.
Jag har ganska nyligen berättat för pappa om mycket hemma. Han svarade att han hade misslyckats. Och det har han. Jag förklarade också att jag inte tänker sätta mig ner och prata med henne för det finns inget sätt att koma över allt detta. Man kan förlåta, men inte alltid glömma. Detta har påverkat hela mitt liv. Hur kan någon begära att några ord skall få det att försvinna? Inget kan ändra det förflutna, och just nu har jag ingen lust att se henne i min framtid heller. Jag vet att det smrtar för honom, men jag vet inte om det smärtar mest att jag vill stänga henne ute, eller att pappa inser att jag kommer stå fast vid detta beslut, som en vuxen individ. Jag och pappa har en väldigt bra kontakt och hörs flera gånger i veckan, men det stannar där. Jag tänker inte åka hem för hans skull, inte så länge hon är där. Och det vet han. Det spelar ingen roll hur gammal jag än är, att stiga in i det huset mitt i samhället jag växte upp i får mig att åter igen bli 12 år och åter igen känna hur ingen ser mig, hör mig eller försöker förstå mig, och jag tänker inte utsätta mig själv för det igen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att pappa väljer att lämna henne. Att han inser vad som håller och alltid hållt på att hända. Om inte kanske vi bara får respektera varandras lycka. Och det är på olika håll.
Jag vet att det svider i hennes ögon att det går bra för mig i skolan. Jag vet att det svider att mitt liv går såbra här uppe, att jag trivs och att det numera strålar välmående om mig. Jag vet att det svider när pappa väljer bort henne för att åka till mig och jag vet att det svider i henne att jag lyckas i livet. Likadant som det svider i mig när jag under utbildningens gång insett vad samhället faktiskt hade för skyldigheter mot mig. Vad jag juridiskt hade för rätt och hur försummad jag faktiskt blev. Det var ingen som skrev blåmärkerna som misshandel, det var ingen som förfrågade en psykisk utredning på varken mig eller henne. Det var ingen som tog upp fallet till socialen även att de visste. De VISSTE hur illa jag for hemma. Men det är lättare att inte se. Kanske borde jag tacka henne för att hon hjälpt mig att hitta det jag vill kämpa för, det jag vill jobba med och kanske får jag äntligen känna en gnutta av uppgörelse när jag står där i rätten har och hjälpt ett barn till en sådan barndom som jag aldrig fick.
Allt om Jack
Det känns konstigt när man ser tillbaka på det, att den trygga tiden med J byttes ut till ett sådant destruktivt förhållande som Jack förde med sig. Men endå kände jag mig mer älskad av Jack, men var lyckligare med J. Hur går det ihop?
Idag har jag och Jack bara sporadisk kontakt. Ett sms då och då. Han har varit ren i tre månader nu och jag försöker heja på honom. På avstånd. Jag är en av hans droger och det betyder att han aldrig får komma nära. Närhet av mig betyder sårade känslor för honom. Sårade känslor betyder lätt att ett återfall kommer.
Även om det är med blandade känsor jag tänker på det så vet jag att det är bäst så. För oss båda.
Help me out
om svaret från Jack
Avsändare: Jack
Vet att jag inte borde inte göra detta men efter dig ha det aldrig vart en annan tjej som dugit och jag älskar dig fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på vårt barn och inga droger i världen kan dämpa dom tankarna! Em det slutade inte bra men du ska veta att nu när jag lämnade lägenheten och rensade ut så hittade jag ditt brev som du skrev till mej på sjukhuset och nu ligger det med i väskan hit. En plats i min soffa och hjärta har du alltid! Hoppas allt går bra för dej ♥
Det kanske låter konstigt men det var en klump som försvann från min hals. Han hade svarat, han var inte arg. Nu kunde jag gå vidare. Eller?
Om mail till Jack
Egentligen vet jag att jag nog inte borde skriva till dig. Det spelar ingen roll om du svarar på det eller inte eller om du så raderar det direkt när du ser att det är från mig, jag måste bara få skriva detta. För trotts att det gått ett år, så kan jag inte helt släppa allt. Allt gick så fort.
Det var aldrig speciellt lätt för mig att ta beslutet Jack. Jag grät, grät och grät. I ena handen ringde en telefon från psyk hela tiden blandat med dina föräldrar och syskon som berättade att du försökt ta livet av dig igen. I andra handen stod pappa och alla andra och försökte förklara hur jag skulle göra enligt dom. Där emellan fanns inte jag. Där fanns inte du och där fanns inte vi. Du skrek på mig, pappa var arg, folk grät och vi kunde inte ha ett samtal utan att vi höjde rösten. Där emellan fanns jag. Jag var tvungen att försöka se om vi kunde ta hand om ett barn. Kunde verkligen en pappa som satt på psyket och som höll på att gå ner sig helt, vara den pappan jag visste att du ville vara och den barnet behövde? Kunde en mamma som stod helt själv, utan utbildning, mod eller kunskap bli den mamman detta barnet behövde? I min hjärna kunde vi inte det. Kärlek betalar inte räkningarna och kärleken gör inte allt oproblematiskt. Jag kunde inte sitta där och se på när allt rasade och veta att det är detta jag ska föda in en ny liten människa till. Efter att jag fått veta mer saker runt omkring allt så kände jag bara att jag inte visste varken ut eller in. Det är inte alltid den lätta vägen som är den rätta vägen och även om jag inte tyckte det var rätt att göra som jag gjorde så visste jag att det var rätt för barnet.
Jag tänker på det vi gjorde ibland. Innan allt trassel. Innan alla bråk, tårar, skrik och svek åt alla håll. Du var en viktig tid i mitt liv och även om vi kanske var herr och fru kaos, så vill jag att du ska veta det. Jag kommer aldrig glömma när vi spelade kort och jag bara vann. Tillslut gav jag bort alla mina bra kort så du vann på par i tvåor. Inte heller när du söp mig full på jäger eller alla gånger när jag släpade ut dig till att spela fotboll. Inte heller när du låg på sjukhus och vi höll andan bara för att se om syremätaren pep, eller när jag inte fick sitta så nära dig i sängen för det gav utslag på ditt ekg, när du fick en topps nertryckt i halsen på vårdecentralen eller när du fick bära in mig för att du sett en orm på vägen och jag vägrade att gå.
Även om det inte är det första jag tänker på så har jag insett att du lärde mig mycket om både mig själv och saker i livet. Det är ingen dans på rosor och det gäller att kämpa. Men det är att ha något att kämpa för som är det viktiga. Ibland saknar jag bara att kunna sitta i din soffa och titta på tv. Bara vara. Det var så okomplicerat just den biten. Även fast du troligen hatar mig och aldrig mer vill se mig igen så var jag bara tvungen att skriva detta. Kanske läser du det som sagt inte ens, det lär jag aldrig få veta, men nu har jag i alla fall fått skriva det som hängt efter mig.
Jag hoppas du har det bra i *** (så bra man nu kan ha det på ett behandlingshem) och att det löser sig nu. Jag trodde och tror trotts inte att du är den sortens människa. Det var inte Jack jag hittade på golvet. Det var inte Jack som satte sig vid köksbordet och radade upp piller. När sjuksköterskan kom och sa ”du får en macka om du dricker upp allt kol” och du svarar ”Alltså .. Det känns som att du vinner mest på den dealen” eller när du tog din systerdotter i knäet och både bara log. Då var det du, du var det Jack.
En dag senare fick jag svar.
om livet i allmänhet
Något jag lärt mig under alla år är att i sista änden är det dig själv du måste leva med, så se till att du inte har mer saker i bagaget du inte kan stå för än nödvändigt. Gå efter dina egna normer och gör saker du kan leva med sen. Jag har under en tid inte levt efter detta själv och det har satt massa tankar i huvudet på mig.
Jag har där emot tagit ett steg som ni hjälpt mig ta. Många har bett mig skriva en bok, delvis för att kunna hjälpa andra. Jag ska inte skriva en bok (vad jag tror nu iaf) men där emot har jag ingått i ett projekt som handlar om att vara samtalsledare för ungdomar i klass 8. Det är inom rädda barnen och jag ska lyssna, komma med råd och finnas där för dom. Precis som ingen faktiskt gjort för mig.
Om hur man glömmer
Jag satt på ett hotellrum med pappa i lördags och vi började prata om allt som hänt. Jag möttes av flera "Det kommer inte jag ihåg" och "var det så?" Han ville inte heller så. Han ville ännu mer förneka det. Men där satt vi, båda två. Han såg in i mina ögon och sa "Det är mitt fel. Du är mitt barn och mitt ansvar".
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Erkände han faktiskt efter 15 år att han gjort fel? Var det inte mig det var fel på?
Tiden måste fortsätta
Jag stänger ägenhetsdörren bakom mig, utan skor på fötterna går jag försiktigt ner för trappuppgångens steg. Jag öppnar dörren till källaren och föjer den sista trappan ner. Så långt ner man kan komma. Jag tar till höger och låser upp de båda dörrarna in till ett sista rum. Längst in, längst bort stoppar jag nyckeln i ett lås, vrider om och går in. Långt ner bland alla saker hittar jag en röd liten låda. Jag tar upp den. Fingrar lite locket men bestämmer mig för att öppna den. Försiktigt skiljer jag locket från botten, tar ett djupt andetag och stoppar ner handen. Jag känner pappret och drar försiktigt fingertopparna mot den hala ytan. Jag tar upp det, sänker ögonen och tittar. Jag tittar och stryker fingrarna över det. Längst ner, längst in låg det. Precis som det finns längst in och längst ner i mig. Älskade ultraljudsbild, som jag undrat över vem du skulle blivit. Jag stryker över det enda jag har av dig och önskar att du visste att jag gjorde det för din egen skull.
Svar på en fråga
Jag fick frågan om Jack är död. Och det är han inte. Vad som hände med honom kommer sen. Det som hände då var att våran kontakt bröts. Det sista vi sa till varandra var "Du är en barnamördare" Vilket jag svarade "Det är du som är orsaken till att det inte finns något barn". Sen hördes vi aldrig mer igen.
Om jag får önska.
/ Em 9 år
Allting har ett slut
Jag lovade mig själv att vara ärligt i denna bloggen. Till 100 %. Det är en del i att kunna bearbeta vissa saker som ligger längre in. Nu ska jag förklara det.
Den natten Jack sa att han skulle skära halsen av sig efter att jag gått ut genom dörren använda jag alla medel jag kunde för att han inte skulle ta sitt liv. Det sista jag sa var "Du älskar barn! Du ska bli en pappa en dag. En pappa som ska finnas där för sina barn, för sin familj och kommit ur all skit. Du ska leva för dom och när du hör en röst som ropar "Pappa" ska det vara dig dom menar!" tillbaka fick jag svaret "Gör mig till pappa då." Jag svalde, stirrade på honom och gick med på att ha sex en gång. En gång.
Månaden efter fick jag reda på att jag var gravid. Igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ringde upp min bästa vän och hon blev lika chockad som jag. EN gång! Skillnaden denna gången var att pappan ville. Jack var glad. Han blev överlycklig där på sin säng på psyket när jag berättade det för honom och jag visste inte hur jag skulle bemöta det. När det hade handlat om J var allt kaos och allt låg på mig. Vi bestämde oss för att det kanske skulle gå att behålla barnet. Han skulle vara ute från psyk (detta var innan han rymde och innan allt riktigt hade rasat, om det nu någonsin stått stabilt) och vara tillbaka på jobbet innan bebisen kom, som var beräknad i Januari. Jag fick vara glad. Det var okej. Barnet var välkommet både från min och Jacks sida. Då kvarstod bara nästa steg. Berätta för omgivningen. Vi valde att bara börja berätta för föräldrarna och jag berättade för min syster. Pappas reaktion ble tyst. Han sa inte så mycket först. Men sen. Sen var allt fel. Sist när det var med J så skulle han stötta mig, nu gjorde jag så fel det bara gick. Jag förstörde min framtid, jag hade fel pappa till barnet, jag satte mig själv i en förödande situation och "jag var bara 19 år". Jag rasade ihop och grät. För första gången i mitt liv skrek jag och min pappa på varandra. Jag försvarade både Jack, mig och barnet för mitt liv och det slutade med att vi inte pratade med varandra. Min syster fanns där. Hon sa att hon inte vill se på barnet sen med vetskapen om att hon uppmanat mig till en abort.
Jag ringde ofta till Jack och grät. Jag grät för att inte pappa fanns där för mig i detta, jag grät md ultraljudsbilden i handen som visade v 9+4. Mina vänner försökte trösta och finnas där men det var ett stort hål utan pappa. "Vad som än händer har du alltid mig." Orden ekade i huvudet på mig. I 19 år hade jag fått höra dem komma ur pappas mun men denna gången kom dom inte. Denna gången svaldes dom hårt.
Jag fortsatte min graviditet. Jack och jag berättade för hans föräldrar och möttes av glada miner. Jag klappade på magen, Jack klappade på magen, de på psyket klappade på magen och halsbrännan börade komma. Jag ville bara äta sallader och efter hälsokontrollen på MVC kände jag att detta var på riktigt. Jag var glad. Jag väntade ett barn som skulle ha två föräldrar som älskade det och jag visste att vi skulle klara detta. Kort efter va det Jack rymde från psyket. Han hade förstått att ett barn inte skulle föra oss samman igen och valde att skrämma mig genom att lämna mig och barnet och gå in i det kriminella igen. Vilket som hann ske eftersom polisen haffade honom innan med min hjälp.
Jack var en vecka på psyket i storstaden och under den veckan kände jag en saknad. Jag saknade honom, klappade på magen och jag saknade tryggheten. Även om han utsatte mig både för det ena och det andra så kände jag en sådan oerhög trygghet bara jag var nära honom. Han kom sedan tillbaka till vår stad och ganska snabbt var han ute igen.
Jag bestämde mig för att inte vara hans länk till verkligheten längre. Jag orkade inte och jag klarade inte av det. vi skulle ha ett barn ihop men jag insåg att vi behövde tid ifrån varandra för att kunna reda upp våra liv på egen hand. Vi hade släktkalas hemma och efter som min käraste vän såg hur dåligt jag mådde bestämde vi oss för att åka till kusten över natten bara hon och jag och ha lite egen tid för att jag skulle få andas. I slutet av släktkalaset fick jag ett sms av Jack "Kan du komma hit?" för första gången dessa månader så skrev jag "Nej. Jag ska iväg efter" "Kan inte jag hänga med?" "Nej, jag ska inte dit själv." här bröt helvetet löst. Han svor, skrek att jag är med någon annan, undrade hur jag kunde bete mig så vi som skulle ha barn ihop och kallade mig för både det ena och det andra. Efter det sms:et förklarade jag för honom att jag skulle dit med min bästa vän och efter det var det tyst.
Kalaset tog slut och efter vi kommit halvväs till kusten fick jag ett sms från Jack igen. "Förlåt, hej då". Jag tvärbromsade, total vängde och åkte hem till honom. Han bodde på vägen mellan mig och kusten. Jag var rasande. Hur vågade han förstöra för mig igen?! Hur vågade han göra såhär igen?! Jag stannade utanför lägenheten och drog tag i dörren. Låst. Jag sparkade och skrek "JÄVLA PUNDAR JÄVEL!" Då öppnade han dörren och direkt när jag såg honom står där, hög upp till skyarna och stirrade på mig och väste "Ge fan i att skrika!" så slog det slint i huvudet på mig. Jag puttade in honom i lägenhet med all min kraft. Han föll och slog huvudet i en byrå. Han ställde sig upp, halvt omtumlad, och vi började skrika på varandra. Jag puttade in honom i en dörr, vi skrek oss in i sovrummet, han slog ner en hylla, jag gjorde ett hål i garderobsdörren, han flög in i väggen och då puttade han in mig i tvn. Det kände som det gick i slowmotion och allt jag han tänka var att skydda magen. Han kände tvn gå in i min kropp och det enda som hördes i just det ögonblicket var en smäll. Jag flög upp, puttade in honom i väggen och skrek "Gör du sådär en gång till så har vi inget barn längre!" Jag var rasande. Jack skrek att jag måste sluta och gå här ifrån för han kan inte kontrollera sin ADHD nu. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag ställde mig framför honom och skrek "Slå då! MEN SLÅ MIG DÅ!" Jag gick bärsärka gång, rev ut allt, slängde runt hansl lakan, hällde ut vart enda piller han hade, skrek tills rösten inte fanns kvar och slog honom tills jag inte orkade mer. All illska jag samlat på mig, allt svek från pappa, honom och omvärlden och all frustration tog jag ut den kvällen. På Jack. Tillslut stormade jag ur lägenheten med min vän i hälarna och åkte till kusten. Där satt vi tills dagen efter när jag på ett sms från Jacks bror fick veta att dom hittat honom medvetslös den morgonen.
Jag åkte hem till hans syster. vi bestämde oss för att ta en fika och prata om allt. Hon var den enda jag kunde prata om Jack med på ett sätt som inte var "Det är synd om honom" utan ett sätt som visade att det är han som gör fel. Jag var ledsen och uttömd på allt sedan dagen innan och vi börajde prata om hans liv innan mig. Hon var nyfiken på vad han faktiskt gjort och berättade vad han sagt. Jag berättade om kriminaliteten, resorna dom gjort, pengarna, lägenheter och gäng. Saker han åkt dig för och hur hans pappa slagit honom. Hon blev helt tyst. Hon tittade på mig en stund och sa "Är det vad han sagt till dig?" "Ja" "Herregud Em. Inget av det där stämmer. Han har aldrig haft pengar, han levde på socialen. Han har aldrig rest. Han har aldrig gjort de så kriminella saker och han har aldrig åkt fast hon polisen för något av det han sagt. Och framför allt, våran pappa har aldrig slagit honom. Där emot är mytomani en följdsjukdom av hans ADHD."
Jag var stum. Vi satt där på varsin sida bordet och bara kollade på varandra. Helt plötsligt insåg jag att personen jag umgåtts med i flera månader, personen jag väntar ett barn ihop med, kände inte jag över huvudtaget längre. Jag visste inget alls om honom. Vem är han? Jag kände mig sviken igen. Krängt och dum. Hur kunde jag gått på allt de där? Hur kunde jag trott att allt var sant?! Jack låg på intensiven igen, inlåst, han hade försökt lämna både mig och världen, ljugit om allt och både han och personalen på psyk sträck ringde mig.
Jag åkte hem, satte mig ner i soffan och grät. Jag kunde inte ringa pappa för honom pratade jag inte med, jag kunde inte ringa Jack för det var han som var orsaken, kunde verkligen någon förstå? Kunde någon förstå vad jag går igenom? Där och då satte jag mig ner och gick igenom mig själv. Jag gick igenom mitt liv, min framtid och allt som hänt det senaste halvåret. Allt från den där gången på festen där jag träffade jack, tills platsen jag att på i soffan nu och höll en hand på en svullen mage. Jag visste vad jag var tvungen att göra, lyfte luren och tog ett djupt andetag.
Ett samtal senare, ett klokt ord från en vän senare och ett sms till jack senare började samtalen strömma in från iva/psyk och från familjemedlemmar. "Ska du göra det? Har du bestämt dig?" Jag kände pressen, trycket och ingsåg att jag egentligen inte har något val.
Två dagar efter gjorde jag en abort. En våning över mig låg Jack, ovetandes om allt, och kämpade för sitt liv.
Jag insåg den där kvällen i soffan att jag egentligen aldrig hade något val. Jag ville, Jack ville, men det var inte rätt. Det var inte rätt av mig att föda ett barn in till det här. Jag kunde försvara mig, jag kunde gå, men barnet skulle alltid vara 50 % av Jack. Han skulle troligen få sin del av allt och ville jag verkligen lägga ett barn i händerna på någon som redan sårat mig så mycket, förstört så mycket, som jag aldrig kunde lita på och som jag över huvudtaget inte längre kände? Ville jag utsätta detta barnet för alla hans manipulationer? Jag visste att detta barnet skulle bli sviket från Jacks sida flera gånger om, jag visste hur jag skulle få förklara att pappa inte alls skiter i dig utan att han älskar dig. Trotts missbruk, alkoholism och våld. Jag skulle aldrig kunna se mitt barn bli slaget av sin pappa och jag visste hur dåligt Jack skulle må över att aldrig kunna vara den pappan han ville vara. Hur mycket jag än skulle kämpa så skulle det aldrig räcka för att skydda mitt barn från allt. Och man ska aldrig behöva skydda det från vissa saker. Alldra minst från sina egna föräldrar.
Den där natten då vi hade bråket i hans längenhet var sista gången jag såg Jack. Jag fick ett par sms om att jag var en barnamördare och att jag inte var värld att leva. Men jag såg honom aldrig igen.
