Mormors kökslucka
Efter en vistelse där på några dagar så var det dags för mig och mina två syskon att åka hem. Tanken på att jag skulle va tvungen att lämna min fristad, mormor och morfars tryggga hem och platsen där jag fick vara just vad jag var, ett barn, och istället återvända hem till ett hus där pappa inte var hemma, hon härgade fritt och jag fick vara allt utom just ett barn, gjorde att jag fick panik.
Jag tog min hand och tog tag i handtaget på mormors ena kökslucka. "Kom nu em" "Släpp nu så ska vi åka hem" "Men lilla vän du måste släppa taget" Jag höll stenhårt fast i handtaget. Mormor försökte dra lite försiktigt i min andra hand och säga "kom nu, vi måste åka nu". Jag vägrade. Min bror började rynka på ögonbrynen och sa "Kom nu em! Släpp." Aldrig. Så fort någon kom nära så skrek jag. Här hade jag min chans att andas. Här fick jag ju vara som vilket barn som hellst. Dom skulle inte få ta mig här ifrån. Mormor kom lite närmre och morfar var tätt efter längs köksgolvet. Jag rörde mig inte.
Tillslut gjorde min bror det enda det fanns att göra. Han tog tag i mig och drog. Han drog, mormor försökte benda loss mina händer och min syster försökte prata med mig. Paniken lyste i ögonen på mig och jag skrek. Jag skrek och grät för alla krafter min 7 åriga kropp besatt samtidigt som min bror och mormor försökte få loss mig.
Tillslut orkade dom inte mer. Min bror schyshade ner mig, såg mig i ögonen och sa "Em, jag kan vara med dig hela kvällen". Min kropp var matt efter all hysteri och orden fick mig att sakta sakta släppa taget om mormors kökslucka.
När vi kom innanför dörren tog min bror mig i handen, satte mig på en stol i källaren eftersom jag vägrade gå upp, tog fram pappas verktygslåda och började förklara och visa allt. Så där satt vi, en kämpande bror som med allt han förmådde försökte hålla sin syster lugn och en livrädd lillasyster som knappt vågade andas. Hela den kvällen satt han med mig i källaren och försökte få mig att tränga bort all rädsla, panik och oro som detta huset representerade i mina ögon. Hammare..Skifftnyckel..Avbitartång..Andas.Andas.Andas,Em.
Svar på frågor
1. Har du kvar "henne" i ditt liv? Ja, hon är kvar, än så länge får jag nog säga.
2. Hur är din kontakt med din pappa idag? Den är väldigt bra. Som den alltid varit. Jag kommer aldrig kunna bryta den då han är så viktig i mitt liv men jag önskar att jag kunde stå på mig så mycket mer mot honom.
3. Var fanns alla andra vuxna i ditt liv, mormor/morfar, farmor/farfar, syskon och övrig familj? Jag var mycket hos mormor och morfar. Mormor försökte prata med pappa men det gick aldrig. Det kommer faktiskt upp ett inlägg om dom idag. Mina syskon flyttade tidigt eftersom dom är så pass mycker äldre än mig.
4. Hur gammal är du nu? Jag är 21
5. Visste J om hur du hade det hemma? Ja det visste han.
6. Är det du som är i headern? Nej det är inte jag
När du måste vidare
Jag försökte pussla ihop vardagen igen och fokuserade på skolan och även om jag kände mig vilsen med både allt hemma, skolsköterskans brustna löfte, tiden till psykologen, osäkerheten hemma hos J (det var viktigt för mig att känna att jag verkligen var välkommen och det var jag, men ibland kändes det som att jag var ivägen. Det var jag ju alltid hemma. Osäkerheten gjorde sitt).
Jag började umgås mycket med Bettan. Vi hade gjort massa konstiga saker ihop. Va det inte att smygdricka sprit, festa med folk vi inte kännde, slå vad, jämföra kroppar eller hitta på otyg så va det något annat. Men vi hade alltid väldigt kul och vi stod alltid upp för varandra och höll varandra bakom ryggen. Bettan kom inte överens med sin pappa och det var nog bland annat där vi drogs till varandra. En gång i högstadiet skar hon sig i handleden. Det slutade inte blöda och hon fick panik. Dagen efter drog jag ner henne till skolsköterskan eftersom såret var tvunget att läggas om. Skolsköterskan försökte övertyga oss om att hon såg att Bettan hade skurit sig men jag stålsatte mig om att hon trillat på cykeln och skurit sig på glas som låg på marken.
J gillade mina vänner. Vi badade ofta på sommaren, vi åkte till Liseberg och vi gick på bio. Jag umgick dock knappt med hans kompisar. Dom var så pass mycker äldre än mig att J kände sig lite obekväm med att jag skulle bli utanför. Han visste ju att jag kunde ha svårt för vissa situationer och bli osäker och han ville skydda mig från den. Men kanske var det exakt det jag behövde. Även om jag älskade känslan av att få vara liten i hans famn, få ha honom tätt intill mig och höra hur han viskade att han älskade mig, känna hans små försiktiga pussar på min panna när han trodde jag sov och höra att han alltid skulle stå vid min sida, så saknade jag den riktiga kemin med hans vänner.
Skolan tickade på. Jag började tvåan och tiden till psykologen infann sig. Jag visste att jag skulle behöva ge det en chans. Men jag hade ingen lust. Nu hade alla år av samtal baserade på att det var henne det var fel på och hon som behövde ändras, gått över till mig. Nu va det jag som behövde hjälp. Jag som behövde prata och analyseras. Men förstod dom inte att det i grund och botten inte låg hos mig?
Jag hade som alltid ont i magen. Stegen ekade i den vita korridoren och jag kände hur jag vred händerna i mina jeansfickor. Jag ville vända och gå tillbaka in i klassrummet. Jag ville skrika att "Förstår ni inte att det inte är J A G som behöver en psykolog?!". Mitt minne dras till den där natten när jag var liten och låg och grät hysteriskt i min säng. Pappa kom upp och frågade vad som hänt och jag svarade "Jag vill inte att du åker pappa, jag är rädd för henne". Det var ett stort erkännande för någon så liten. Jag sa det, jag sa att jag var rädd för henne. Jag väntade på frågan "varför jag var rädd" jag laddade för att dra upp allt hon ljugit om, allt hon sagt och gjort som hon sedan förnekade, men allt jag fick var "Em, du kanske borde gå till en psykolog". Då var jag nio. Nu var jag 17, och fortfarande så var allt på grund av henne.
Jag blev invisad i ett rum och ner i en stol och en äldre man satte sig i framför mig. Han rättade till glasögonen, tog fram ett block och en penna och frågade "Nå, varför är du här". Jag kände hur jag bara ville gråta. Sen jag var 7 år har allt hållt på. Sen jag var 11 har jag blivit slussad mellan sjuksköterskor, kurratorer, läkare och folk som ska förstå, veta och bry sig. Sen jag var liten har folk tänkt hopp och kontentan har blivit förtvivlan. Löften som lovas, löften som bryts. Jag har fått släppa på mina spärrar och berättat saker jag sedan ångrat eftersom dom var så utelämnande. Jag har pratat. Pratat pratat pratat. Det är det enda jag gjort sen jag var 11. Jag har fått redogöra, berätta, förklara och visa. Jag var så trött på det. Jag var trött på alla upprepningar, trött på alla blickar, alla "aha.." och framför allt, trött på alla som trodde att jag behövde "prata av mig så blir nog allt bättre ska du se".
Trotts att jag inte orkade. Inte hade någon som hellst lust, förbannade bristen på kommunikation och journaler folket emellan och så otroligt trött på att känna mig annorlunda, så började jag åter igen från början. Jag började med att hon kallade mig lögnare. Gick över i alla hot, alla slagord, alla slag, blåmärken, blickar, förtal, lögner, den psykiska misshandeln, ätstörning, skära sig i armarna (som jag tack och lov slutade med nästan direkt), många fall, många tårar, mycket ensamhet, känslorna att alltid vara anorlunda, känslorna att aldrig passa in. Saknaden efter en närvarande pappa. Sveken från allmänheten, känslan av att aldrig vela vara till besvär, men alltid känns sig som det, känslan av att inte ha något hem och känslan av att vad du än gör eller hur högt du än skriker, så är det ingen som hör dig.
Frågor?
Jag ser att det dyker upp många frågor bland kommentarerna. Jag tänkte att jag skulle försöka svara på dom. Så om in ställer era frågor här så svarar jag sen om det dyker upp något.
Ta hand om er där ute
♥
Lådan på vinden
Åren gick och tillslut hade dagen kommit. Vi gick upp på vinden och hämtade lådan. Vi sprang in till hennes rum och öppnade försiktigt locket. Vi tog ut våra grejer och läste vad vi skrivit. Min vän hade hoppats att få bli ihop med killen hon gillade så mycket och att hon fortfarande skulle va kristen och lagt i ett brev och en grej. Jag hade lagt i en barbie med bröllopskläder och skrivit "Käre gud, jag vill bli smal och jag vill att någon ska tycka om mig".
Utåt sätt två precis likadana barn. Våra långa solblekta hår, fräknarna på näsan och de brunbrända, myggbitna och uppskrapade knäna. Men där vi satt som två tioåringar på golvet hade våra drömmar och förhoppningar inte kunnat skilja mer. Två lika barn. Två så olika liv. Två så skillda verkligheter.
Något som var vardag för er blev svårt för mig
Jag? Har hon lagat mat till mig också? Jag ställde mig upp och gick försiktigt efter henne mot köket. I köket satt hennes pappa, mamma och två syskon runt borde och det var dukat till min kompis och mig jämte varandra på ena långsidan. Jag fick en klump i halsen. Vad gör jag nu? HUR gör jag nu? Det var inte såhär hemma. Åt jag hemma gick jag blickar, ord, en diskmaskin i ryggen och jag slängde i mig maten för att sedan kunna gå upp till mitt rum. Och framförallt jag var tyst.
Jag ville backa ut, vända om, gå in på hennes rum igen och slippa sitta vid bordet. Det var mycket folk, det var folk jag inte kännde tillräckligt bra och jag hade ingen aning om hur jag skulle beté mig. Jag drog ett djupt andetag och satte mig på stolen. Jag fick mat på min tallrik och började äta. Jag försökte att inte kasta i mig maten. Jag vågade inte möta någons blick, jag var ju van vid att blickarna runt ett matbord sa "ska du verkligen äta allt de där". Familjen pratade och skrattade och jag iaktog. Hemma var det så, alla gånger jag inte var med vid bordet. Ett sting av avundsjuka sköljde över mig men jag försökte bita ihop.
Plötsligt sa någon något till mig. Jag stelnade till. Jag lyfte blicken från tallriken och stammade ut ett svar. Klumpen krympte lite i magen och maten på tallrikarn började ta slut.
När vi tackat för maten gick vi åter in till min kompis rum och jag var både glad och ledsen. Ledsen för att jag känns mig så vilsen i ett moment andra var vana vid. Ledsen över att hon inte bara förstört för mig hemma, utan också förmågan att göra vissa vardagsmoment utanför huset. Jag var rädd att folk skulle tycka jag var konstig. Annorlunda. Men samtidigt var jag glad. Glad för att jag sett hur det kan vara. Glad för att jag inte fått några blickar, glad för att jag vågade sätta mig där och framför allt, glad att någon pratat med mig och det som kom ur personens mun var inget elakt. Än idag kan jag märka av att jag inte alltid vet hur jag ska agera i tex situationer som att agera runt ett middagsbord. Även om jag fått lära mig med åren så kan jag fortfarande bli ledsen när jag inser hur jag ständigt påminns om hur hon förstört.
Min närmaste vän sa till mig
Man vill sätta sig ner och förklara allt få dem att förstå men de är diamanter Em, de är vackra på alla sätt och vis, vi älskar dem för sättet de gnistrar i våra ögon, de är ovärderliga för oss och vi ser upp till dem för att de är oslagbara. Men det är också deras hårda skal som gör att vad vi än gör för att tränga igenom så är det lönlöst, vad vi än försöker trycka in i deras huvud så kommer det aldrig igenom, hur mycket vi än försöker få dem att förstå så förblir dem orubbade. Men vet du? även diamanter slipas ner och blir nötta med åren, tillslut kommer dem att förstå. Vi borde ta steget och förklara för dem. Men det gör vi inte, varför? Den största anledningen är risken att såra, men jag tror inte han skulle bli arg om du pratade med honom. Han vill inte förstå men han måste
♥
Och nu?
J blev chockad. Han visste inte vad han skulle säga, göra eller ta sig till. tiden frös. Det enda som rörde sig var snöflingorna som som sakta singlade sig ner över våra huvuden. Sen kom det. Paniken. Han kunde inte sansa sig, förstå vad som hänt, hur det kunde hända eller se klart på något alls.
Jag ville. Jag älskade honom och jag älskade redan det jag hade i magen. Tro det eller ej men på bara några dagar ville jag inte vara utan det. Jag tog på magen, lyssnade på musik "the fray-how to save a life" med magen och jag visste att även om det knappt är något, så skulle det komma att betyda allt för mig. Något som bara är mitt (vårat). Någon hon aldrig skulle komma åt. Jag skulle skydda honom (jag var säkert på att det var en kille) med hela mitt liv. "Jag vill inte ha barn nu".
Jag grät.
Men det är ju ett barn! Vårt barn! Han kunde inte se på mig. Jag la hans hand på min mage och han drog bort den. På tv visades en bild på ett ultraljud och jag grät igen. Jag ville så gärna. Förstår han inte? Nej, han förstod inte. Han kollade på mig, djupt in i mina ögon och bad mig. Jag såg hur hans ögon tårades och hur paniken dunkade innanför pannbenet. "Em, jag vill inte ha barn nu!".
Det bokades tid för abort.
Jag pratade med magen, jag bad den om förlåtelse och sa att jag alltid skulle älska den. Vi lyssnade på the fray igen och sen åkte vi. Jag kom in på gynmottagningen. Han tittade på mig och jag visste att han redan dömt mig. Jag såg det i hans ögon. Barskt sa han, lägg dig där! Han pekade på gynstolen. Mina ben skakade men jag la mig där. Han gjorde ett ultraljud och jag såg att livmodern var stor men mer syntes inte. Jag viände bort huvudet. Han gav mig en tid för medicinsk abort och redan samma dag fick jag gå till sjukhuset och ta första tabletten. Jag satt på en stol igen. En kall, stel stol och en kvinna gav mig tabletten. Jag visste det. Nu dödar jag honom. J kanske inte ville men det är jag som måste göra det. Jag förde tabletten mot munnen, spillde ut vattnet och allt blev svart. Jag svalde den. Jag ville springa fram och sätta fingraran i halsen, spy och gråta. Jag ville ju aldrig. Snälla snälla säg att jag inte svalde den! Men den var borta.
Två dagar senare körde jag och J in till sjukhuset. Jag mötte en kvinna vid dörren till avdelningen. Hon tittade på mig och sa "du ser inte ut att må så bra?" J svarade "hon spydde precis". Tänk om de ändå va så enkelt att det var där i det låg.
Jag fick ta på mig andra kläder och blev visad till en säng. Fick mer tabletter och sen var det bara att vänta. Timmarna gick. Jag väntade på att det skulle göra ont. Jag visst ju hur ont många sagt att det skulle göra och eftersom jag redan visste att jag gått sönder inuti när jag svalde den där första tabletten så väntade jag. Detta ska göra ont. Detta är fel. Jag ska ha ont.
Tillslut fick jag gå på toa. Då kom allt. Det som för mig skulle blivit mitt barn flöt nu runt i en toalett på sjukhuset, för jag hade dödat det. Jag spolade. Jag ville inte resa mig från golvet. Gör ont. Snälla snälla gör ont! Låt mig vridas i smärta. Snälla. Jag fick aldrig ont. Jag tackade nej till en alvedon och vi åkte hem. J var glad. Jag var förstörd.
Jag ville inte mer. Nu orkade jag inte mer. Jag satt tyst. Inget nådde mig och inget fick mig att reagera. Det var som en del av mig dött. Pappa kramade mig. Länge och hårt. Jag ställde mig i duschen. Golvet och vattnet färgades snabbt rött och hur mycket jag än grät syntes det aldrig i duschen strålar. För grät gjorde jag. Länge och mycket.
Ett tag efter var jag på efterkontroll. Samma man bad mig lägga mig i stolen. Samma undersökning gjordes. Tomt. Livmodern var inte större. Det var inget där. Jag hade tagit bort det. Jag drog på mig kläderna, gick mot skolan igen och mitt på vägen bröt jag ihop. Jag kunde inte gå, jag kunde inte stå. Jag grät. Det var borta. Helt tomt. Snälla snälla nej. Kom tillbaka. Jag ska skydda dig mot allt. Men det är inte så det går till. Jag har sen den dagen aldrig kunnat lyssna på the fray - how to save a life ordentligt igen. Jag kanske aldrig hade en fysisk smärta, men den psykiska förstörde hela mig. J nämnde det aldrig igen.
Pappa
So tell me when you hear my heart stop,
You're the only one who knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility
I wouldn't know
So tell me when my sigh is over
You're the reason why I'm close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn't show
By blood and by mean
I fall when you leave
By blood and by mean
I follow your lead
När hela du når botten och trillar en liten bit till
(detta är ett av de jobbigaste inläggen jag skrivit här)
Jag satt på mitt rum. Jag hade haft en känsla ett tag om att allt inte var bra. Jag hade en aning om vad det kunde vara men mitt uppe i allt som händer visste jag att jag inte tänkte klart. Jag vägrade att låta mig falla pga allt som hände runt mig. För att rensa huvudet lite så bad jag J gå på en promenad med mig. Han var inte alls sugen på det så istället valde jag att gå på min känsla att något inte var som det borde och se om jag hade rätt.
Jag satt på min stol och tänkte igenom allt. Alla svordommar, alla fula ord, ätstörning, sjukdomar, J som åkte, J som kom tillbaka, samtal i skolan som aldrig blev vad som borde .. Jag gick ut från mitt rum och in på toaletten. 3 minuter senare bad jag J om att möta mig vid ica. Snälla bara gör det.
Mitt huvud snurrade. Vad skulle jag säga? hur formulerar man något sådant? Kommer han bli arg på mig? Ska jag visa något? Är det mitt fel? Är allt borta nu? Skulle jag bli själv?
Jag drog på mig mina skor, trotts att det var januari så behövde jag bara jacka och vantar. Jag stängde dörren bakom mig och började gå. Sakta och metodiskt. Precis som att hela kroppen visste att jag gick något jobbigt till mötes. Jag tvingade fram stegen. Jag såg honom vid hörnet. Mina ben darrade, ögonen blänkte och kvällen var precis stilla. Jag gick fram till honom och såg han i ögonen. Sen bröt jag ihop. Jag ville lägga mig rakt ner på marken. Jag orkade inte mer. Det var som att livet spelades upp framför mina ögon och jag kunde inte andas. Jag orkade inte ett slag till, mina ben bär mig inte och lyften går inte att andas. Mitt i allt hör jag J få fram "Em vad är det som har hänt!?" Jag tittade på honom. Samlade all kraft jag kunde och sa det.
Jag är med barn.
När tårna nuddar botten
Kvällen gick och jag spenderade den i tryggheten hos J. Jag ville inte gå hem. Det enda positiva var att pappa skulle vara hemma. Dom dagarna i veckan pappa var det så gjorde hon inget. Då nöjde hon sig med blickar och att säga ord så tyst att pappa inte hörde.
Tiden gick och kvällen kom. Jag visste att jag var tvungen att gå hem så med tunga steg började jag gå gatan fram. Det var som att gå hela vägen i motvind med skor av bly. Väl hemma brännde dörrhandtaget som att de vore av glödande eld men jag öppnade dörren och steg in. Har jag kommit såhär långt så kan jag inte lägga mig nu. Jag hoppades och hoppades på att pappa skulle förstå nu.
Dagen efter var inte pappa hemma. Jag väntade på smällen när jag smög ner för trappan. Den kom inte. Jag såg henne ingenstans. Jag väntade på den när jag om hem från skolan. Den kom inte då heller. Jag väntade på den när dom åt kvällsmat. Den kom inte då heller.
Skolsköterskan kallade mig för ett nytt möte. Både spännd och förväntasfull trippade jag iväg på mina 17 åriga ben och visst var inte rummet riktigt lika litet nu? Visst var stolen jag skruvat mig på så många gånger lite mjukare? Hon rättade till några papper och såg på mig. "Em. Detta gick inte riktigt som jag tänkt. Jag har gjort var jag kan men din pappa förstår inte. Jag har skrivit ner en tid till psykologen på skolan och så får du gå till honom. Det mår du nog bra av."
Det svartnade för ögonen och för ett tag så glömde jag bort hur man andades. Menade hon att jag ställt till hus i hevete för ingentgin? Sårat min pappa, dragit hit henne och ställt alla mot vägger för ingenting? De där med socialen då? De där med att "nu ska vi ordna detta". Vad hände med det? Rummet blev helt plötsligt mindre än någonsin och stolen så obekväm att jag bara ville resa mig. Jag tappade fotfästet. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocket men jag skulle aldrig visa mig svag, så jag tog lappen, gick genom dörren, stängde den bakom mig och lovade mig själv att aldrig gå in där igen.
Jag kände mig så fruktansvärt sviken och dum. Hur kunde jag tro att hon skulle hjälpa mig? Hur kunde jag tro att allt skulle bli bra?! Nu har jag satt mig själv i en ännu värre sits bara för att jag litade på henne. Hur kunde jag vara så dum? Jag gick hem för att invänta smällen från henne. För det enda jag var riktigt säker på just nu, var att den skulle komma.
Nu skulle allt bli som vanligt igen?
Nu hade jag åter någonstans att fly. Åtminstone ibland. Jag ville aldrig tränga mig på och jag visste att dom hemma hos honom inte tyckte om när det blev för mycket spring där. Vi var som nykära men jag kände mig fortfarande inte, även efter över ett år, som att jag var "en i gänget" bland hans kompisar.
Samtalet med pappa och skölsköterskan hade inte förändrat något. Det blev inte annorlunda hemma. Jag hade fortfarande ont i magen. Dörrhandtaget brännde fortfarande i handen och felen på mig hade inte upphört att existera. Jag kände mig matt. Jag hade laddat med så mycket energi för de här samtalet och när jag insåg att det lika gärna kunde kvittat så ville jag bara lägga mig på golver utan att stiga upp igen. Det blev åter en kväll där jag stängde ute världen, satte in mina hörlurar i öronen och satte mig på golvet. Det blev mörkt ute, regnet slog på rutan, hennes barn gick ner och åt. Jag satt kvar. Jag visste att det inte var duktat till mig i alla fall. Jag visste också att jag skulle få skit över att "Jag inte kommit ner och ätit och det går massa mat till spillo!" Jo visst. Inför pappa låter det jätte bra men du vet lika bra som jag att det inte är sant. Hade jag gått ner hade du inte ställt fram någon tallrik till mig och du hade inte lagat mat till mig. Efter alla åren orkade jag inte ens bry mig om den aspekten längre. Att inte få mat var så litet i jämförelse med allt annat.
Avril Lavigne - nobody's home strömmade ut mina hörlurar och in i mina öron. Och även om jag visste att det inte skulle ske, kunde jag inte låta blir att hoppas att ljudet av pappas bil som kör upp på garageinfarten skulle nå mina öron. Pappa kom hem..
Jag fick en ny tid till skolsköterskan och hon undrade hur det hade gått. När jag sa att det inte blivit någon skillnad ville hon prata med både pappa och henne samtidigt. Jag kunde inte andas. Föråt hon inte hur mycket skit jag kommer få av detta sen? Jag såg framför mig hur hon faktiskt agerade ut sitt dödshot om att skära halsen av mig när jag sov. Bilden hade aldrig riktigt lämnat min honhinna. Jag insåg att jag lika gärna kunde löpa linan ut och hon var fast bestämmd om att detta skulle lösas nu. Efter 8 år skulle allt få ett slut. Orden "Om det inte löser sig är jag skylldig att ta kontakt med socialen" ekade i mitt huvudet och hoppet jag kännt första gången jag samtalat med skolsköterskan gjorde sig påminnt igen. Jag valde att våga även denna gången och en tid med pappa och henne bokades in. Detta gången. Denna gången gäller det.
De försvunna högtiderna och traditionerna
När månaden December kom var det alltid fullt på tvn om lucia, jul och nyår. Dessa fantastiska högtider. Man tände ljus i skolan, julkalendern gick på tv och när den första snön kom kunde man knappt bärga sig innan man fick springa ut och leka i den.
För mig var det inte så.
När julkalendern började så hörde jag hennes två barn gå upp och sätta på tvn och få frukost där utav henne. Dom kollade ihop alla tre och hade det mysigt. Jag satt på mitt rum, gick ner, tog en macka och jag blev inte ägnad en blick. "Varför skulle jag anstränga mig för DIN skull? Du är inte mitt barn!". Varje morgon drömde jag mig bort att pappa skulle vara hemma, väcka mig och ge mig frukost framför tvn och kolla på julkalendern med mig. Det gjorde han aldrig. Jag minns när jag fick en klockradio av mormor och morfar så jag kunde lyssna på julkalendern som gick på radio. Jag samlade ihop alla mina gossedjur under mitt täcke för att slippa vara ensam och sen lyssnade jag och fantiserade om att jag inte var själv.
På luciamorgonen hörde jag henne komma upp för trappan. Hon hade en bricka med lussekatter, té, mackor och pepparkakaor på. Hon väckte sina barn men gick förbi mitt rum. Jag hörde dom sitta och kolla på luciatåget och äta frukost innan det var dax för skolan. Jag vågade inte gå ut från mitt rum eftersom jag visste att hon skulle bli arg, så jag satt kvar på mitt rum under täcket och nynnade sangta lucia för mig själv och fantiserade om att jag var lucia med ljus i håret och alla skulle se mig skrida fram. Jag fick aldrig vara lucia. Och jag fick aldrig fira lucia i soffan med dom andra heller.
Efter lucia följde julafton. Hennes barn hade likadana julstrumpor som hängde på dörren. Jag hade en annan. Den va fin, men det symboliserade så väl att jag var anorlunda. Jag hörde aldrig riktigt till. Och hur många gånger jag än fick höra att jag inte tillhörde deras familj så blev det extra tydligt på jul. Dom fick julhandukar i badrummet med fina motiv. Det fick inte jag. Dom fick julpynt och ljusstakar i sina fönster. Det fick inte jag. Pappa försökte hänga upp en stjärna men det blev inte samma sak. Dom pyntade granen, jag höll mig undan för jag visste att hon skulle göra om allt jag gjorde och att orden "oduglig" och "värdelös" troligen skulle komma ur hennes mun i min riktning. Precis så att pappa inte hörde. Dom fick julfrukost, jag satt tyst vid min del av bordet och lät mackan gå runt runt i munnen. På kvällen kom massa av hennes släkt. Vi äter mat som hon gjort och varje gång blänger hon på min tallrik och ger mig en blick som säger "Ska du verkligen trycka i dig de där?" Hennes släkt pratar och skrattar och så gör även hon. Dom är nog en ganska bra familj dom där. Det är bara jag som inte passar in. Det är dom och jag. Presenterna öppnas och mellan alla händelser går jag upp på mitt rum. Jag orkar inte spela något spel. Jag orkar inte låtsas som att allt är bra.
Jag kan ärligt säga att jag inte har några traditioner. Jag har ju aldrig fått vara med och fira dom. Pappa visste aldrig. Jag gillar inte lucia och jag har svårt för jul, för jag har aldrig fått några bra minnen från det. Det har bara tryckt extra mycket på att jag inte passar in. Att jag är anorlunda. Jag saknar det i mitt liv. Jag hade också velat få känna julstämmning, inte känna vemod när julkalendern går på tv och bara känna att jag passar in. jag hade velat kunna tänka tillbaka på alla gånger jag också fick vara med och äta pepparkakor i soffan och få klä granen. Nu ser jag bara en liten flicka i nattlinnet, nerbäddad bland alla sina gossedjur, sjungandes på lucia sången. Själv.
Samtal med pappa
Mitt på skolans parkering så stod J en dag. Han bara sod där. Lutad mot en bil. Två månader för tidigt. Jag kunde inte röra mig. Va det han? Va det verkligen min fina fina J som stod där? Jag sprang farm och kastade mig runt hans hals. Äntligen! "Jag ska aldrig lämna dig igen". Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vile skratta, gråta, bryta ihop eller skrika. Hellst allt på samma gång. Men jag stod bara där stumm. Han var tillbaka hos mig.
Mötserna hos skolsköterskan gick inte så bra. Jag började inse att hon nog inte förstod vidden av allt som hänt. "Pratar ni inte alls?" "Jag pratar aldrig med henne" "Hälsar hon inte ens?" "Jag pratar inte med henne" "Frågar hon inte hur dagen varit?" "Jag PRATAR inte med henne!" Jag kände hopplöshet. FÖRSTÅR du inte att det ENDA hon gör är att trycker ner mig? Förstår du inte hur illa detta faktiskt ÄR? Det är ingen "dålig relation" mellan pappas nya tjej ochhans ena barn. Detta är inget som går att reda ut. Jag hatade henne och aningen skulle hon försvinna, eller jag.
Tillslut kom gången då vi skulle prata med pappa. Vi gick genom en mörk skola, klockan var runt sex och alla hade gått hem. Vi sa inte så mycket och det han sa var mest skämtsamt. vi kom in i rummet. Satte oss på varsin stol. Dessa stolar jag så många gånger suttit på innan. Jag kände plusen rusa. Jag kan inte. Jag kan inte sitta här och säga hur otroligt fel jag tycker han gjort. Han kommer bli ledsen och ingen får göra honom ledsen.
Vi började prata. Skolsköterskan tryckte ganska mycker på att något måste ske, att jag inte mår bra och att tänk på att om det inte löser sig är jag skylldig att kontakta socialen. Det kom som ett hugg samtidigt som en befrielse. DOM måste ju göra något. Dom är ju utbildade för att se om någon mår dåligt. Det är klart att dom skulle hjälpa mig.
Samtalet fortsatte och jag kände hur jag gled längre och längre ner i stolen. Jag började få svårare och svårare att försvara mig och flera gånger fick jag svälja bort gråten. Jag ångrade mig att jag ställt igång denna cirkus och hur mycket och hårt jag än önskade att jag befan mig var som hellst förutom där så var det precis där jag satt. Jag kunde inte titta på pappa. Rummet fylldes med ord som inte var mina, men som handlade om mig. Det mörknade ute och hade det inte varit för den där gnistan med hopp jag kännt över att nu skulle folk ta tag i det här, så hade jag rusat ut genom dörren.
Jag kunde inte se på pappa på hela mötet. Jag kände mig som en förädare, en svikare och de där dåliga barnet hon alltid sagt att jag var. Jag kände mig tom och full på samma gång. Jag ville hypeventilera, kallsvettas och sluta ögonen. Jag ville aldrig komma tillbaka. Men jag visste att jag var tvungen, för jag ville för en gångs skull att du skulle förstå.
Jag vet att du försökte
Jag kommer fortfarande ihåg hur du bar mig till min säng, du la mitt lilla huvud på din arm och strök mig över håret tills jag sov. Oftast somnade du också.
Jag kommer ihåg när vi gick längs gatan och du höll mig i handen och du puttade till mig med höften i sidan samtidigt som du riffsade omhåret på mig.
Jag mins när du, troligen lika nervös som jag, följde mig första dagen till fritids.
Jag minns när du satte mig på bänken, torkade mina tårar, gav mig en godis och sa "detta är medicin så du inte sk ha ont mer".
Jag minns dina oroliga ögon när jag äldre började gå på fest.
Jag minns alla gånger du tagit tag i mina händer och börjat bugga med mig i vardagsrummet när en bra låt komit på radion.
Jag minns alla gånger du fått mig att skratta tills jag tjiknar.
Jag vet att du alltid försökt finnas där. Jag vet att du alltid försökt ditt bästa. Alla gånger jag stod och skrapade med foten utanför fritids när alla andra barn blivit hämtade och du blivit sen på möten. Jag vet att du fick ett sting av dåligt samvete varje gång du möttes av lappen "Em har hängt med den fröknen hem och finns att hämtas här" på dagisdörren när du inte hunnit hämta mig innan dagis stängt.
Jag vet att du gjort ditt bästa. Men ibland önskar jag att du kunde komma ihåg dom där nätterna då jag låg på din arm, du strök mig över håret och sa att du skulle skydda mig mot allt pappa.
Bloglovin
Nu går det följa mig på bloglovin. Jag lägger in en knapp i menyn där ni också kan trycka sen.
Följ min blogg med bloglovin
Ännu en skolsköterskas lovord
Månaderna knatade på. Min kropp gjorde det inte. Avsaknaden på J och allt som det innebar tog mycket hårdare än jag trodde. Jag hade blivit iskall mot henne hemma och det skapade ännu mer ilska än förr. Att jag nu hade någon som uttalade orden "jag älskar dig" till mig var ännu värre. Nu kanske jag inte skulle förstå vilket avskyvärt barn jag faktiskt var.
Jag gick i ettan på gymnasiet och skölsköterskan hade kallat in mig till sitt rum. Ett nytt rum, en ny stol, men av samma anledning. Hon hade läset mina journaler. Hon hade läst om blåmärken, mycket skrik och många bråk som jag hade pratat om när jag gick på högstadiet, innan jag valde att sluta gå dit eftersom jag kände mig sviken efter att hon pratat med pappa och jag insåg att det gjorde mig mer skada att berätta än nytta.
Nu satt jag åter där på stolen och hon ville ha en redogörelse hur det var. Hon hade snälla ögon och en varm röst. Något fick mig att ändå lita på henne. Men efter jag haft endel dåliga upplevelser förr av skolsköterskor höll jag mig på min kant. Jag erkännde att det inte blivit bättre och att det gjorde så fruktansvärt ont. Inte om jag fick ett slag, inte om jag blev riven, utan att den personen jag älskar mest i hela världen, står upp för till 100 % och som jag skulle kunna dö för, tar henne i handen och säger att han älskar henne.
Trotts lite motstretande så bokar vi en ny tid och med orden "vi ska nog kunna se vad vi kan göra åt detta" så kände jag åter igen ett hopp väckas. De där som släkts så många gånger sen jag var liten. Skulle det bli bättre nu? Skulle allt bli bra? Skulle jag äntligen få lite valuta för allt jag kämpat för?
Jag kom tillbaka utsatt tid och vi fortsatte prata. Vi pratade om ätstörninen, skära sig i armarna, bråken, vad jag känner och hur jag mår. Jag kunde inte hjälpa att nästan må lite dåligt över hur hennes ögon blev sorgsna. Det slutade med att jag sa "Aningen flyttar hon. Eller så flyttar jag. Det finns inget annat". Där och då gick jag med på ett förslag jag aldrig skulle gått med på om jag inte haft sådan otroligt ångest över att ens täka tanken "hem". Vi skulle ha ett möta. Pappa och jag och skolsköterskan. Vi skulle prata och försöka få pappa att förstå. Inom en snar framtid skulle vi alla tre sitta inom dom här fyra väggarna och visst var det min tur nu? Visst skulle pappa förstå nu? Visst skulle han ta min hand, säga "förlåt för all smärta jag orsakat dig genom att inte vågat titta". Nu, äntligen, var det väl min tur?
Skolsköterskan stannade mig hastigt i dörren och sa "Förresten Em, har du fortfarande ont i magen?" "Ja, varje dag".
Fina ni ♥
Många av er skriver att ni gråter när ni läser min historia. Jag gråter när jag läser era kommentarer. Både när ni hyllar mig och när jag läser hur många av er har haft det. Ingen skall behöva växa upp och ha det så. Inget barn ska behöva vara rädd. Våld och fula ord är inget som något barn skall behöva ha som vardag. Trygghet skall vara en självklarhet.
Ni är så starka. Starkare än allt som gjort er ont. Vill ni berätta så gör det, jag lovar att lyssna och jag lovar att svara.
Nu funkar det!
Nu fungerar kommentarerna.
Det första dödshotet
Jag var 14 år. Jag gick på högstadiet och denna morgonen, precis som så mång andra, så var pappa iväg på jobb. Som alltid gick jag ner i köket med klumpen i magen. Jag gjorde en macka och trotts att jag hade ryggen mot, visste jag att hon styrde sina ben mot mig. Det var som jag lärt mig höra hur hon slutar luften. Jag kände igen hennes andetag, hennes steg och sättet golvet lät på när hon gick.
Jag vände mig inte om, det behövde inte, jag visste att hon skulle komma på tillräckligt mycket fel även när jag hade ryggen emot. "Ta det GAMMLA brödet först! Hur många gånger ska jag behöva säga det?!" Jag visste att vad jag än svarade så var det fel. Det var inte brödet som gjorde henne så arg. Det var att jag existerade. Att jag fanns till. Att pappa råkade älska mig mer än henne. Det var det hon ständigt försökte få mig att tvivla på. Brödet var bara det som utlöste attacken.
"Du kommer bli ännu fetare så som du trycker i dig! Jag är så glad att jag inte ser ut som dig! Som du ser ut nu kommer du se ut hela livet!" "Dina kläder är försmå, du är äcklig och jag är så glad att du inte är mitt barn!"
Jag tittade på henne. Varje ord var ett slag. Att jag höll mig så lugn fick henne ännu argare. Hon hittade fler fel som hon öste över mig och tillslut kom det.
Hon tryckte in mig mot skärbrädan, könt sina beniga fingrar om mina handleder, pressade in naglarna i huden, stirrade på mig och skrek "Ibland känner jag får att gå upp om natten och skära halsen av dig!! Fattar du det!!"
Jag slet mig ur hennes grepp, sprang upp på mitt rum och stängde dörren. Jag lutande mig mot den, gld ner för den och drog ett djupt andetag. Då insåg jag vad hon faktiskt hade sagt. Hon ville döda mig. Det som var mest skrämmande med det var att hon faktiskt var kapabel till det.
När hjärtat går ut genom dörren
Jag bestämde mig för att bli självständig. Från den sekunden jag vände mig om efter att sagt hejdå till J insåg jag att det är livsfarligt att vara så beroende av en annan människa att du mister tron på att du klarar dig själv. Jag valde att låta han höra av sig. Två dagar gick och sen gick jag ett sms. Mitt hjärta hoppade till när jag såg hans namn pryda displayen och en idag vet jag exakt vart jag befann mig. I en stol på en ganska känd radiokanal på ett studiebesök.
En vecka gick och vi hördes mest genom skype och sms. Telefonsamtal var för dyrt och jag försökte glädja mig åt allt som han verkade se och uppleva, och som gjorde han glad. Men det var svårt. Jag ville bara skrika, gråta, be honom komma hem och fråga hur han kunde lämna mig här. Men jag gjorde det inte.
Jag gick runt i en dimma. Olivia försökte med alla medel vara hos mig så mycket det gick. Vi gick promenader där jag och J brukade gå. Vi gick vägen jag först träffade honom på. Vi gick ut på gymnasiefester och vi var ute och dansade. Hon fanns där så fort jag behövde henne, men det hjälpte inte. Min kropp strejkade. Jag fick utslag som tecken på depression, jag försökte lite dolt få J att skuld över det men mitt samvete höll inte för det. Skolan gick fortfarande bra men mina matvarnor började ta stryk. Min kropp saknade närheten, saknade ömheten och saknade tryggheten. Jag hade bestämmt mig för att klara mig själv och tackla alla hennes påhopp själv. Jag blev tårarna vändes till hat. Istället för att bli ledsen blev jag arg. Istället för att vika mig, stod jag kvar. Istället för att backa, skrek jag tillbaka. Detta skapade kaos. Jag såg ut att vara iskall. Men jag var egentligen rädd, osäker och otroligt ensam. Trosst allt folk runt mig kände jag mig ensam.
Jag kunde inte få hem J på något sätt. Det gick inte hur mycket jag än ville eller önskade. Han var på andra sidan jordklotet och jag fick acceptera det. Vilket jag gjorde också. Jag bad honom aldrig komma hem, men jag önskade det så jag höll på att gå sönder.
En dag fick jag ett sms där det stod "Vi ska se om det finns flygbiljetter hem lite tidigare". Kännsla? Total lycka. Lite mycket total sorg blev det när han en vecka senare skrev "Det finns inga biljetter hem". Det var april och han skulle komma hem i Juli. Även det sms:et vet jag precis vart jag var. Jag satt i en stol utanför musikskolan och skulle ha lektion.
Just då insåg jag att jag inte blivit ett dugg mer självständig från honom i huvudet. Det var inte lika jobbigt att vara ifrån honom nu, men jag behövde honom precis lika mycket som innan.
Ang kommentarerna
Tack för alla mail jag får. Jag svarar på alla och glöm inte att det inte finns någon ni inte kan skriva om. Om ni så bara vill prata av er, så lyssnar jag alltid. [email protected]
Jag har skickat iväg ett mail om kommentarerna och jag hoppas på att få svar snart och att de skall fungera snart.
Ha en fin dag allihopa där ute ♥
När tiden står stilla
Hösten kom och gick och en dag sa J "Jag och G funderar på att åka ut och backpacka i Asien i ett halvår". Pang sa det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stirrade på honom. Försökte komma på hur man andades, för att sedan pressa fram ett "Okej." Ett halvår. Min enda fasta punkt och trygghet. Hade det inte varit för att han var det jag höll fast i i stormen i mitt liv, att han var det som jag kunde fly till och han var den enda som kunde få mig att förstå att hon inte hade rätt i all skit hon kastade på mig, så kanske ett halvår hade varit något man kunde se på som en jobbig, men inte omöjlig, tid. Nu var det inte så.
Sagt och gjort. Killarna började planera och J började jobba över för att spara in pengar. Våran tid tillsammans blev allt mindre och så fort någon yttrade Asien kunde jag bli antingen rosenrasande eller bryta ihop. Jag ville sätta mig ner och stoppa tiden. Jag ville frysa stunden när jag låg i hans säng i hans armar så att stunden då han säger hej då aldrig kommer. Jag behövde honom här. Jag ville ha honom här. Han skulle inte sitta på andra sidan jordklotet i sex månader med en drink i handen medans jag kämpade för att överleva här hemma, och jag hatade mig själv lite extra för att jag inte unnade han lyckan att åka.
Månaderna gick. Vi försökte träffas så mycket J orkade med all övertid på jobbet och ju mer han såg fram emot resan, ju ledsnare blev jag. Förstod han inte att han skulle lämna mig kvar? Förstod han inte att jag, trotts att jag hade Emma och Olivia, skulle bli lämnar själv att tackla henne. Jag var ju van vid att ha någon att krypa upp till nu. Min fina fina pojkvän med det där blonda ruffsiga håret han alltid fixade på morgonen, de där blåa ögonen och de perfekta dragen i ansiktet. Jag skulle inte få känna hans närhet på sex månader och för mig var det otänkbart.
Dagen innan han åkte tog han av sitt halsband. Det han haft på sig en evighet, och satte det runt min hals. "Du får ha detta så att du kan ge det till mig när jag komer tillbaka. För jag KOMMER komma tillbaka till dig Ems."
Jag kramade honom hårt den kvällen. Hårt och länge. När vi tillslut släppte taget så kände jag hur han tog med sig en liten bit av mig. "Ta hand om dig nu". Jag drog ett djupt andetag. "Jag ska göra mitt bästa". Jag vände om och gick. Jag kände hur en lättnad sköljde över mig. Nu har äntligen stunden kommit som jag väntat på så länge. Nu är han borta. Nu är det bara att vänta. För allt kommer bli bra. Han kommer snart hem. Eller?
Kommentera
Det går visst inte kommentera. Jag ska försöka fixa det. Är det något ni vill säga kan nu nå mig på min mejl. [email protected]
Att våga känna något
Allt var så nytt för mig. Att känna något för någon på detta sättet var märkligt men att någon kände något mer än hat för mig var det absolut konstigaste och nyaste. Helt orört. Helt nytt. Helt fantastiskt ovant.
Jag hade någon som brydde sig om mig på heltid och som faktiskt undrade hur jag mådde. Någon som ville vara med just mig och någon som gjorde mig glad. Och som jag gjorde glad.
Han gav mig trygghet. Någorlunda stabilitet och han gav mig bekräftelse på att jag faktiskt är en okej människa. Jag duger och jag är precis den han vill ha.
Han såg till att jag fick mat i mig, vi sågs på dagarna efter han slutat jobbet, vi sov över på helgerna och hans mamma tyckte jag var så liten och söt (jag var 5 år yngre än han).
Trotts att J kommit in i mitt liv och trotts att jag nu hade någonstans att få bekräftelse så försvann inte allt hemma och inte heller den ensamhet som så mång år bott i mig. Min mage gjorde fortfarande ont och även nu vid 16 års ålder hade jag svårt att gå hem. Jag ville springa tillbaka varje gång jag gick hem från J. Aldrig lämna hans tygga famn och aldrig behöva gå tillbaka hem. "Jag skulle vilja ha en liten lucka på dig som jag kunde krypa in i och stanna där". Jag vet inte hur många gånger jag hann säga den meningen under alla år.
Jag åt bättre även om mina matvarnor inte var bra, jag hade någonstans att fly, även om det bara var för några timmar, jag hade någon som sa emot det jag fick öst över mig hemma och jag hade någon som plåstrade om mina sår. Nu borde väl allt börja bli bra? Nu skulle väl allt börja bli bättre? Jo, man kunde ju hoppats på det.
Där jag måste vara
Höger handen flyger ut, den träffar precis över höger kindben. Jag duckar för slaget som utfärdas av personen framför. Ett slag till. Vänsterhanden spänns, jag känner hur något knäcks när min knytnäve träffar näsan. Det är ditt ansikte jag ser när jag slår.
Det är kallt och det duggregnar i luften. Stanken av öl och sprit ligger som en tät dimma över oss och att hösten närmar sig märks tydligt på löven som ligger längs trottoarkanterna.
Trottoarkanterna. De jag som liten satt och grät på efter ett bråk hemma, de jag som äldre vilade huvudet på efter ett slagsmål, grundade på ilskan av det som en gång hände hemma. Personen framför mig, denna någon som får ta emot mina slag, denna någon har bara 50% skuld till att slagen kommer. De resterande 50 har du.
Du. Du som lärde mig slå. Du som lärde mig hur smärta kändes, du som la ilskan i mina händer och gav hatet ett ansikte. Det är du som bär 50 % av ansvaret för såren som bildas på personen framför mig. 50 % som landade på dina axlar för det du gjorde mig, och det du gör min pappa.
Pappa. Pappa som aldrig såg när du slog, pappa som aldrig förstod vad du var kapabel till. Pappa som alltid skulle vara där. Pappa som alltid skulle trösta. Pappa som aldrig skulle svika mig. Pappa som åkte. Pappa som lovade mig att jag kunde berätta allt för honom. Pappa som bara lyssnade på det som inte gjorde ont.
Ont. Det gör inte ont när personen framför mig bryter mitt revben, det är inte smärta när personen framför mig märker mitt kindben av ett slag. Smärta är att vara 7 år och inte ha någon som lyssnsar. Smärta är att få ett slag utav någon och sen se den man älska mest i hela världen, viska i hennes öra att han älskar henne. Smärta är att inse att hur mycket eller högt du än ropar så kommer aldrig han som i dina ögon är allt, att lyssna. Smärta är att vara liten, ensam och rädd och med en önskan om att personen man litar mest på i hela världen ska komma och rädda en, men du istället, från hörnet på ditt rum där du sitter, hör hur hans bil rullar ner för garageuppfarten.
Jag står i en ring. Jag har en gummimadrass under mig, handskar på händerna och jag hör klockan plinga. Den älskade signalen som säger att det är okej nu. Nu får du slå. Slå, bara slå. Slå ur dig allt hon tryckte ner i dig. Allt hon under alla år slog in. Slå ut det. För det är hennes ansikte du ser, varje gång du slår.
Det är här jag ska vara, det är här jag ska reda upp mitt liv,det är här jag kan slå mig fri. Fri från det som händer i de där huset när jag var liten. Det är här jag kan ta kontrollen över min egen kropp igen. Det är här jag måste vara, för att jag en dag ska vara där du var, när hon började det hela, när jag som 6-åring fick mitt första slag.
Strax tillbaka
En tanke i natten
En räddare i natten
Jag hade gått ner från vågen och fått mig en tankeställare. Jag vägde 47 kilo till mina 171 cm och jag var inte nöjd. Det var inget kvar av mig och jag kännde mig tjock.
En kväll var jag och en tjejkompis på en förening. Efter ett tag valde vi att gå och efter mycket om och men hade jag fått henne till att gå en kvällspromenad innan vi skiljdes åt. Vi gick och pratade och ett gäng på tre killar gick förbi. Den ena klämde ur sig ett "Hej" och vi hejade tillbaka. "Jag tror jag vet vem de där var". Hon hade kännt igen rösten. Det var mörkt och kallt och vi hade inte lyckats se ansiktena.
Vi stannade till och valde som de 15 åringarna vi trotts allt var, att följa efter dom på avstånd. Efter ett tag hamnade vi på en bro. Killarna hade gått över och följt en stig som gjorde att dom stod på sidan av bron 20 meter bort. Jag ställde mig på räcket och gjorde en titanic. Jag sträckte ut armarna och lät vunden blåsa tag i mitt hår. Då såg dom mig.
"Ska ni med på efterfest?"
Jag kollade på min vän och som den spontana människan jag var så tystades jag ner. Killarna försvann och jag tittade lite på min vän. Efter lite överläggning vänner emellan så sa hon "jag vet vart han bor". Vi gick dit och stannade under hans fönster. Vi hörde musik spelas och jag tog upp lite sten som jag kanstade på rutan. Efter några minuter stack en kille ut huvudet och jag ropade "har du efterfest eller?". Huvudet försvann och lyset tändes i trapphuset. Dörren öppnades och mörkret fick våra ovana ögon att kisa. Vi följde honom upp och jag insåg att jag inte har en aning om hur någon ser ut. Jag hade inte kollat och mörkret hade fått ögonen ovana vid ljuset.
Vi satte oss på varsin stol. Det var jag, min vän och tre killar. Jag började bli rastlös borta i min del av rummet och när en kille gick ur rummet slog jag mig ner på hans plats i sängen. Vi hade fått varsin drink som smakade aceton och det var nog den som börjat värka.
Killen kom tillbaka, tittade på mig och klämde sig ner bredvid mig trotts bristen på plast. På tvn gick musikvideos och den ena killen hade somnat sittandes. Min vän hade börjat prata med en kille och plötsligt såg jag på killen jämte mig. Ljuset från den dova lampan visade hans ansikte och visa hans tydliga perfekta ansiktsdrag, hans blåa pigga ögon, det ruffsiga blonda håret och det där leendet som drog åt höger när han log. Jag hoppade över ett andetag innan jag drog efter andan och 2 sekunder senare kysste han mig.
Tänk om jag vetat då hur många år av glädje och sorg vi började där och då, den kvällen, i det rummet, med roxette spelandes i bakgrunden, av den kyssen.
Ny design
När allt inte längre går att dölja
Var det våren när jag var 15. Jag hade tagit kontroll helt över min mat och mitt huvud sa till mig att jag inte fick äta. Frukt var okej. Men inget mer. Folk började påpeka vad liten jag blivit och grattade mig till en bra bantning. Fast nu fick jag inte bli mindre. Pappas vän påpekade att jag blivit liten och han sa "Ja men dom växer ju så mycket i den åldern". Mina ögon sotades och mitt raka hår gick nästan 15 cm nedanför axlarna. Ingen såg mig. Ingen hörde mig.
Jag som vägrat gå till skolsköterskan fick nu gå dit på årskontroll. Jag gick motstridigt dit, satte mig på stolen jag suttit på så många gånger förr och svarade på alla frågor. Sen kom det oväntade. "Em, jag vill att du ställer dig på vågen också". Svetten trängde fram. Jag ville inte. Skolsköterskan gav inte med sig utan tvingade upp mig. 57,7 kilo med kläder på. Hon tittade länge på siffrorna, sedan på mig och sedan på vågen igen och sen sa hon "äter du som du ska?" "Ja det gör jag" "Då vill jag att du kommer hit och väger dig om två veckor igen och då ska vågen inte visa mindre, du har gått ner väldigt mycket sen sist" 10 kilo hade jag svultit bort. Jag var stolt. Men insåg att jag fortfarande var tjock, trotts att jag växt ur alla mina kläder och nu fick ha mindre byxor för varje gång jag och pappa handlade kläder. "Nu får du sluta, nu får du inte bli mindre" de va de han sa. Han trodde jag skötte maten och på de viset gick ner. Riktigt så var det inte. Jag fortsatte att svälta mig själv. Min hjärna hade helt kopplat ur och åt jag något såg jag hur jag själv växte. Jag fick ångest. Jag gick promenader. Jag svalt mig själv. Efter 1.5 vecka till insåg jag att jag skulle gå till skolsköterskan snart igen och började fundera ut en plan. Då slog det mig. Mormor hade tyngder man hänger på duken så att den inte ska blåsa bort. Dom går att ha i fickorna.
Väl hos skolsköterskan hoppades jag på att vågen skulle visa samma. Jag ställde mig på vågen och vågen visade 57,3. Skolsköterskan var inte nöjd. "Jag skriver en remiss till en doktor, så får hon kolla på dig". Jaha. Tiden kom och jag och pappa åkte dit. Hon tog in oss båda två och sen började utfrågningen. Jag löjög så tungan svartnade. Trodde hon allvarligt att jag skulle erkänna när pappa satt bredvid? Trodde hon att jag skulle öppna mig för henne efter alla svek jag fått tidigare från vuxna? Ingen har gjort något innan, så varför skulle hon? Hon kollade på mig länge, sen skrev hon ut två mediciner. En skulle bygga upp tarmfloran och en skulle få magen att arbeta igen. Hon sa "Denna innehåller mest socker" hon såg hur jag spärrade upp ögonen och sa "Men det är ingen fara, det är inget socker du går upp i vikt på". Jag tror hon förstod hela tiden.
Månaden tog slut, jag tog mina mediciner men något började kännas fel. Min hals började göra ont. Jag blev mer orkeslös än vanligt och på en skolresa fick jag feber. Väl hemma igen togs tempen och den visade 40 grader. Halsen svullnade snart igen och jag fick så ont att jag nästan grät. Då insgå pappa att det gör ont. Jag har aldrig varit ett barn som gråter. Jag fick en tid till vårdcentralen och de togs prover. "dold halsfluss" blev svaret. "Inga tabletter hjälper mot det, kroppen måste fixa det själv" jag kännde hur det bränne bakom ögonen och lyckades tjata mig till bedövningsmedel man skulle gurgla sig i varannan timme. Jag gick hem igen och började min gurgel kur. Dagarna gick och jag blev sämre. Jag åt inget alls och febern höll i sig. Halsen värkte och efter 1.5 vecka kunde jag inte ta mig ut till tv:n utan att svimma. Min kropp ville inte. Jag hade misshandlat den i flera månade och nu gav den igen. När jag legat sjuk i två veckor ringde pappa akuten och dom bad oss komma in. Min bror hängde med mig dig och på vägen från bilen och in gick jag i spiraler. Svimmningarna kom tätt och jag kände att benen snart inte skulle bära mig längre. Väl inne fick jag träffa en läkare som gav mig penicelin. Äntligen. Tra dagar gick och jag började komma på benen igen. Jag tvingade min kropp att orka. Jag tvingade den att fortsätta, trotts att jag kört den i borten. Hon pyskiskt och jag fysiskt. När jag kunde ta mig från sängen utan att svimma ställde jag mig på vågen. 47 kilo. Där och då mitt i lyckoruset, insåg jag att detta kunde bli min död.
När man trillar till botten och lite längre ner
Jag hade ingen kontroll över något hemma. Jag visste aldrig hur dagen skulle bli, bara att jag slapp någon som skrek på mig, försökte ta tag i mig eller gå mig att få ont, om jag inte syntes, märktes eller hördes. Jag visste att hon tyckte jag var fet och jag insåg att maten var det enda jag kunde ha kontroll över, så jag slutade successivt att äta. Vid denna tiden hängde jag mycker med Bettan. Bettan ogillade sin pappa och vi klagade ofta för varandra. Jag och Bettan slog alltid vad om saker, tävladeom saker och testade på saker. Det var hon som lärde mig kyssas, som jag var på min första hemmafest hos och som jag hånglade med min första kärlek på diskbänken hos. Det var hon som tipsade mig om saker, för hon hade själv dragit ner på maten.
Jag försökte snabbt äta något hemma på morgonen om jag inte hann springa till skolan innan hon vaknade. Åt jag inte kunde hon skrika åt mig från ett fönster. Jag åt bara lite i skolan, mest eftersom olivia och bettan inte skulle bli oroliga. På kvällen åt jag inget och tillslut slutade jag även med allt onyttigt. Åt jag en onyttig sak fick jag inte äta mer på hela dagen och snart tillät jag mig knappt att äta något alls. Pappa var inte hemma så mycker nu på veckodagarna och märkte därför ingenting. Jag sysselsatte mig för att slippa känna hungern. Jag började i en dansgrupp i kyrkan för att göra något om kvällarna. Det var där jag träffade Emma. Emma som inte heller gillade sin pappa, emma som jag föll sista biten med.
Jag satt hemma på golvet. Jag var trött, hungrig och hade inte ätit riktigt på någon månad. Jag hade fyllt 15 och allt gjorde fortfarande ont. Jag kände hur hennes ord ekade i mina öron, trotts att ja höll för dom, hur jag kunde känna igen exakt vem som gick i trappan, bara genom att lyssna på fotstegen, jag visste exakt vart i huset hon var, bara genom att lyssna efter fotsteg och jag kände hur väggarna krympte. Vädelös. Ful. Fet. Stackars din pappa. Du kommer bli som din mamma. Orden ekade mellan mina fyra väggar och jag började andas fort. Då gjorde jag det. Jag hittade en rakhyvel. Jag satte den mot armen och jag skar. Jag skar igen. Och igen. Jag andades lugnare och jag föll den sista biten.
Jag kände den svidande känslan. Jag såg blodet och jag insåg att detta får ingen se. Ingen ska få se vad jag har gjort. Ingen märker att jag inte äter, alltså ska ingen få märka detta heller. Jag hade tagit kontroll över maten, nu ska jag ta kontroll över smärtan. Jag drog ner tröjarmen och lovade mig själv att nu, nu, är det jag som tar kontrollen. Vad jag inte visste var att för varje mål mat jag hoppade över, och för varje trimma av blod som rann, tappade jag kontrollen. Mer och mer. Jag låg på botten.
Memorylane - GÅ DÅ JÄVLA UNGE!
Väl uppe för trappan fick hon syn på mig. Hon rusade fram, tog tag i mig och skrek "Vad håller du på med?! Du kan inte gå upp med skor fattar du väl din jävla idiot?!" "Men jag skulle bara hä.." "Det spelar ingen roll! Den blir ju smutsig! Ska du ligga här och städa kanske?!" "Men mina skor var ju torr.." "Säg för fan inte emot mig!" Hon slet ner min arm mot golvet och tryckte ner mig mot källartrappan. Hennes ögon var uppspärrade och helt galna. "Jävla idiot! Du fattar ingenting! Du är dum i huvudet!" Jag försökte komma loss men hon höll mig stenhårt och tryckte mig mot den kalla källartrappan. "Jag ska minsann visa dig!" Hon drog upp mig, jag försökte förbrilt komma loss och springa, det gick inte. Hon puttade upp mig. knuffade mig i ryggen så jag halvt trillade in i vardagsrumet. "Gå här också då!!" hon puttade runt mig i rummet "Gå då! GÅ! GÅ!" jag snavade runt i rummet och gång på gång knuffade hon mig i ryggen. Hårt. Hellst skulle jag ramla. Då var det som bäst. "Har du kul nu eller?! GÅ DÅ JÄVLA UNGE!" hon tryckte upp mig mot en vägg och skrek "Du är värdelös!" sen puttade hon ut mig till köket och jag såg dörren ner mot källren.
Jag slet mig loss och sprang. Jag sprang ner och mot källardörren och insåg att jag glömt mina gympaskor. Vände tillbaka, sprang in till ett rum i källaren, hämtade skorna och då hade hon hunnit ner "JAG SA JU ÅT DIG ATT INTE GÅ IN MED SKOR!! ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER?!" Hon tryckte upp mig mot en vägg till och skrek så spottet yrde. Hon skulle slå mig i ansiktet så mina händer flög upp. Jag lyckades avvärja några slag och slet mig loss. Jag sprang mot källardörren och då såg jag en sko komma flygande. Den missade mig. "Kom aldrig tillbaka!" En sko till kom, den träffade mig i ryggen och jag föll ut från källaren. Jag lyckades hålla mig på benen och sprang till skolan. Jag var inte ett barn som grät. För sen jag var liten hade hon sagt "sitt inte där och lipa!" Om hon tex tvingat mig äta något jag inte ville ha eller "av misstag" råkat dänga ett mjlkpaket i huvudet på mig. Medans jag sprang till skolan kände jag något rinna ner för min kind. Men jag grät ju inte. Jag torkade bort det och kollade på handen. Blod. Jag hade inte lyckats avvärja alla slag.. När jag kom till skolan den dagen mötte jag Olivia vid skåpen. Hon kollade på mig och undrade var dom hade hänt. Jag vände mig mot mitt skåp och skämdes. Hon frågade igen och då grät jag. Jag grät, jag skämdes och jag benen vek sig. Jag orkade inte röra mig. Jag orkade inte stiga upp. Orden, slagen och blodet.
När jag kom hem den dagen var pappa hemma. Han och hans bästa vän som alltid haft ett gott öga till mig gjorde om badrummet. Jag gick mot honom och försökte demonstrativt visa min kind. Pappa såg inte. Tillslut sa hans vän "Oj, har du lekt med katten?" "Nej, jag har lekt med henne". Jag hoppades att pappa skulle förstå. Jag hoppades att pappas vän som varit med i mitt liv sen alltid skulle förstå mitt rop på hjälp. Jag vände på klacken och gick. Ljudlöst försvann jag upp på mitt rum som så många gånger förr och ingen följde efter. Dom förstod inte, det förstod jag. Jag sjönk ner på mitt golv. Stilla, tyst, ensam. Jag kunde inte avgöra om det var kinden eller hjärtat som gjorde mest ont.
När du tappar dig själv, tappar du det viktigaste
Sedan jag var sex år hade jag haft Olivia som kompis. Som barn gör så bråkade vi, var arga på varandra och surade men oftast lekte vi alltid bra ihop. Hon var en av som jag kunde berätta saker för. Alltid. Hon lyssnade. Hon förstod inte, hon kunde inte göra något åt det, men hon fanns där och lyssnade på mig på min nivå, vilket varken pappa eller skolsköterskan gjorde. Skolsköterskan slutade jag gå till, hon lyssnade ändå bara på det hon ville höra. Om hon nu skulle pratat med pappa kunde hon ju drivit på. Men det gjorde hon inte, hon la sig.
Jag var nu tretton år och hade helt tappat greppet om mig själv. Jag hade i flera år fått göra min frukost själv, jag hade fått hoppas att maten inte var gömd när jag kom ner på morgonen, var den det så var jag i en återvändsgränd. Åt jag inte fick jag skäll av henne, åt jag något annat fick jag "Jag har inte köpt mat åt dig, du ska ju ha speciell mat!" skriket i ansiktet på mig. Hur jag än gjorde var det fel. Satte jag mig och åt min mat stirrade hon på mig genom hela måltiden. Hann hon äta klart före på något sätt visste jag att jag får diskamskinen i ryggen och några slag ord som "hade du varit smalare så" "Det är inte lätt att komma förbi när det sitter ett berg i vägen" eller "Jag är glad att ni är så smala och tunna mina barn, och inte ser ut sådär". Det gjorde mest ont för jag fick förklarat så bra för mig att jag är inte värd min pappa. När skolan skulle på utflykt var jag alltid nervös om pappa jobbade. Jag vågade inte ta någon mat och visste att hennes barn fick mat med sig men inte jag. Ifrågasätter jag det blir det "du är inte mitt barn". Mina kläder tvättades sist. Mina favoritkläder gömdes, det kommenterades att mina stolekar på kläder var större än hennes dotters (som är ett år yngre än mig), mitt hår var fult, jag åt fel, var inte tillräckligt duktig i skolan, Det är synd om min pappa att jag blev som jag blev och jag är en skam. Jag kommer bli precis som min mamma. Det slår mig rakt i ansiktet varje gång. Min mamma. Min mamma är inte här. Hon kan inte försvara sig mot henne. Hon är död. Jag är ensam.
Efter skolan gick jag hem. Jag smög in, gick upp på mitt rum och stannade där. Jag syntes inte till, var inte i vägen, rörde mig inte. Jag andades knappt, jag vågade inte. Men ändå gjorde jag fel. Jag spolade för mycket vatten när jag tvättade händerna, jag ringde pappa för mycket, jag åt en frukt som inte var köpt till mig och jag tror det största felet var att jag existerade.
En dag gick jag innanför dörren hemma och råkade smälla igen den. Hennes barn gjorde det utan att någon rörde en min men jag visste att jag skulle få äta upp det här. Jag gick upp mot mellanvåningen. Jag hör stegen. Dom där jag kan utskillja från källaren om jag sitter på övervåningen. Dom kom mot mig. Hon skrek. "Va fan håller du på med?!" Jag stelnar till. Får inte fram ett ord. Det är inte acceptabelt. Jag känner något ta tag om min arm. Hårt. "Svara mig för helvete!" Jag kan inte prata Hennes händer flyger upp mot mitt ansikte och i rent försvar får jag upp mina före och slår undand dom gång efter gång. "Jävla idiot! Ge fan i att smälla i dörren! Du är ju helt trög i huvudet! IDIOT!" Jag tar mig loss och springer upp. Upp till övervåningen, in på mitt rum, stänger ljudlöst dörren och sjunker ner mot den. När jag når golvet sitter jag där länge. Jag ger inte ifrån mig ett ljud. Jag sitter där resten av kvällen, jag går inte ner och äter för jag vet att det inte är dukat till mig. Jag bara sitter. Jag bara finns. Just nu tycker både hon och jag att det är fel att jag existerar. Pappa, var är du?
TACK!
Idag kommer jag börja skriva om olika händelser som hänt under vägen som jag inte tagit upp i "Min historia" inläggen. Jag kommer skriva "memorylane" innan, så ni inte blir förvirrade.
Ett av många svek
Hemma fortsatte kaoset. Pappa var inte hemma. Frukostarna var katastrof, min mage gjorde ont, jag fick fortfarande slagord i ansiktet men nu började något nytt också. Nu tog hon tag i mig. Om jag sa något fel, om jag valde att inte lyssna på när hon skrek åt mig eller om jag råkade vara på fel ställe vid fel tidpunkt så tog hon tag i mig. Det gör man ibland med sina barn, skillnaden var bara att hon inte släppte förrens jag hade blåmärken på armarna. Ibland skrek jag till men lärde mig snabbt att det är att vara tyst som gäller. Jag vågade aldrig säga emot. Jag svalde allt hon skrek. Jag såg mig själv växa framför spegeln. Hon sa ju att jag var tjock. Så måste det ju vara? Jag var så mycket sämre än hennes barn. Hon sa ju det. Då måste det vara så. Det var synd om min pappa eftersom han fått mig som barn. Då måste det vara så. För ingen sa emot och pappa gick det in i ena örat på och ut i det andra.
Min andra tid hos skolsköterskan kom. Jag gick dit och satte mig på den välbekanta stolen och hon såg på mig. Hon såg på mina armar och hon frågade vad som har hänt. Jag sa som det var och hon antecknade. Men hon sa något mer. "Jag har pratat med din pappa". Nej. Nej nej nej nej.! Hon hade lovat. Jag vågade eftersom hon lovade! Hon bröt sitt löfte och nu visste pappa att jag gått hit. Hade kommer tycka att jag överdriver. Han kommer vara arg. Men kanske händer det något nu i alla fall? Kanske slipper jag gå på nålar hemma? Kanske får allt ett slut? Pappas reaktion var "Det kan ju vara skönt att få prata av sig ibland." Slut. Inget mer. Skolsköterskan hade svikit mig och jag ville inte gå dit mer. Pappa förstod fortfarande inte och jag fick gå tillbaka hem. Hem där hon väntade. Jag stod vid källardörren och kände handtaget bränna i handen. Jag öppnade och gick in. Den kvällen stannade jag som alltid på mitt rum. Jag satt i ett hörn med mp3:n i öronen och vägrade röra mig. Jag var rädd. Mamma, du skulle ju finnas här för mig nu. Det skulle ju aldrig bli såhär.
Jag hörde hur hon plockade fram mat där nere. Jag hörde hur hon ropade på sina barn att det var mat. Jag räknades inte till hennes barn. Det var mat till dom, inte mig. Jag gick inte ner. Jag visste att det inte var dukat till mig. Jag visste att jag skulle få skit om jag gick ner, och om jag inte gick ner. Jag valde att stanna kvar i mitt rum. Jag satt kvar i hörnet. Och jag slöt ögonen och hoppades på att jag skulle försvinna.
Skolsköterskan
Den psykiska biten fortsatte. Allt när inte pappa var hemma. Jag var fet, ful, äcklig, det var synd om pappa som hade sådana barn som mig, du kommer gå i din mammas forspår. Det skar som en kniv när hon blandade in min mamma. Min mamma. Min räddare. Henne jag alltid var säker på skyddade mig. Henne jag alltid bad till och grät till på nätterna. Ljudlöst, så ingen skulle höra mig. Jag fick diskmaskinsluckor i ryggen, kom försent till skolan för jag inte vågade tveka på att inte plocka ur diskmaskinen, åt snabbt för att ingen skulle kunna påpeka att dom inte kom förbi. Var tyst för att inte säga fel saker, klumpen växte och jag hade ont. Mitt hem var mitt fängelse.
Jag var 11 år och i skolan skrev vi alltid i en bok vad vi skulle göra till helgen eller hur veckan varit. En gång skrev jag om hur det var hemma. Det var mitt första rop på hjälp. Jag orkade inte mer. Jag visste att jag var fet, jag visste att jag var ful. Jag visste att min stora hjälte, min pappa, hade haft otur och att det var synd om honom som hade ett sådant barn som mig. Jag var hungrig, trött på att gråta, trött på att pappa inte lyssnade, trött på att gå som på nålar hemma. Trött på att aldrig våga säga något, trött på att aldrig känna mig som en del i något.
i slutet av dagen fick vi lämna in böckerna och vi fick tillbaka dom dagen efter med en lite hälsning från våran fröken. Jag fick inte det den gången. Jag blev istället inkallad till min lärare efter att alla gått hem och hon undrade hur allt var. Jag berättade. Mitt rop hade fungerat. Nu skulle väl någon äntligen lyssna på mig?
Jag fick en tid till skolsköterskan. Hon satt på andra sidan skrivbordet och det som snurrade i mitt huvud var "Nu sviker jag pappa. Älskade fina pappa som gör allt för mig. Förlåt, nu sviker jag dig." Jag fick inte fram så mycket. Allt jag såg var pappa. Jag vred och vände mig i den allt för stora stolen och kände hur ryumet krymte. Det var samma stol och samma rum jag suttit i flera gånger innan med åren och dinglat med benen och diskuterat min onda mage. Magen gjorde fortfarande ont, det var fortfarande ett fänglse hemma men nu oroade jag mig för pappa också. Tänk om han fick reda på något? Skolsköterskan lyckades se min ångest och lovade att inte ringa pappa. Dessutom fick jag en tid tillbaka. Bra, jag ropade på hjälp, nu skulle dom väl svara på mitt rop? Och allra mest, hålla sitt ord och inte säga något till pappa? Det blev inte riktigt så.
Felen kom på rad
glmd frukost och att gå hungrig till skolan var bara en början. En början som höll i sig och som var början av att bryta ner ett barn. När jag var nio började det på riktigt. Jag fick platsen vid bordet som var framför diskmaskinen. Perfekt för henne. "Ni mina barn behöver inte in i diskmaskinen. Elin sitter i vägen så det går inte komma fram" när jag var klar och skulle ställa min tallrik vid de andras i diskhon hörde jag henne säga "Plocka in i maskinen!". "Ni behöver inte plocka ur diskmaskinen mina barn, då kommer ni för sent till skolan" sen skulle jag också gå från bordet för att gå till skolan men då hördes "Du måste ju plocka ur diskmaskinen! Jag tänker inte göra något åt dig!". Detta resulterade i att jag fick springa till skolan. Det fick också klumpen att växa. Jag vill inte äta frukost. Den gömms, hon blänger på mig och hon får mig att komma försent till skolan.
Jag började att hoppa över frukosten. Efter några dagar märkte hon det och skrek efter mig i ett fönster. Jag sprang. Hon berättade för pappa att jag hade hoppat över frukosten och morgonen efter satt jag där igen. Precis där hon ville ha mig. Nu eskalerade det till "Åh mina barn va bra att ni äter sådan nyttig frukost. Ja menar så ni inte ser ut som Em sen." "Va smal och fin du är mitt barn. Ojdå, Ems stol kommer man visste inte förbi bakom" Hon sköt bordet så nära diskbänken och diskmaskinen så man inte skulle komma förbi, detta resulterade ia tt hon kunde trycka ner diswmaskinsluckan i ryggen på mig och säga "hade du varit smalare hade vi i alla fall kommit förbi. Nu var jag tjock också. klumpen växte och jag klagade på min mage. Detta resulterade i att pappa dennagången tog med mig till skolläkaren.
Skolläkaren klämde, kände och tryckte. Men det gjorde inte ont när han undersökte mig. Jag mins att jag hade blåa hängslebyxor med en ficka på magen som jag lagt min tamagochi i när den kalla britsen nuddade min hud. Dom hittade inget fel på min mage nu heller och de började diskutera eventuella allergier.
Jag var 10 år och allt var uträknat hemma. Pappa jobbade och kunde aldrig se något med egna ögon. Då slog hon till. "Du är tjock" "Du är fet" "Du är ful" "Du är en lögnare" "Du är falsk". Nej, jag är tio år, jag har ingen mamma och en pappa som inte ser vad som försegår. Jag är rädd för den enda vuxna som alltid är omkring mig och mitt hem bävar jag att gå till. Trotts vänner i skolan så kände jag mig ensam. Pappa lyssnade inte.
Du är en lögnare
När jag var liten åt jag mycket frukt. En dag hade jag ätit två stycken. Enligt henne var det fel. Hon ställde sig i trappan och skrek upp till andra våningen och undrade vem som ätit upp all frukten. I våran familj som jag kommer ifrån skriker man inte. Detta gjorde att jag blev rädd och erkände inte för henne att det var jag. När pappa kom hem så sa jag att jag ätit två frukter och att det var mitt fel att frukt försvunnit. Han förstod inte varför jag sa det men det gjorde hon. En dag låg det en godispåse framme och jag åt några godisar, så gjorde vi från den familjen jag kom från, då skrek hon igen. Jag blev rädd och erkände inte. Pappa förstod inte när jag sa det till honom men det gjorde hon. Jag blev en lögnare. Dessa småsaker gjorde mig till en lögnare och jag var falsk. Enlig henne. Enligt mig var jag rädd. Där satte sig en klump i min mage och det gjorde ont.
På morgonen åt alltid hon och hennes barn yoghurt eller gröt. Jag mådde illa av det och ville inte ha det på morgonen. Då var jag kräsen och fick minsann göra min engen frukost om jag inte skulle ha deras. Detta gick hon med på efter mornar av itryckande, tvingande och klumpen i magen växte. Vart är pappa? Varför är det inte som det brukar? Nu var jag en kräsen lögnare. Enligt mig var jag sju år och föredrog mackor. Men jag åt, jag vågade inget annat, för skulle hon skrika på mig då?
Tiden gick frammåt och det gjorde även letandet på fel på mig. Jag var inte en kräsen lögnare längre. Nu var allt som hände mitt fel. Vad som än gick fel så var det jag. Även om det var hennes barn. Jag försökte prata med pappa, men han hann inte lyssna och när han frågade henne var det inte så som jag sa, naturligtvis. Jag var ju bara ett barn som ville ha uppmärksamhet.
Efter frukostdramatiken som nu även innehöll blickar och stirrningar. Ibland genom hela frukosten, så började jag beklaga mig på att jag hade ont i magen. Pappa bestämde sig för att ta mig till skolsystern. Hon klämde och kände men det gjorde inte ont när dom tryckte. Han bestämde sig för att köpa annan frukost till mig som var snäll mot magen. Vi köpte en youghurt som var snäll mot magen och müsli. På morgonen när han åkt till jobbet och jag kom ner och skulle äta satt redan hon och hennes barn där. Jag kände blickarna i min 8 åriga rygg. Gick fram till kylen, men yoghurten var borta. Jag kollade in skafferiet och insåg att även müslin var borta. Jag kände hur hon iaktog mig med sin iskalla blick och undrade var jag skulle göra nu. Jag hade ju egen frukost så hon hade inte köpt mat åt mig. Den morgonen gick jag hungrig till skolan.
Jag berättade för pappa att det var borta, då sa hon att hon ställt det högre upp (så högt upp i ett skåp att det omöjligt skulle synts om jag kollade eftersom jag var så liten). Pappa ställde ner min mat igen och detta var bara första av många gånger jag fick gå hungrig. Jag var en kräsen hungrig lögnare.
Det nya livet med henne
Tiden gick och vi försökte så gått det gick att läka och försöka få tillbaka ett liv med rutiner. Min pappa tog tjänstledigt och för en människa som jobbat med att rädda andras liv och lämnat hushållsarbetet till sin fru så blev omställningen ofantlig. Där stod han själv med tre barn - varav ett inte ens förstod vad som hänt. Att senare få ihop jobb, skola, läxor, hushåll, hämta på dagis och lyckas jobba dygn på räddningstjänsten på det var ingen lätt uppgift. Släkt och vänner från olika håll hjälpte till så gott dom kunde och sakta men säkert började vi få tillbaka en vardag. När pappa hade jobbat dygn eller av någon annan anledning inte var hemma eller sov efter jobbet så var det alltid min bror som tog komandot. Han gjorde frukost, såg till att jag var färdig till dagis och att allt flöt på. Vi var tvugna att hålla ihop. Det är det man gör i en familj. Det var nu året jag skulle fylla fem och pappa hade lärt sig att underhålla mig med mina leksaker med ena handen och jobba med andra. Han hade lärt sig att inte somna när han nattade mig och han hade fått ihop livet som ensamstående pappa.
När jag fyllde sex år började pappa träffa en kvinna som bodde i samma samhälle som oss. Hon hade två barn och jag kände igen dom för jag hade lekt med dom förr när jag och mamma varit och fikat hos kvinnan. Året jag skulle fylla sju tilltalades hon som pappas flickvän. Helt plötsligt tog allt en helvändning. Hon skulle bo hos oss med sina två barn. Hon jobbade halvtid på ett ställe nära och hon var alltid hemma. Hon kollade på mig och presenterade sig med ett leende. Ett leende som ljög och ett par ögon som kunde smälta is. Något i mig rös av obehag. Just då, visste jag inte hur rätt den känslan var.
Där det gamla slutade och det nya tog vid
Jag förstod nog aldrig riktigt vad det va. Hon låg i sängen många timmar, ja det förstod jag. Hon va på sukhuset många timmar, ja det förstod jag också, jag la medicin med hjälp av pappa i en liten röd låda med genomskinliga små luckor på, ja det förstod jag också, hon skulle senare, ungefär en månad senare, ta farväl av sina tre barn för att stilla somna in och dö. Nej den delen förstod jag inte. Ja menar jag va 4 år, mitt största nöje va ju att ligga på mammas arm och höra henne berätta historier och pilla lite i hennes hår. Aldrig trodde jag väll att hon skulle försvinna. Hon va ju min mamma, en sådan alla hade. En sådan som hämtade en på dagis, en sådan som nattade en, en sådan som tjatade på en, en sådan som alltid fanns där. En sådan man älskade så otroligt mycket. En sådan hade väl alla?
En höstdag orkade hon inte mer. Den där dagen mamma drog sina sista andetag dog inte bara hon. Utan även en del av både mig, pappa och mina syskon. Med sig ner i jorden tog hon också min chans till en normal och lycklig barndom. Jag kunde aldrig tänka mig där jag stod med mina stora ögon och undrade när mamma skulle komma tillbaka, att en människa kan göra så ofantligt stor skillnad. Nu var det vi fyra kvar. Jag, pappa och mina två syskon. Det är här det börjar.
Jag Em
Olivia: Vi har kännt varandra sedan lekis. Vi är sådana där typiska "Följt varandra genom alla stadier i livet" - kompisar. Henne har jag alltid i alla lägen och hon är den som varit inbolverad mest. Olivia hade ett typiskt Svensson liv och jag önskade alltid som liten att jag fick vara henne.
Emma: Vi lärde känna varandra genom en gemensam förening. Hon var 13 och jag var 14. Emma hade själv problem med sin pappa och det var så va fann varandra. Vi öste våra problem över varandra och tog oss igenom mycket tillsammans.
Bettan: Bettan och jag har kännt varandra sedan 13 års åldern när vi hamnade i samma klass. Hon är den jag lärde mig hångla med, som jag hade min första fylla med och som jag gjort mest saker jag inte fick med. Bettan kom aldrig överrens med sin pappa och var en sådan ens föräldrar var lite rädda för att man skulle umgås lite för mycket med.
Min historia
Jag kommer både skriva om från när allt började tills idag, varvat med händelser och tankar.
