Att sätta punkt
Jag har funderat ett tag och det känns som detta är slutet för denna bloggen. Jag har tagit mig upp från mitt förra liv och det är så skönt. Jag gör det jag vill, jag är där i livet där jag faktiskt har lite kontroll över saker. Jag ska snart ut på praktik och få se mitt framtida jobb som socionom med egna ögon. Få vara där jag vill varanär jag är klar.
Jag har gått igenom mycket och varit med om ännu mer och jag kan inte säga att jag är positiv till det, men jag kan säga att det var värt det. Jag är stolt över vad jag åstakommit och jag är stolt över att jag klarade mig. Jag har många sår och jag har många minnen i bakhuvudet, men jag har lyckats resa mig och gå vidare. Jag vet inte om jag föddes med strävan av att komma framåt och nå mina mål men jag vet att jag har den och hade det inte varit för den så hade jag troligen aldrig stått där jag står idag. Jag vaknar inte längre med en klump i halsen. Jag vaknar inte med rädsla för vad som komma skall och jag tillskillnad från henne behöver inte leva med samvetet om att ha splittrat en familj.
Jag ska framåt i livet, jag ska lyckas och jag ska stå där och le. Ett leende som viskar "Du knäckte mig aldrig, för i sista änden var jag starkare än dig".
Livet svänger och livet tar vändningar. Saker blir inte som man vill och inte som man planerat men låt ingen annan få föstöra din egen bild av ditt och din egen lycka. Va stark, stå upp för dig själv och se dig stå där vid ditt mål. Klarar jag det, klarar du det. Du flyger med egna vingar.
/Erat maksrosbarn
(förresten, jag har en privat blogg, om någon vill följa mig där så maila mig så får ni adressen. [email protected])
♥
ett jobbigt återfall
Jag ville inte spy, men att känna händerna på plats igen fick mig att känna en sekunds frihet, men inte igen. Jag ska aldrig ner igen. Det har jag lovat.
Något som är jag
Jag pratar så ofta om saker som hänt, om saker som jag inte kunnat ta kontroll över och saker som inte gått min väg. Men jag har något jag alltid kunnat kontrolera och som gått precis åt det hållet jag velat och som uppmärsammades när jag var nio år.
Vi hade ett prov i skolan. Ett gehörsprov. Vi fick lyssna på toner och sätta ut dem på ett notblad. Gick det upp eller ner? Hur många toner gick det upp eller ner? Efter det fick vi söka in till musikskolan. Mitt var enligt urvalet exemplariskt. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt var bra på något. Jag hade ingen aning om att det fanns något som jag, av alla vi som satt där, faktiskt var i princip bäst på.
Jag valde piano. Efter några veckor kom antagningen och jag var antagen. Jag tackade ja och det var en nervös och förväntansfull Em som gick in genom dörrarna på musikskolan. Jag fick ta plats på pianostolen och tänk om jag vetat vad jag startade när jag la fingrarna på tangenterna den dagen.
Jag fick spela tillsammans med en pojke som hette Simon. Jag lyssnade noga till lärarens instruktioner om att låtsas att det var en apelsin under händerna och när jag var hemma spelade jag flitigt på pianot i ett av våra vardagsrum. Tiden gick men min lärare var inte på samma nivå som jag. Jag skulle bättre, bättre och bättre. Tillslut blev pressen så stor att jag ville hoppa av. Jag fick klart för mig att jag aldrig skulle få spela igen om jag hoppade av. Jag skulle inte få komma in igen. Men det gick inte.
Pianot stod orört en tid, men en dag valde jag att sätta fingrarna på tangenterna igen.
Jag sökte in till musikskolan igen. Och kom in. Denna gången på klarinett. Jag fick komma med en tjej som hette Lisa. Åter igen hade jag fått bekräftat att jag var bra. Jag måste bara förstå det. Jag fick spela med lisa ett halvår. Sen skilljde det för mycker på oss kunskapsmässigt så de valde att ha mig i en egen grupp. Jag spelade ut bok efter bok. Jag och pappa stod var och varannan månad i msuikaffären och han sjöng låtarna i boken för att jag skulle känna igen dem och jag fick provspela mig in i orkestrar där folk med mycket mer erfarenhet än mig spelade. Jag kände mig väldigt liten där på scenen men jag trivdes. För jag kunde. Och jag var bra.
Min lärare ville att jag skulle ställa upp i landskaps SM och hon var noga med att berätta att jag har en väldigt bra chans. Jag tog inte chansen, men jag ångrar mig inte. Jag vågade inte riskera att det skulle gå dåligt och tappa tron på mig själv. Jag VAR ju faktiskt duktig.!
Men i mitt huvud räckte inte piano och klarinett. Pappa tog med mig till musikaffären och köpte en gitarr åt mig. Jag sprang upp till mitt rum och spelade. Jag övade och spelade och pappa sa ofta hur glad han blev i hjärtat när han hörde mig klinkna på mina instrument genom fönstret.
Efter ett tag tog tiden över. Det var så mycket som skulle in på så lite tid. Papap hörde mindre och mindre toner från mitt fönster och på något sätt så försvan en liten bit av mig ut ur samma fönster. Böcker lades i lådor och instrument började att blir dammiga. Jag hade inget som riktigt var jag.
Jag slutade gymnasiet och lämnade också samhället jag kom ifrån. Jag tänkte mindre och mindre på vad jag inte längre hade och blickade framåt. Tills för en tid sedan. Jag hittade en mailadress. En mailadress som gav mig ett telefonnummer. Ett nummer som skulle ändra allt igen. Och inom en snar framtid ska jag åter igen gå in genom musikskolans dörrar och åter igen ska jag bli 10 år gammal och lägga händerna på ett dammigt piano.
Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets and ask me your questions,
Oh lets go back to the start.
Running in circles, Comin' in tails
Heads on a science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh take me back to the start.
-
lova mig
En dag bara vi
Tänk om jag kunde fått en dag till. EN dag. Vi har dagar som bara går utan att vi vet vad vi egentligen gör med dom. Tänk om jag kunde få en dag till att träffa dig. Jag hade ställt oss framför en spegel och pekat ut våra likheter, jag hade blundat och bett dig säga mitt namn. Jag hade frågat om det var hon som höll mig i handen när jag tog mina först steg. Jag hade kramat dig, legat på din arm och bett dig att läsa en av alla sagor från när vi var små. Jag hade velat höra vad du förknippade med mig och bett dig berättat minnen bara vi kunde ha tillsammans, men framför allt hade jag velat visa vad jag är och vad jag blev. Allt det där du aldrig han få ta del av.
Svar på en fråga
Jag fick en fråga bland alla längre som kan ges svar på lite kortare och den var om jag varit ute och rest något.
Det har jag. Pappa åkte alltid utomlands med oss (mig, min syster och min bror) minst en gång per år för att få lite kvalitetstid. Där emot har har inte åkt och back packat eller liknande. Jag har inte kännt att jag haft behovet, där emot har jag rest endel med mina fina vänner.
Lycka
Jag tror att en god egenskap jag fått av allt som hänt är att kunna se lycka i mycket. Inte bara materiella ting. Känslor har jag aldrig blivit överöst med, men där emot har jag fått en egenskap som lyder att se det fina i det lilla. Om någon skulle fråga mig om ett lyckligt minne skulle jag säga NU. Fråga mig om ett år och jag skulle säga NU. Varför?
Jo jag ska förklara. Just nu sitter jag i min soffa, i min lägenhet, jag har svergies rikes lag framför mig, kompendier med lagtolkning och kompleterande lagtexter liggandes på bordet. Löven börjar gli gula utanför mitt fönster och det tyder på att det är höst. Jag får ha halsduk på mig när jag går ut, vantar när jag startar bilen på morgonen, jag kan dra mina stövlar i lövhögar och jag kan andas in den friska luften som kommer från bergen. Jag är precis där jag vill vara. Jag har funnit ett inre lugn. Jag studerar till det jag verkligen vill bli och brinner för, jag har en vardag, jag har rutiner - Jag har måltidsrutiner, jag vet att jag har 4-5 träningspass i veckan, jag vet att jag har några timmars plugg varje dag, jag vet att helgerna betyder krogen och vänner och jag vet att jag kan stänga ute världen om det behövs i min egen lägenhet - mitt hem. Vänner kommer hem till mig utan att jag behöver vara orolig för skrik och bråk, jag är runt hos folk för att jag vill, inte för att jag inte vågar vara hemma, jag ser fram emot att sätta nyckeln i mitt eget lås och jag älskar det faktum att jag bara kan gå en promenad om jag vill, andas ut, och sedan fått ny energi.
Jag har fått en av de bästagåvor som finns. Och det är ett inre lugn, jag tror stenhårt på mig själv i alla situationer, har jag kommit ända hit, är det inget som kan slå ner mig. Jag har lyvkats bygga upp ett liv som innefattar allt det jag saknade som mindre. Jag har hittat mig själv, jag har hittat min plats. Och idag är det värt allt för mig.
Om "hon"
För ungefär ett år sedan insåg jag att det inte går länge. Jag måste göra något med mitt liv. Jag tänker inte låta min uppväxt förstöra mer nu. Hon skulle inte få vinna. Hennes ord om hur värdelös jag var och hur jag aldrig skulle klara av något skulle inte få påverka mig längre. HON hade bara den makten till att styra mitt liv som jag gav henne. Jag tänkte låta allt jag varit med om blir till något nyttigt för mig istället. Jag tänkte använda det för att få göra det jag brinner för. Jag sökte in till en skola i mitten av Sverige och kom in. Jag skulle iväg, jag skulle flytta 100 mil bort och hon skulle aldrig komma åt mig där. Vissa kallar det att fly, jag kallar det frihet. I en stad där ingen visste vem jag var, där skulle jag få bli den jag alltid velat vara.
Jag bestämde mig för att endast lyssna till pappas glädjeord och inte se hur hans ögon skrek ut smärtan över att jag ksulle flytta så långt bort. Förlåt pappa, men detta är för min skull, mina tidigare 20 år har jag alltid handlat utifrån din.
Jag har länge funderat på hur man kan älska en människa men ändå ta ifrån den det viktigaste den har. Hon tog ifrån pappa sitt barn. Det viktigaste i hans liv. Hon tog ifrån mig min barndom. Hur kan hon se sig själv i spegeln? Hur kan hon gå runt hemma i huset med vetskapen om att att hon är ensam där just nu beror på att hon skrämde iväg pappas barn. Veta att anledningen till att det bara är hennes barn som är hemma och äter middagar, prioriterar familjen vid jul och är med och firar födelsedagar med ett leende, är för att hon förstörde så otroligt mycket mellan den hon älskar, och hans barn. Nu äntligen är dom den familjen hon i 14 år strävade efter att bli. Kanske skulle jag se det som ett nederlag att jag aldrig åker hem. Gör jag det bor jag inte hemma. Att jag endast träffar pappa några gånger per år, och då när han är någonstans i jobbet eller när han kommer hit till mig, att jag troligen åker utomlands över jul och att jag inte ens försöker vara hemma på varken hans, min eller mina syskons födelsedagar, att jag missar allt en familj står för, men nej, för jag har insett att min lycka väger tyngre än hennes ondska. Låt henne sitta där själv då, låt henne få höra på pappas ledsna ord när han saknar mig, för i sista änden vet jag att min lycka kommer smaka så mycket bättre än hennes samvete.
Jag har ganska nyligen berättat för pappa om mycket hemma. Han svarade att han hade misslyckats. Och det har han. Jag förklarade också att jag inte tänker sätta mig ner och prata med henne för det finns inget sätt att koma över allt detta. Man kan förlåta, men inte alltid glömma. Detta har påverkat hela mitt liv. Hur kan någon begära att några ord skall få det att försvinna? Inget kan ändra det förflutna, och just nu har jag ingen lust att se henne i min framtid heller. Jag vet att det smrtar för honom, men jag vet inte om det smärtar mest att jag vill stänga henne ute, eller att pappa inser att jag kommer stå fast vid detta beslut, som en vuxen individ. Jag och pappa har en väldigt bra kontakt och hörs flera gånger i veckan, men det stannar där. Jag tänker inte åka hem för hans skull, inte så länge hon är där. Och det vet han. Det spelar ingen roll hur gammal jag än är, att stiga in i det huset mitt i samhället jag växte upp i får mig att åter igen bli 12 år och åter igen känna hur ingen ser mig, hör mig eller försöker förstå mig, och jag tänker inte utsätta mig själv för det igen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att pappa väljer att lämna henne. Att han inser vad som håller och alltid hållt på att hända. Om inte kanske vi bara får respektera varandras lycka. Och det är på olika håll.
Jag vet att det svider i hennes ögon att det går bra för mig i skolan. Jag vet att det svider att mitt liv går såbra här uppe, att jag trivs och att det numera strålar välmående om mig. Jag vet att det svider när pappa väljer bort henne för att åka till mig och jag vet att det svider i henne att jag lyckas i livet. Likadant som det svider i mig när jag under utbildningens gång insett vad samhället faktiskt hade för skyldigheter mot mig. Vad jag juridiskt hade för rätt och hur försummad jag faktiskt blev. Det var ingen som skrev blåmärkerna som misshandel, det var ingen som förfrågade en psykisk utredning på varken mig eller henne. Det var ingen som tog upp fallet till socialen även att de visste. De VISSTE hur illa jag for hemma. Men det är lättare att inte se. Kanske borde jag tacka henne för att hon hjälpt mig att hitta det jag vill kämpa för, det jag vill jobba med och kanske får jag äntligen känna en gnutta av uppgörelse när jag står där i rätten har och hjälpt ett barn till en sådan barndom som jag aldrig fick.
Allt om Jack
Det känns konstigt när man ser tillbaka på det, att den trygga tiden med J byttes ut till ett sådant destruktivt förhållande som Jack förde med sig. Men endå kände jag mig mer älskad av Jack, men var lyckligare med J. Hur går det ihop?
Idag har jag och Jack bara sporadisk kontakt. Ett sms då och då. Han har varit ren i tre månader nu och jag försöker heja på honom. På avstånd. Jag är en av hans droger och det betyder att han aldrig får komma nära. Närhet av mig betyder sårade känslor för honom. Sårade känslor betyder lätt att ett återfall kommer.
Även om det är med blandade känsor jag tänker på det så vet jag att det är bäst så. För oss båda.
Help me out
om svaret från Jack
Avsändare: Jack
Vet att jag inte borde inte göra detta men efter dig ha det aldrig vart en annan tjej som dugit och jag älskar dig fortfarande. Det går inte en dag utan att jag tänker på vårt barn och inga droger i världen kan dämpa dom tankarna! Em det slutade inte bra men du ska veta att nu när jag lämnade lägenheten och rensade ut så hittade jag ditt brev som du skrev till mej på sjukhuset och nu ligger det med i väskan hit. En plats i min soffa och hjärta har du alltid! Hoppas allt går bra för dej ♥
Det kanske låter konstigt men det var en klump som försvann från min hals. Han hade svarat, han var inte arg. Nu kunde jag gå vidare. Eller?
