Om mail till Jack
Egentligen vet jag att jag nog inte borde skriva till dig. Det spelar ingen roll om du svarar på det eller inte eller om du så raderar det direkt när du ser att det är från mig, jag måste bara få skriva detta. För trotts att det gått ett år, så kan jag inte helt släppa allt. Allt gick så fort.
Det var aldrig speciellt lätt för mig att ta beslutet Jack. Jag grät, grät och grät. I ena handen ringde en telefon från psyk hela tiden blandat med dina föräldrar och syskon som berättade att du försökt ta livet av dig igen. I andra handen stod pappa och alla andra och försökte förklara hur jag skulle göra enligt dom. Där emellan fanns inte jag. Där fanns inte du och där fanns inte vi. Du skrek på mig, pappa var arg, folk grät och vi kunde inte ha ett samtal utan att vi höjde rösten. Där emellan fanns jag. Jag var tvungen att försöka se om vi kunde ta hand om ett barn. Kunde verkligen en pappa som satt på psyket och som höll på att gå ner sig helt, vara den pappan jag visste att du ville vara och den barnet behövde? Kunde en mamma som stod helt själv, utan utbildning, mod eller kunskap bli den mamman detta barnet behövde? I min hjärna kunde vi inte det. Kärlek betalar inte räkningarna och kärleken gör inte allt oproblematiskt. Jag kunde inte sitta där och se på när allt rasade och veta att det är detta jag ska föda in en ny liten människa till. Efter att jag fått veta mer saker runt omkring allt så kände jag bara att jag inte visste varken ut eller in. Det är inte alltid den lätta vägen som är den rätta vägen och även om jag inte tyckte det var rätt att göra som jag gjorde så visste jag att det var rätt för barnet.
Jag tänker på det vi gjorde ibland. Innan allt trassel. Innan alla bråk, tårar, skrik och svek åt alla håll. Du var en viktig tid i mitt liv och även om vi kanske var herr och fru kaos, så vill jag att du ska veta det. Jag kommer aldrig glömma när vi spelade kort och jag bara vann. Tillslut gav jag bort alla mina bra kort så du vann på par i tvåor. Inte heller när du söp mig full på jäger eller alla gånger när jag släpade ut dig till att spela fotboll. Inte heller när du låg på sjukhus och vi höll andan bara för att se om syremätaren pep, eller när jag inte fick sitta så nära dig i sängen för det gav utslag på ditt ekg, när du fick en topps nertryckt i halsen på vårdecentralen eller när du fick bära in mig för att du sett en orm på vägen och jag vägrade att gå.
Även om det inte är det första jag tänker på så har jag insett att du lärde mig mycket om både mig själv och saker i livet. Det är ingen dans på rosor och det gäller att kämpa. Men det är att ha något att kämpa för som är det viktiga. Ibland saknar jag bara att kunna sitta i din soffa och titta på tv. Bara vara. Det var så okomplicerat just den biten. Även fast du troligen hatar mig och aldrig mer vill se mig igen så var jag bara tvungen att skriva detta. Kanske läser du det som sagt inte ens, det lär jag aldrig få veta, men nu har jag i alla fall fått skriva det som hängt efter mig.
Jag hoppas du har det bra i *** (så bra man nu kan ha det på ett behandlingshem) och att det löser sig nu. Jag trodde och tror trotts inte att du är den sortens människa. Det var inte Jack jag hittade på golvet. Det var inte Jack som satte sig vid köksbordet och radade upp piller. När sjuksköterskan kom och sa ”du får en macka om du dricker upp allt kol” och du svarar ”Alltså .. Det känns som att du vinner mest på den dealen” eller när du tog din systerdotter i knäet och både bara log. Då var det du, du var det Jack.
En dag senare fick jag svar.
om livet i allmänhet
Något jag lärt mig under alla år är att i sista änden är det dig själv du måste leva med, så se till att du inte har mer saker i bagaget du inte kan stå för än nödvändigt. Gå efter dina egna normer och gör saker du kan leva med sen. Jag har under en tid inte levt efter detta själv och det har satt massa tankar i huvudet på mig.
Jag har där emot tagit ett steg som ni hjälpt mig ta. Många har bett mig skriva en bok, delvis för att kunna hjälpa andra. Jag ska inte skriva en bok (vad jag tror nu iaf) men där emot har jag ingått i ett projekt som handlar om att vara samtalsledare för ungdomar i klass 8. Det är inom rädda barnen och jag ska lyssna, komma med råd och finnas där för dom. Precis som ingen faktiskt gjort för mig.
Om hur man glömmer
Jag satt på ett hotellrum med pappa i lördags och vi började prata om allt som hänt. Jag möttes av flera "Det kommer inte jag ihåg" och "var det så?" Han ville inte heller så. Han ville ännu mer förneka det. Men där satt vi, båda två. Han såg in i mina ögon och sa "Det är mitt fel. Du är mitt barn och mitt ansvar".
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Erkände han faktiskt efter 15 år att han gjort fel? Var det inte mig det var fel på?
Tiden måste fortsätta
Jag stänger ägenhetsdörren bakom mig, utan skor på fötterna går jag försiktigt ner för trappuppgångens steg. Jag öppnar dörren till källaren och föjer den sista trappan ner. Så långt ner man kan komma. Jag tar till höger och låser upp de båda dörrarna in till ett sista rum. Längst in, längst bort stoppar jag nyckeln i ett lås, vrider om och går in. Långt ner bland alla saker hittar jag en röd liten låda. Jag tar upp den. Fingrar lite locket men bestämmer mig för att öppna den. Försiktigt skiljer jag locket från botten, tar ett djupt andetag och stoppar ner handen. Jag känner pappret och drar försiktigt fingertopparna mot den hala ytan. Jag tar upp det, sänker ögonen och tittar. Jag tittar och stryker fingrarna över det. Längst ner, längst in låg det. Precis som det finns längst in och längst ner i mig. Älskade ultraljudsbild, som jag undrat över vem du skulle blivit. Jag stryker över det enda jag har av dig och önskar att du visste att jag gjorde det för din egen skull.
Svar på en fråga
Jag fick frågan om Jack är död. Och det är han inte. Vad som hände med honom kommer sen. Det som hände då var att våran kontakt bröts. Det sista vi sa till varandra var "Du är en barnamördare" Vilket jag svarade "Det är du som är orsaken till att det inte finns något barn". Sen hördes vi aldrig mer igen.
Om jag får önska.
/ Em 9 år
Svar på kommenatrer
Jag har valt att svara på era kommentarer i kommenatrsfälten i inläggen. Just eftersom inte min ip adress ska komma ut och allt de där. Så har ni kommenterat så tjika tillbaka i inläggen så hittar ni svaren där.
Allting har ett slut
Jag lovade mig själv att vara ärligt i denna bloggen. Till 100 %. Det är en del i att kunna bearbeta vissa saker som ligger längre in. Nu ska jag förklara det.
Den natten Jack sa att han skulle skära halsen av sig efter att jag gått ut genom dörren använda jag alla medel jag kunde för att han inte skulle ta sitt liv. Det sista jag sa var "Du älskar barn! Du ska bli en pappa en dag. En pappa som ska finnas där för sina barn, för sin familj och kommit ur all skit. Du ska leva för dom och när du hör en röst som ropar "Pappa" ska det vara dig dom menar!" tillbaka fick jag svaret "Gör mig till pappa då." Jag svalde, stirrade på honom och gick med på att ha sex en gång. En gång.
Månaden efter fick jag reda på att jag var gravid. Igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ringde upp min bästa vän och hon blev lika chockad som jag. EN gång! Skillnaden denna gången var att pappan ville. Jack var glad. Han blev överlycklig där på sin säng på psyket när jag berättade det för honom och jag visste inte hur jag skulle bemöta det. När det hade handlat om J var allt kaos och allt låg på mig. Vi bestämde oss för att det kanske skulle gå att behålla barnet. Han skulle vara ute från psyk (detta var innan han rymde och innan allt riktigt hade rasat, om det nu någonsin stått stabilt) och vara tillbaka på jobbet innan bebisen kom, som var beräknad i Januari. Jag fick vara glad. Det var okej. Barnet var välkommet både från min och Jacks sida. Då kvarstod bara nästa steg. Berätta för omgivningen. Vi valde att bara börja berätta för föräldrarna och jag berättade för min syster. Pappas reaktion ble tyst. Han sa inte så mycket först. Men sen. Sen var allt fel. Sist när det var med J så skulle han stötta mig, nu gjorde jag så fel det bara gick. Jag förstörde min framtid, jag hade fel pappa till barnet, jag satte mig själv i en förödande situation och "jag var bara 19 år". Jag rasade ihop och grät. För första gången i mitt liv skrek jag och min pappa på varandra. Jag försvarade både Jack, mig och barnet för mitt liv och det slutade med att vi inte pratade med varandra. Min syster fanns där. Hon sa att hon inte vill se på barnet sen med vetskapen om att hon uppmanat mig till en abort.
Jag ringde ofta till Jack och grät. Jag grät för att inte pappa fanns där för mig i detta, jag grät md ultraljudsbilden i handen som visade v 9+4. Mina vänner försökte trösta och finnas där men det var ett stort hål utan pappa. "Vad som än händer har du alltid mig." Orden ekade i huvudet på mig. I 19 år hade jag fått höra dem komma ur pappas mun men denna gången kom dom inte. Denna gången svaldes dom hårt.
Jag fortsatte min graviditet. Jack och jag berättade för hans föräldrar och möttes av glada miner. Jag klappade på magen, Jack klappade på magen, de på psyket klappade på magen och halsbrännan börade komma. Jag ville bara äta sallader och efter hälsokontrollen på MVC kände jag att detta var på riktigt. Jag var glad. Jag väntade ett barn som skulle ha två föräldrar som älskade det och jag visste att vi skulle klara detta. Kort efter va det Jack rymde från psyket. Han hade förstått att ett barn inte skulle föra oss samman igen och valde att skrämma mig genom att lämna mig och barnet och gå in i det kriminella igen. Vilket som hann ske eftersom polisen haffade honom innan med min hjälp.
Jack var en vecka på psyket i storstaden och under den veckan kände jag en saknad. Jag saknade honom, klappade på magen och jag saknade tryggheten. Även om han utsatte mig både för det ena och det andra så kände jag en sådan oerhög trygghet bara jag var nära honom. Han kom sedan tillbaka till vår stad och ganska snabbt var han ute igen.
Jag bestämde mig för att inte vara hans länk till verkligheten längre. Jag orkade inte och jag klarade inte av det. vi skulle ha ett barn ihop men jag insåg att vi behövde tid ifrån varandra för att kunna reda upp våra liv på egen hand. Vi hade släktkalas hemma och efter som min käraste vän såg hur dåligt jag mådde bestämde vi oss för att åka till kusten över natten bara hon och jag och ha lite egen tid för att jag skulle få andas. I slutet av släktkalaset fick jag ett sms av Jack "Kan du komma hit?" för första gången dessa månader så skrev jag "Nej. Jag ska iväg efter" "Kan inte jag hänga med?" "Nej, jag ska inte dit själv." här bröt helvetet löst. Han svor, skrek att jag är med någon annan, undrade hur jag kunde bete mig så vi som skulle ha barn ihop och kallade mig för både det ena och det andra. Efter det sms:et förklarade jag för honom att jag skulle dit med min bästa vän och efter det var det tyst.
Kalaset tog slut och efter vi kommit halvväs till kusten fick jag ett sms från Jack igen. "Förlåt, hej då". Jag tvärbromsade, total vängde och åkte hem till honom. Han bodde på vägen mellan mig och kusten. Jag var rasande. Hur vågade han förstöra för mig igen?! Hur vågade han göra såhär igen?! Jag stannade utanför lägenheten och drog tag i dörren. Låst. Jag sparkade och skrek "JÄVLA PUNDAR JÄVEL!" Då öppnade han dörren och direkt när jag såg honom står där, hög upp till skyarna och stirrade på mig och väste "Ge fan i att skrika!" så slog det slint i huvudet på mig. Jag puttade in honom i lägenhet med all min kraft. Han föll och slog huvudet i en byrå. Han ställde sig upp, halvt omtumlad, och vi började skrika på varandra. Jag puttade in honom i en dörr, vi skrek oss in i sovrummet, han slog ner en hylla, jag gjorde ett hål i garderobsdörren, han flög in i väggen och då puttade han in mig i tvn. Det kände som det gick i slowmotion och allt jag han tänka var att skydda magen. Han kände tvn gå in i min kropp och det enda som hördes i just det ögonblicket var en smäll. Jag flög upp, puttade in honom i väggen och skrek "Gör du sådär en gång till så har vi inget barn längre!" Jag var rasande. Jack skrek att jag måste sluta och gå här ifrån för han kan inte kontrollera sin ADHD nu. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag ställde mig framför honom och skrek "Slå då! MEN SLÅ MIG DÅ!" Jag gick bärsärka gång, rev ut allt, slängde runt hansl lakan, hällde ut vart enda piller han hade, skrek tills rösten inte fanns kvar och slog honom tills jag inte orkade mer. All illska jag samlat på mig, allt svek från pappa, honom och omvärlden och all frustration tog jag ut den kvällen. På Jack. Tillslut stormade jag ur lägenheten med min vän i hälarna och åkte till kusten. Där satt vi tills dagen efter när jag på ett sms från Jacks bror fick veta att dom hittat honom medvetslös den morgonen.
Jag åkte hem till hans syster. vi bestämde oss för att ta en fika och prata om allt. Hon var den enda jag kunde prata om Jack med på ett sätt som inte var "Det är synd om honom" utan ett sätt som visade att det är han som gör fel. Jag var ledsen och uttömd på allt sedan dagen innan och vi börajde prata om hans liv innan mig. Hon var nyfiken på vad han faktiskt gjort och berättade vad han sagt. Jag berättade om kriminaliteten, resorna dom gjort, pengarna, lägenheter och gäng. Saker han åkt dig för och hur hans pappa slagit honom. Hon blev helt tyst. Hon tittade på mig en stund och sa "Är det vad han sagt till dig?" "Ja" "Herregud Em. Inget av det där stämmer. Han har aldrig haft pengar, han levde på socialen. Han har aldrig rest. Han har aldrig gjort de så kriminella saker och han har aldrig åkt fast hon polisen för något av det han sagt. Och framför allt, våran pappa har aldrig slagit honom. Där emot är mytomani en följdsjukdom av hans ADHD."
Jag var stum. Vi satt där på varsin sida bordet och bara kollade på varandra. Helt plötsligt insåg jag att personen jag umgåtts med i flera månader, personen jag väntar ett barn ihop med, kände inte jag över huvudtaget längre. Jag visste inget alls om honom. Vem är han? Jag kände mig sviken igen. Krängt och dum. Hur kunde jag gått på allt de där? Hur kunde jag trott att allt var sant?! Jack låg på intensiven igen, inlåst, han hade försökt lämna både mig och världen, ljugit om allt och både han och personalen på psyk sträck ringde mig.
Jag åkte hem, satte mig ner i soffan och grät. Jag kunde inte ringa pappa för honom pratade jag inte med, jag kunde inte ringa Jack för det var han som var orsaken, kunde verkligen någon förstå? Kunde någon förstå vad jag går igenom? Där och då satte jag mig ner och gick igenom mig själv. Jag gick igenom mitt liv, min framtid och allt som hänt det senaste halvåret. Allt från den där gången på festen där jag träffade jack, tills platsen jag att på i soffan nu och höll en hand på en svullen mage. Jag visste vad jag var tvungen att göra, lyfte luren och tog ett djupt andetag.
Ett samtal senare, ett klokt ord från en vän senare och ett sms till jack senare började samtalen strömma in från iva/psyk och från familjemedlemmar. "Ska du göra det? Har du bestämt dig?" Jag kände pressen, trycket och ingsåg att jag egentligen inte har något val.
Två dagar efter gjorde jag en abort. En våning över mig låg Jack, ovetandes om allt, och kämpade för sitt liv.
Jag insåg den där kvällen i soffan att jag egentligen aldrig hade något val. Jag ville, Jack ville, men det var inte rätt. Det var inte rätt av mig att föda ett barn in till det här. Jag kunde försvara mig, jag kunde gå, men barnet skulle alltid vara 50 % av Jack. Han skulle troligen få sin del av allt och ville jag verkligen lägga ett barn i händerna på någon som redan sårat mig så mycket, förstört så mycket, som jag aldrig kunde lita på och som jag över huvudtaget inte längre kände? Ville jag utsätta detta barnet för alla hans manipulationer? Jag visste att detta barnet skulle bli sviket från Jacks sida flera gånger om, jag visste hur jag skulle få förklara att pappa inte alls skiter i dig utan att han älskar dig. Trotts missbruk, alkoholism och våld. Jag skulle aldrig kunna se mitt barn bli slaget av sin pappa och jag visste hur dåligt Jack skulle må över att aldrig kunna vara den pappan han ville vara. Hur mycket jag än skulle kämpa så skulle det aldrig räcka för att skydda mitt barn från allt. Och man ska aldrig behöva skydda det från vissa saker. Alldra minst från sina egna föräldrar.
Den där natten då vi hade bråket i hans längenhet var sista gången jag såg Jack. Jag fick ett par sms om att jag var en barnamördare och att jag inte var värld att leva. Men jag såg honom aldrig igen.
Hur mycket jag än springer når jag aldrig fram
Direkt när vi lagt på så ringde min telefon igen. Övertygad om att det var Polisen svarade jag utan att titta på skärmen och mitt hjärta stannade när rösten i andra änden tillhörde Jack. "Du måste hjälpa mig!" "Vad har du gjort?!" "Tyst nu och lyssna. Du måste åka ner med en tröja till mig. Jag kommer ligga ute hela natten men det är kallt. Jag har gömt mig bakom stationen i några buskar." "Jack polisen är efter dig" "Jag vet. Åk nu!"
Här började min kamp med samvetet. Jag visste att han behövde hjälp. Det här går inte längre. För hans bästa behöver han in på sjukhuset och stanna där tills han är frisk. Men då skulle jag svika honom. Han som aldrig svikit mig. Jag gjorde det jag alltid gör. Jag lyfte luren och ringde pappa. Ljudet av hans röst fick mig att lugna mig och tillsammans kom vi överrens om att jag skulle prata med polisen. Direkt efter samtalet ringde Jacks syser. Jag hade haft bra kontakt med henne hela tiden och hon var den i familjen som var trött på att resten av familjen bara tyckte synd om honom och inte insåg att han hade problem. Just nu bollade jag samtal med polisen, jacks familj och jacks psykolog, och jack som ständigt undrade om jag hade åkt, samtidigt som jag brottades med mitt egna samvete.
Jag ringde upp polisen och sa att Jack hört av sig. Dom sa att dom letat efter honom med polisbilen men inte sett honom och jag kunde inte låta blir att undra om dom verkligen trodde att en före detta kriminell kille skulle göra tabben att gå framför en polisbil. De höll med och valde att byta till en civilbil. Vi kom även överrens om att för att jag skulle slippa stega fram framför jack (dom ville använda mig för att locka fram honom) så skulle jag säga till honom att jag har åkt (trotts att jag satt hemma) för att dom skulle ha koll på vart han var och kunna ta honom. Jag kände hur jag svek honom men jag visste att jag var tvungen att göra detta.
20 minuter senare ringer polisen och säger att dom hittat Jack och att han vill att jag kommer dit. Jag sätter mig i bilen och känner hur det dåliga samvetet istället går över till ilska. Jag samlar på mig så mycket ilska att när jag kommit fram till sjukhuset och ser Jack stå omringad av polisen så kastar jag mig ur bilen och trycker upp Jack mot bilen och skriker och undrar hur i helvete han kunde göra såhär?! Det blir bråk. Vi skriker på varandra och poliserna som varit beredda att gå in och skydda mig ställer sig istället bakom Jack och står stilla. Tydligen var jag den enda som inte var rädd för hans ADHD och dess konsekvenser.
Det bestämdes att Jack skulle förflyttas till ett annat psyke i en stad lite längre bort och jag fick åka hem. Jag var helt slut. Både som människa och som länk mellan Jack och verkligheten. Jag åt inte, sov inte och existerade inte. Jag vara va. Där och då slogs jag av känslan att han aldrig kommer försvinna ur mitt liv. Om han inte dör. Jag rös.
På tankarnas bana
Och åter igen, TACK för allt stöd. Ni är så fina!
