Memorylane - In i tvn
Vi hade städdag en dag i veckan. Denna gången var inte pappa hemma den dagen. Eftersom jag ville göra så lite väsen av mig som möjligt så hämtade jag en skurhink och började dammtorka. Gör så lite väsen av dig som möjligt. Bara gör det du vet att du ska. Hennes barns kusin var här och det lugnade mig. För inte visar man väl ett sådant beteende utåt?
Jag försökte att uppföra mig precis som jag skulle. Jag hörde henne gå utanför. Varje steg memorerade min hjärna. Precis som varje gång hon rörde sig så hade jag exakt koll på vart hon befann sig. Hennes barns kusin kom in på mitt rum och satte sig och jag kände direkt hur min puls gick ner.
Plötsligt så tar någon i handtaget och dörren rycks upp. "Har du använt den här handduken?!" Det var en vanlig julhandduk med motiv av musse på. "Ja." Jag kännde hur lumpn i halsen hindrade mig från att andas och jag stod helt still "Men den är inte din!! Jag vill inte ha dina äckliga händer på mina barns grejer! Fattar du det?!" Jag visste att det bara var att härda ut. Hon fick skrika, kalla mig var hon ville och sen gå. För jag visste att hon tillslut skulle gå. Hon tog ett kliv mot mig "Du är ju dum i huvudet! Så äcklig är du! Du tillhör inte mion familj och jag vill inte SE att du rör något som är mitt! FATTAR du det?!" Jag pressade fram ett tyst "Ja". Tydligen för tyst. Hon gick rakt fram. Tog tag i mig, skakade om mig och sa "FATTAR DU DET!!" Jag försökte putta bort henne men hon höll hårt. Jag kände hur naglarna gick in i min hud och hur hennes ögon spärrades upp mot mig och hon pratade så hårt att hon spottade. "Jävla unge! Du är ju helt dum i huvudet!" Hon släppte greppet och puttade mig. Jag snavade på mina egna fötter och trillade rakt in i tvn. Hon gick ut och smällde igen min dörr. Jag ställde mig upp och drog ett djupt andetag och tittade åt sidan. Där satt hennes barns kusin. Skräckslagen och med ögonen uppspärrade. Vi var både 12 år gammla och hon hade munnen vidöppen. "Det är ingen fara" hörde jag mig själv säga. Jag försökte lugna henne, prata med henne och få henne att inte vara rädd. Men hur ska en 12 åring som själv var livrädd kunna få en annan att känna sig trygg? Hur skulle jag kunna säga något lugnande utan att det var en lögn? Jag sjönk ner jämte henne och där satt vi tysta. Hon försökte förstå, jag försökte glömma. Jag ville säga förlåt, men kom inte på vad jag faktiskt hade gjort för fel.
om att bli spottad på - memorylane
Jag var ungefär 17 år, jag satt vid bordet och åt och hon gick omkring i köket. Som alltid gjorde hon det för att påpeka minsta fel eller om jag åt något som inte var exakt det jag hade på tallriken. Så blev det liv. Nu när jag skötte mig enligt hela regelboken så visste hon inte vad hon skulle göra. Jag kände det. Blickarna insade i ryggen på mig och jag vägrade låta henne möta min blick. Jag såg hur hon letade. Hon hon tuggade på orden hon visste skulle göra mig illa men höll dom inne.
Helt plötsligt ser jag henne i ögonvrån rusa fram. Dra tag i mitt hår, dra upp mitt ansikte mot sig trotts att jag försöker fäkta bort det med händerna och skriker "Ge FAN i att spotta på mig!! Är du DUM I HUVUDET ELLER?!" Jag hinner inte reagera innan hon skriker det i ansiktet på mig. Jag hade inte gjort något alls. Jag hade suttit som på nålar och ätit det jag hade framför mig, som jag hade värmt, som pappa sett till fann där. Hon började slå mot mig med händerna och jag försökte försvara mig så gott det gick. Hon skrek. "Äckliga jävla unge!" "Du är dum i huvudet!" "Jag vill aldrig mer se dig!" Jag lyckades slita mig loss och sprang. Jag sprang mot en av mina bästa tjejkompisar samtidigt som jag försökte få tag i pappa. Men hon hade hunnit först. Hon ringde och berättade hur äcklig jag var och hur hon bara gjort mat till mig och jag hade spottat på henne. En arg pappa ringer mig och undrar vad jag håller på med samtidigt som med gråten i halsen försöker förklara att det inte alls var så. Jag spottade aldrig på henne! Det enda jag gjorde var att sitta där. Tro mig jag ville också hellst varit någon annan stans. Precis som hon i alla år önskat.
Hela den kvällen låg jag i en av mina bästa tjejkompisars säng. Vi bara låg och pratade. Precis om allt. När jag tillslut insåg att klockan var mycket så var det med motiga steg jag gick hem. Jag gick in genom dörren och upp på mitt rum. Pappa var hemma men jag gick ändå upp. Satte på musik och drömmde mig bort.
Hon hade dragit mig i håret, öst slagord och fått in en och annan nagel här och var. Ändå betydde det ingenting. Precis som inget annat heller gjort. Inget alla dessa år verkade betyda något för någon annan än mig.
Mormors kökslucka
Efter en vistelse där på några dagar så var det dags för mig och mina två syskon att åka hem. Tanken på att jag skulle va tvungen att lämna min fristad, mormor och morfars tryggga hem och platsen där jag fick vara just vad jag var, ett barn, och istället återvända hem till ett hus där pappa inte var hemma, hon härgade fritt och jag fick vara allt utom just ett barn, gjorde att jag fick panik.
Jag tog min hand och tog tag i handtaget på mormors ena kökslucka. "Kom nu em" "Släpp nu så ska vi åka hem" "Men lilla vän du måste släppa taget" Jag höll stenhårt fast i handtaget. Mormor försökte dra lite försiktigt i min andra hand och säga "kom nu, vi måste åka nu". Jag vägrade. Min bror började rynka på ögonbrynen och sa "Kom nu em! Släpp." Aldrig. Så fort någon kom nära så skrek jag. Här hade jag min chans att andas. Här fick jag ju vara som vilket barn som hellst. Dom skulle inte få ta mig här ifrån. Mormor kom lite närmre och morfar var tätt efter längs köksgolvet. Jag rörde mig inte.
Tillslut gjorde min bror det enda det fanns att göra. Han tog tag i mig och drog. Han drog, mormor försökte benda loss mina händer och min syster försökte prata med mig. Paniken lyste i ögonen på mig och jag skrek. Jag skrek och grät för alla krafter min 7 åriga kropp besatt samtidigt som min bror och mormor försökte få loss mig.
Tillslut orkade dom inte mer. Min bror schyshade ner mig, såg mig i ögonen och sa "Em, jag kan vara med dig hela kvällen". Min kropp var matt efter all hysteri och orden fick mig att sakta sakta släppa taget om mormors kökslucka.
När vi kom innanför dörren tog min bror mig i handen, satte mig på en stol i källaren eftersom jag vägrade gå upp, tog fram pappas verktygslåda och började förklara och visa allt. Så där satt vi, en kämpande bror som med allt han förmådde försökte hålla sin syster lugn och en livrädd lillasyster som knappt vågade andas. Hela den kvällen satt han med mig i källaren och försökte få mig att tränga bort all rädsla, panik och oro som detta huset representerade i mina ögon. Hammare..Skifftnyckel..Avbitartång..Andas.Andas.Andas,Em.
Lådan på vinden
Åren gick och tillslut hade dagen kommit. Vi gick upp på vinden och hämtade lådan. Vi sprang in till hennes rum och öppnade försiktigt locket. Vi tog ut våra grejer och läste vad vi skrivit. Min vän hade hoppats att få bli ihop med killen hon gillade så mycket och att hon fortfarande skulle va kristen och lagt i ett brev och en grej. Jag hade lagt i en barbie med bröllopskläder och skrivit "Käre gud, jag vill bli smal och jag vill att någon ska tycka om mig".
Utåt sätt två precis likadana barn. Våra långa solblekta hår, fräknarna på näsan och de brunbrända, myggbitna och uppskrapade knäna. Men där vi satt som två tioåringar på golvet hade våra drömmar och förhoppningar inte kunnat skilja mer. Två lika barn. Två så olika liv. Två så skillda verkligheter.
Något som var vardag för er blev svårt för mig
Jag? Har hon lagat mat till mig också? Jag ställde mig upp och gick försiktigt efter henne mot köket. I köket satt hennes pappa, mamma och två syskon runt borde och det var dukat till min kompis och mig jämte varandra på ena långsidan. Jag fick en klump i halsen. Vad gör jag nu? HUR gör jag nu? Det var inte såhär hemma. Åt jag hemma gick jag blickar, ord, en diskmaskin i ryggen och jag slängde i mig maten för att sedan kunna gå upp till mitt rum. Och framförallt jag var tyst.
Jag ville backa ut, vända om, gå in på hennes rum igen och slippa sitta vid bordet. Det var mycket folk, det var folk jag inte kännde tillräckligt bra och jag hade ingen aning om hur jag skulle beté mig. Jag drog ett djupt andetag och satte mig på stolen. Jag fick mat på min tallrik och började äta. Jag försökte att inte kasta i mig maten. Jag vågade inte möta någons blick, jag var ju van vid att blickarna runt ett matbord sa "ska du verkligen äta allt de där". Familjen pratade och skrattade och jag iaktog. Hemma var det så, alla gånger jag inte var med vid bordet. Ett sting av avundsjuka sköljde över mig men jag försökte bita ihop.
Plötsligt sa någon något till mig. Jag stelnade till. Jag lyfte blicken från tallriken och stammade ut ett svar. Klumpen krympte lite i magen och maten på tallrikarn började ta slut.
När vi tackat för maten gick vi åter in till min kompis rum och jag var både glad och ledsen. Ledsen för att jag känns mig så vilsen i ett moment andra var vana vid. Ledsen över att hon inte bara förstört för mig hemma, utan också förmågan att göra vissa vardagsmoment utanför huset. Jag var rädd att folk skulle tycka jag var konstig. Annorlunda. Men samtidigt var jag glad. Glad för att jag sett hur det kan vara. Glad för att jag inte fått några blickar, glad för att jag vågade sätta mig där och framför allt, glad att någon pratat med mig och det som kom ur personens mun var inget elakt. Än idag kan jag märka av att jag inte alltid vet hur jag ska agera i tex situationer som att agera runt ett middagsbord. Även om jag fått lära mig med åren så kan jag fortfarande bli ledsen när jag inser hur jag ständigt påminns om hur hon förstört.
De försvunna högtiderna och traditionerna
När månaden December kom var det alltid fullt på tvn om lucia, jul och nyår. Dessa fantastiska högtider. Man tände ljus i skolan, julkalendern gick på tv och när den första snön kom kunde man knappt bärga sig innan man fick springa ut och leka i den.
För mig var det inte så.
När julkalendern började så hörde jag hennes två barn gå upp och sätta på tvn och få frukost där utav henne. Dom kollade ihop alla tre och hade det mysigt. Jag satt på mitt rum, gick ner, tog en macka och jag blev inte ägnad en blick. "Varför skulle jag anstränga mig för DIN skull? Du är inte mitt barn!". Varje morgon drömde jag mig bort att pappa skulle vara hemma, väcka mig och ge mig frukost framför tvn och kolla på julkalendern med mig. Det gjorde han aldrig. Jag minns när jag fick en klockradio av mormor och morfar så jag kunde lyssna på julkalendern som gick på radio. Jag samlade ihop alla mina gossedjur under mitt täcke för att slippa vara ensam och sen lyssnade jag och fantiserade om att jag inte var själv.
På luciamorgonen hörde jag henne komma upp för trappan. Hon hade en bricka med lussekatter, té, mackor och pepparkakaor på. Hon väckte sina barn men gick förbi mitt rum. Jag hörde dom sitta och kolla på luciatåget och äta frukost innan det var dax för skolan. Jag vågade inte gå ut från mitt rum eftersom jag visste att hon skulle bli arg, så jag satt kvar på mitt rum under täcket och nynnade sangta lucia för mig själv och fantiserade om att jag var lucia med ljus i håret och alla skulle se mig skrida fram. Jag fick aldrig vara lucia. Och jag fick aldrig fira lucia i soffan med dom andra heller.
Efter lucia följde julafton. Hennes barn hade likadana julstrumpor som hängde på dörren. Jag hade en annan. Den va fin, men det symboliserade så väl att jag var anorlunda. Jag hörde aldrig riktigt till. Och hur många gånger jag än fick höra att jag inte tillhörde deras familj så blev det extra tydligt på jul. Dom fick julhandukar i badrummet med fina motiv. Det fick inte jag. Dom fick julpynt och ljusstakar i sina fönster. Det fick inte jag. Pappa försökte hänga upp en stjärna men det blev inte samma sak. Dom pyntade granen, jag höll mig undan för jag visste att hon skulle göra om allt jag gjorde och att orden "oduglig" och "värdelös" troligen skulle komma ur hennes mun i min riktning. Precis så att pappa inte hörde. Dom fick julfrukost, jag satt tyst vid min del av bordet och lät mackan gå runt runt i munnen. På kvällen kom massa av hennes släkt. Vi äter mat som hon gjort och varje gång blänger hon på min tallrik och ger mig en blick som säger "Ska du verkligen trycka i dig de där?" Hennes släkt pratar och skrattar och så gör även hon. Dom är nog en ganska bra familj dom där. Det är bara jag som inte passar in. Det är dom och jag. Presenterna öppnas och mellan alla händelser går jag upp på mitt rum. Jag orkar inte spela något spel. Jag orkar inte låtsas som att allt är bra.
Jag kan ärligt säga att jag inte har några traditioner. Jag har ju aldrig fått vara med och fira dom. Pappa visste aldrig. Jag gillar inte lucia och jag har svårt för jul, för jag har aldrig fått några bra minnen från det. Det har bara tryckt extra mycket på att jag inte passar in. Att jag är anorlunda. Jag saknar det i mitt liv. Jag hade också velat få känna julstämmning, inte känna vemod när julkalendern går på tv och bara känna att jag passar in. jag hade velat kunna tänka tillbaka på alla gånger jag också fick vara med och äta pepparkakor i soffan och få klä granen. Nu ser jag bara en liten flicka i nattlinnet, nerbäddad bland alla sina gossedjur, sjungandes på lucia sången. Själv.
Jag vet att du försökte
Jag kommer fortfarande ihåg hur du bar mig till min säng, du la mitt lilla huvud på din arm och strök mig över håret tills jag sov. Oftast somnade du också.
Jag kommer ihåg när vi gick längs gatan och du höll mig i handen och du puttade till mig med höften i sidan samtidigt som du riffsade omhåret på mig.
Jag mins när du, troligen lika nervös som jag, följde mig första dagen till fritids.
Jag minns när du satte mig på bänken, torkade mina tårar, gav mig en godis och sa "detta är medicin så du inte sk ha ont mer".
Jag minns dina oroliga ögon när jag äldre började gå på fest.
Jag minns alla gånger du tagit tag i mina händer och börjat bugga med mig i vardagsrummet när en bra låt komit på radion.
Jag minns alla gånger du fått mig att skratta tills jag tjiknar.
Jag vet att du alltid försökt finnas där. Jag vet att du alltid försökt ditt bästa. Alla gånger jag stod och skrapade med foten utanför fritids när alla andra barn blivit hämtade och du blivit sen på möten. Jag vet att du fick ett sting av dåligt samvete varje gång du möttes av lappen "Em har hängt med den fröknen hem och finns att hämtas här" på dagisdörren när du inte hunnit hämta mig innan dagis stängt.
Jag vet att du gjort ditt bästa. Men ibland önskar jag att du kunde komma ihåg dom där nätterna då jag låg på din arm, du strök mig över håret och sa att du skulle skydda mig mot allt pappa.
Det första dödshotet
Jag var 14 år. Jag gick på högstadiet och denna morgonen, precis som så mång andra, så var pappa iväg på jobb. Som alltid gick jag ner i köket med klumpen i magen. Jag gjorde en macka och trotts att jag hade ryggen mot, visste jag att hon styrde sina ben mot mig. Det var som jag lärt mig höra hur hon slutar luften. Jag kände igen hennes andetag, hennes steg och sättet golvet lät på när hon gick.
Jag vände mig inte om, det behövde inte, jag visste att hon skulle komma på tillräckligt mycket fel även när jag hade ryggen emot. "Ta det GAMMLA brödet först! Hur många gånger ska jag behöva säga det?!" Jag visste att vad jag än svarade så var det fel. Det var inte brödet som gjorde henne så arg. Det var att jag existerade. Att jag fanns till. Att pappa råkade älska mig mer än henne. Det var det hon ständigt försökte få mig att tvivla på. Brödet var bara det som utlöste attacken.
"Du kommer bli ännu fetare så som du trycker i dig! Jag är så glad att jag inte ser ut som dig! Som du ser ut nu kommer du se ut hela livet!" "Dina kläder är försmå, du är äcklig och jag är så glad att du inte är mitt barn!"
Jag tittade på henne. Varje ord var ett slag. Att jag höll mig så lugn fick henne ännu argare. Hon hittade fler fel som hon öste över mig och tillslut kom det.
Hon tryckte in mig mot skärbrädan, könt sina beniga fingrar om mina handleder, pressade in naglarna i huden, stirrade på mig och skrek "Ibland känner jag får att gå upp om natten och skära halsen av dig!! Fattar du det!!"
Jag slet mig ur hennes grepp, sprang upp på mitt rum och stängde dörren. Jag lutande mig mot den, gld ner för den och drog ett djupt andetag. Då insåg jag vad hon faktiskt hade sagt. Hon ville döda mig. Det som var mest skrämmande med det var att hon faktiskt var kapabel till det.
Där jag måste vara
Höger handen flyger ut, den träffar precis över höger kindben. Jag duckar för slaget som utfärdas av personen framför. Ett slag till. Vänsterhanden spänns, jag känner hur något knäcks när min knytnäve träffar näsan. Det är ditt ansikte jag ser när jag slår.
Det är kallt och det duggregnar i luften. Stanken av öl och sprit ligger som en tät dimma över oss och att hösten närmar sig märks tydligt på löven som ligger längs trottoarkanterna.
Trottoarkanterna. De jag som liten satt och grät på efter ett bråk hemma, de jag som äldre vilade huvudet på efter ett slagsmål, grundade på ilskan av det som en gång hände hemma. Personen framför mig, denna någon som får ta emot mina slag, denna någon har bara 50% skuld till att slagen kommer. De resterande 50 har du.
Du. Du som lärde mig slå. Du som lärde mig hur smärta kändes, du som la ilskan i mina händer och gav hatet ett ansikte. Det är du som bär 50 % av ansvaret för såren som bildas på personen framför mig. 50 % som landade på dina axlar för det du gjorde mig, och det du gör min pappa.
Pappa. Pappa som aldrig såg när du slog, pappa som aldrig förstod vad du var kapabel till. Pappa som alltid skulle vara där. Pappa som alltid skulle trösta. Pappa som aldrig skulle svika mig. Pappa som åkte. Pappa som lovade mig att jag kunde berätta allt för honom. Pappa som bara lyssnade på det som inte gjorde ont.
Ont. Det gör inte ont när personen framför mig bryter mitt revben, det är inte smärta när personen framför mig märker mitt kindben av ett slag. Smärta är att vara 7 år och inte ha någon som lyssnsar. Smärta är att få ett slag utav någon och sen se den man älska mest i hela världen, viska i hennes öra att han älskar henne. Smärta är att inse att hur mycket eller högt du än ropar så kommer aldrig han som i dina ögon är allt, att lyssna. Smärta är att vara liten, ensam och rädd och med en önskan om att personen man litar mest på i hela världen ska komma och rädda en, men du istället, från hörnet på ditt rum där du sitter, hör hur hans bil rullar ner för garageuppfarten.
Jag står i en ring. Jag har en gummimadrass under mig, handskar på händerna och jag hör klockan plinga. Den älskade signalen som säger att det är okej nu. Nu får du slå. Slå, bara slå. Slå ur dig allt hon tryckte ner i dig. Allt hon under alla år slog in. Slå ut det. För det är hennes ansikte du ser, varje gång du slår.
Det är här jag ska vara, det är här jag ska reda upp mitt liv,det är här jag kan slå mig fri. Fri från det som händer i de där huset när jag var liten. Det är här jag kan ta kontrollen över min egen kropp igen. Det är här jag måste vara, för att jag en dag ska vara där du var, när hon började det hela, när jag som 6-åring fick mitt första slag.
Memorylane - GÅ DÅ JÄVLA UNGE!
Väl uppe för trappan fick hon syn på mig. Hon rusade fram, tog tag i mig och skrek "Vad håller du på med?! Du kan inte gå upp med skor fattar du väl din jävla idiot?!" "Men jag skulle bara hä.." "Det spelar ingen roll! Den blir ju smutsig! Ska du ligga här och städa kanske?!" "Men mina skor var ju torr.." "Säg för fan inte emot mig!" Hon slet ner min arm mot golvet och tryckte ner mig mot källartrappan. Hennes ögon var uppspärrade och helt galna. "Jävla idiot! Du fattar ingenting! Du är dum i huvudet!" Jag försökte komma loss men hon höll mig stenhårt och tryckte mig mot den kalla källartrappan. "Jag ska minsann visa dig!" Hon drog upp mig, jag försökte förbrilt komma loss och springa, det gick inte. Hon puttade upp mig. knuffade mig i ryggen så jag halvt trillade in i vardagsrumet. "Gå här också då!!" hon puttade runt mig i rummet "Gå då! GÅ! GÅ!" jag snavade runt i rummet och gång på gång knuffade hon mig i ryggen. Hårt. Hellst skulle jag ramla. Då var det som bäst. "Har du kul nu eller?! GÅ DÅ JÄVLA UNGE!" hon tryckte upp mig mot en vägg och skrek "Du är värdelös!" sen puttade hon ut mig till köket och jag såg dörren ner mot källren.
Jag slet mig loss och sprang. Jag sprang ner och mot källardörren och insåg att jag glömt mina gympaskor. Vände tillbaka, sprang in till ett rum i källaren, hämtade skorna och då hade hon hunnit ner "JAG SA JU ÅT DIG ATT INTE GÅ IN MED SKOR!! ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER?!" Hon tryckte upp mig mot en vägg till och skrek så spottet yrde. Hon skulle slå mig i ansiktet så mina händer flög upp. Jag lyckades avvärja några slag och slet mig loss. Jag sprang mot källardörren och då såg jag en sko komma flygande. Den missade mig. "Kom aldrig tillbaka!" En sko till kom, den träffade mig i ryggen och jag föll ut från källaren. Jag lyckades hålla mig på benen och sprang till skolan. Jag var inte ett barn som grät. För sen jag var liten hade hon sagt "sitt inte där och lipa!" Om hon tex tvingat mig äta något jag inte ville ha eller "av misstag" råkat dänga ett mjlkpaket i huvudet på mig. Medans jag sprang till skolan kände jag något rinna ner för min kind. Men jag grät ju inte. Jag torkade bort det och kollade på handen. Blod. Jag hade inte lyckats avvärja alla slag.. När jag kom till skolan den dagen mötte jag Olivia vid skåpen. Hon kollade på mig och undrade var dom hade hänt. Jag vände mig mot mitt skåp och skämdes. Hon frågade igen och då grät jag. Jag grät, jag skämdes och jag benen vek sig. Jag orkade inte röra mig. Jag orkade inte stiga upp. Orden, slagen och blodet.
När jag kom hem den dagen var pappa hemma. Han och hans bästa vän som alltid haft ett gott öga till mig gjorde om badrummet. Jag gick mot honom och försökte demonstrativt visa min kind. Pappa såg inte. Tillslut sa hans vän "Oj, har du lekt med katten?" "Nej, jag har lekt med henne". Jag hoppades att pappa skulle förstå. Jag hoppades att pappas vän som varit med i mitt liv sen alltid skulle förstå mitt rop på hjälp. Jag vände på klacken och gick. Ljudlöst försvann jag upp på mitt rum som så många gånger förr och ingen följde efter. Dom förstod inte, det förstod jag. Jag sjönk ner på mitt golv. Stilla, tyst, ensam. Jag kunde inte avgöra om det var kinden eller hjärtat som gjorde mest ont.
