Jag vaknade upp i min egen lägenhet och kände en oroande lättnad. Jag andades in luften jag själv andats ut. Bara jag. Jag låg kvar en stund men bestämde mig sedan för att stiga upp. Jack hade inte hört av sig över natten och kanske hade han förtått att denna gången menade jag allvar. Denna gången skulle jag inte komma tillbaka.

På eftermiddagen fick jag ett sms där det stod att han ville prata. Jag bestämde mig för att åka dit. Jag kände trotts allt en trygghet i hans närvaro som inte kunde infinna sig på något annat sätt. Jag åkte dit och vi satt och pratade om allt möjligt. Trotts att vi fortfarande träffades flera gånger i veckan och trotts att jag stod som närmast anhörig på pappret hos sjukhuset så kändes det som att han ville prata om allt. Inte bara oss. Som att han samlat på sig massa saker han velat säga mig och nu tog tillfället i akt för att säga dom. Jag lyssnade och pratade jag också.

Efter ett tag bad han mig att följa med ut på en promenad. Mörkret hade lagt sig och samhället sov runt om oss. Vi gick längs en väg och fortsatte in mot skogen. Vi pratade och vägen fortsatte. Träden tog slut runt om oss och plötsligt var det bara åkrar. Jag hade aldrig varit här och visste inte alls vart vi var. Plötsligt stannade han. "Jag vill ha upplevt detta med dig". Jag förstod inte vad han menade och han kunde nog läsa det av min förvånande min. Han tog min händer och kollade upp mot himlen. Jag kollade upp och såg en explosion. En explosion av stjärnor. Jag drog efter andan och höll den kvar inne. Det var så otroligt vackert. Det var som tiden stod stilla. "Jag vet hur mycket du älskar en natthimel full med stjärnor". Vi bara stod där. Han höll mina händer i sina och framför mina ögon var någon av det vackraste jag sett. En känsla av fullständig kontroll sköljde över min kropp och det kändes som hela himlen vaggade mig i sin famn.

Efter en lång stund började vi gå tillbaka hem igen. Det var mörkt runt om oss men inget skrämde mig i Jacks närhet. Jag visste att hon inte kunde komma åt mig och kunde inte ens hon på något sätt lyckas förstöra för mig fanns det inte någonting i mörkret att vara rädd för.

Vi kom innanför dörren och Jack vände sig om. "Klockan är snart sju på morgonen så du måste åka. Du kan inte sova här inatt" "Varför inte?" Han tog mina händer och kollade mig rakt in i ögonen. "För när du åker här ifrån tänker jag skära halsen av mig. Jag orkar inte längre och efter att du stängt dörren tänker jag inte behöva misslyckas igen" Mina ben började skaka och blicken flacka. Jag mådde illa och det han sa uppfattades inte längre av min hjärna. "Em! Du måste åka nu. Detta är inte ditt fel. Det ligger brev till er där inne som jag skrivit och du måste ge dem till mamma och pappa också."

När du åker, när du åker, när du åker, när du åker. Åter igen jag. Åter igen är det på mig det ligger. Jag ville skrika. Jag orkade inte mer. Jag ville inte vara den avgörande längre. Jag besatt en makt jag aldrig velat ha och jag va tvungen att göra val som skulle betyda slutet. Min trygghet.

Jag ville inte gå. Jag försökte klamra mig fast i allt. Jag skrek och slog på honom men han var starkare än mig. Han tog tag i mig och bar ut mig för att sedan låsa dörren framför mig. Jag hade inget annat val än att åka hem. Jag blev arg. Jag förbannade honom och hoppades att han skulle lyckas. Ta livet av dig då. Gör det! Så slipper jag allt.

När jag kommit hem och lugnat mig började pulsen rusa. Jack hade förbjudit mig att åka till hans lägenhet på på någon dag eftersom han inte ville att jag skulle hitta honom. Jag började kallsvettas. Jag ville springa ut och åka till honom men jag hejdade mig själv.

På eftermiddagen ringer min telefon. Jag kollar långsamt på displayen. Jack.

"Du måste köra mig till psyk. Det här går inte" Jag gled ner mot yttedörren med telefonen mot örat och försökte förstå vad som hänt. Han hade inte gjort det. Nu skulle allt börja om. Alla resor, alla samtal, alla besök, allt tjaffs, alla bråk, all saknad, allt. Jag orkade inte. Min kropp var slut. Men det fanns bara jag. Så jag reste mig och körde in honom. Jag låtsades inte om såret på hans hals och det var under tystnad vi gick in på sjukhuset.

De följande dagarna blev allt annorlunda. Jag mötte Jack utanför sjukhuset en dag och han såg sådär självsäkert bestämd ut. Jag oroade mig lite för minen men bestämde mig för att inte tänka för mycket på det. Han släckte ciggaretten, drog handen genom hans mörka hår som nu blivit säkert 7 cm långt och vaxet fick det att stå åt alla håll. "Jag ska in igen" "Genom dörren?" "Nej. I det kriminella. Ikväll kommer en bil och plockar upp mig och sen ser du inte mig igen."  Jag bara stod och kollade på honom. "Så jag ville träffa dig och be sig säga vad du vill till mig. Detta är sista gången du ser mig." Jag visste inte vad jag skulle säga. Min hjärna ville prata men munnen var tyst. "Kom igen, prata då" Jag försökte få honom att förstå att jag skule sakna honom och att han skulle ta mig trygghet om han åkte. Han kollade på mig och sa "Är det allt? Är det ALLT du har att säga innan jag försvinner?" Jag kände mig krängt. Jag visste att han ville höra "Bli min" Men jag tänkte inte ge mig inte på det igen. "Okej, hejdå!" Han gick in på sjukhuset och jag satt kvar. Ensam.

Efter ett tag gick jag tillbaka till min bil och körde hemåt igen. Jag kände mig tom och full av känslog på samma gång. Jag visste inte vart jag skulle göra av det och allra minst mig själv. Tiden gick långsamt den dagen. Jag visste att han skulle bli upplockad runt fem. Tiden gick även om det var sakta och tillslut blev klockan fem. Klockan blev sex, klockan blev sju. Min mobiltelefon ringde och rösten på andra sidan presenterar sig som Anna, poliskomisarie.

Jack åkte tillbaka till psyket dagen efter som bestämt. Hans psykolog kom fram till mig och undrade om jag verkligen inte ville ha ett möte. Jag tackade nej igen och sa att det inte var nödvändigt. Jag lämnade av Jack och körde sedan hemmåt.

Jag satt helt tyst i bilen. Inte ens radions buller gjorde något intryck på mig. Jag hade nu fått en lägenhet att bo i och jobbade extra. Jag hade kommit hemifrån men allt satt ändå kvar. Jag trodde det skulle bli bättre men istället uppdagade sig ett annat problem. När ska jag få träffa pappa? Jag ville aldrig åka hem på middag, jag ville aldrig komma dit på en fika och jag ville aldrig fira någon högtid där. Och vilka högtider förresten? Även om jag bara hunnit bo hemifrån i några månader innan jag träffade Jack så hade jag redan insett att det skulle bli en balansgång på mina behov och mitt samvete.

Jag ställde bilen på parkeringen och gick in mot lägenheten. Jag följde trapporna upp, satte nyckeln i låset, öppnade dörren, stängde den och gled ner mot golvet. Sen Jack försökt ta livet av sig hade jag inte hunnit med mig själv alls. Den senaste månaden hade allt kretsat runt honom och för första gången på länge slöt jag ögonen och andades. Efter två minuter väcktes jag med ett ryck ur min dvala. Min mobiltelefon ringde och rösten i andra änden sa att "Jack har skrivit ut sig själv och undrar om du kan hämta honom." Va?

Jag reste på mig, undvek att kolla mig själv i spegeln och fortsatte mot parkeringen. Jag körde vägen till sjukhuset och möttes av en lycklig själ som sa att eftersom det kändes så bra hemma i helgen så hade han beslutat sig för att åka hem helt. Eftersom han inte längre var tvångsintagen så hade de inget annat val än att släppa iväg honom.

Väl hos honom kändes det som att det kanske skulle bli bra. Jag jobbade en åkte till honom efter. Han lagade mat, jag sov där och dagarna flöt på. Samtidigt var det något som gnagde i mig. jag saknade mitt eget liv. Jag saknade min lägenhet och jag saknade en stund för mig själv.

Alla känslorna fick mig att tvivla på om jag verkligen var påväg åt rätt håll och att det var såhär med Jack jag ville leva. Jag vände mig till en av mina närmsta vänner och genom en sms konvensation beslöt jag mig för att det kanske var bäst att verkligen tänka igenom detta.

De allt fler tjaffsen fick oss att lägga oss olika tider och denna kvällen gick jag och la mig först. Jag hann inte mer än somna innan dörren till rovrummet rycktes upp och Jack störtade in och skrek "TÄNKER DU LÄMNA MIG?!" Jag flög upp samtidigt som jag satte andan i halsen. Han var galen. Jag försökte säga hur det var men han hörde inte på. Äntligen var stunden här. Stunden som kunde ge mig ett avslut på det vi hade. Han skrek och jag blev arg. Jag började skrika jag också. Jag orkade inte mer sjukhus, jag orkade inte mer oro, jag orkade inte mer skrik, tjaffs och bråk.

Han tog alla grejer en efter en och kastade dem ut ur lägenheten och ner på gräset. Jag sprang ner och plockade upp allt och försökte få in det i min bil. Jack skrek och jag skrek. Jag såg hur ilskan av ADHD:n lyste i ögonen på honom och jag visste att den triggades av att jag inte vek mig. Alla vek sig inför honom, men inte jag.

Jag kastade mig in i bilen och åkte hem, jag bad att han inte skulle höra av sig och lät mobilen ligga i väskan långt ner. Jag var livrädd att han skulle ta livet av sig men jag kunde inte vika mig nu. Jag åkte hem och kom innanför dörren, sen plingade mobilen till. Jag vågade inte titta. Jag saknade honom och föraktade honom på samma gång. Samtidigt som tvånget av att vara med honom för att han inte skulle ta livet av sig infann sig så fanns också dragningskraften av att få vara med honom där. Jag kollade på mobilen och förstod att han lugnat ner sig.

Morgonen kom och jag bestämde mig för att låta honom förklara sig. Jag åkte dit och han tog min hand. Han förklarade hur det aldrig skulle hända igen, hur han skulle skärpa sig och hur hans humör inte skulle ta över. Jag fick vara hemma hur ofta jag ville och allt vi gjorde sönderi ilskan skulle bara göra personalen på IKEA gladare. Jag kunde inte låta bli att lé och sa att vi försöker igen. För första gången förstod jag den parten i ett destruktivt förhållande som alltid kom tillbaka. Jag var den kvinnan.

Jag och J sågs ibland trotts att vi gjort slut på ett ganska abrupt sätt. Men trotts det var han en av de viktigaste människorna i mitt liv. Han förstod alltid mig och jag honom. Samtidigt som det började ebba ut så insåg jag att jag måste hitta lyckan på annat håll. Jag var trasig och ville hitta någon som kunde plåstra ihop mig igen och få mig att känna den tryggheten jag förlorat. Jag var 18 år och just nu var det inte mycket som var helt i mig.

För att fly verkligheten lite så valde jag och en tjejkompis att åka ut på en fest. Det var människor överallt och någonstans hörde jag ett "Men kom igen då! Om du är så tuff och ska ställa till bråk så slå då!" samtidigt som musiken pumpade i högtalarna. Jag stod i klungan av alla dom dansade och kände hur allt rann av mig. Med mina suddiga ögon såg jag människor komma och gå. Vi stod där och lät musiken pulsera i våran kropp. Jag känner någon ta min hand och vänder mig om. Den var han som varit med i bråket utanför. Jag ser ett par blåa ögon, ruffsigt hår och känner hur han pressar sin mun mot min. Jag låter honom göra det. Länge står vi där mitt på dansgolvet insnärjda i varandra. Samtidigt som det känns som att allt står still så känner vi musikens rytm oss.
Morgonen efter vaknar jag med ett ryck. Jag vet inte riktigit vad som hänt. Bubblan jag gått in i efter att J och jag gjort slut fick mig att vandra runt i ett töcken. Inte mycket fick mig att bry mig och inte mycket fick mig att lyfta på ögonbrynet. Jag bara va.

Mobilen pep och jag hade ingen aning om vem det var förrens jag läste "Tack för igår ;)". Killen hade jag förstått hette Jack och hade ett ganska struligt förflutet. Förflutet.

Trotts varningar för Jack lite överallt så bestämmde jag mig för att träffa honom. Det kan väl inte vara så farligt? Jag åkte hem till honom och vi såg på film och spelade kort. Det kändes ganska bra. Vi pratade om allt och inget och för första gången på länge insåg jag hur jag kunde prata om allt och inget. Han förstod. Han var inte tyst, han nickade inte bara, han pratade, han undrade och han förstod.

Vi började träffas ganska ofta och vi spelade kort och han lät mig vinna. Vi såg på film och han lät mig välja. Han lagade alltid mat till mig för att han var orolig att jag inte åt. Jag kunde ringa mitt i natten och veta att han svarade. Var jag ute ringde han när jag kommit hem för att se att jag var okej och kommit hem ordentligt. Beövde jag honom fanns han där. Han var där på ett sätt ingen någonsin varit innan. Inte J, inte pappa, ingen. Vad det än var visste jag att jag kunde gå till Jack. Jag sökte trygghet och fann den.
Samtidigt som det var skönt att ha honom var jag inte redo att gå in i ett förhållande. Jag hade nog med trasiga delar och ville bara ha honom i den mån jag behövde honom. Hur hemskt det än lät. Detta var dock inte något han själv uppskattade. Jag försökte försvara mig med att jag inte vet vart jag har mig själv. Han blev arg och ledsen. Jag blev ledsen. Han skrek. Jag skrek. Det hela slutade med att jag åkte där ifrån och vi skiljdes som ovänner.

Kvällen efter fick jag ett sms med texten "Hejdå, jag ska träffa morfar nu" jag visste exakt vad han skulle göra. Jag skickade snabbt tillbaka "Nej det ska du inte alls det! Om du vill att jag ska komma in så lämna dörren öppen. Jag åker nu". Jag kastade mig in i bilen och körde så fort jag kunde. Adrenalinet pumpade och jag bad att jag skulle hinna. Väl framme kastade jag mig ur bilen och tog i dörren. Den var öppen. Jag ryckte upp den och hittade honom liggandes i soffan. Jag sprang in och ruskade om honom och skrek hans namn. Han öppnade ögonen svagt och tittade på mig. Jag sprang till bordet och hittade mediciner. Mediciner för hans ADHD och andra jag inte kände igen. Jag ringde pappa och sa "Hur farliga är dom här medicinerna?!" "Jag vet inte, vadå?" Här brast det och jag skrek och grät samtidigt fram "För Jack har taigit hur många som hellst!". Pappa sa två ord. Ring ambulans. 

Jag rginde efter en ambulans och samtidigt som jag så att dom måste åka utan blåljus för att han ska hålla sig lugn så försökte jag se hur det var med honom. Jag kollade andningen och försökte få honom att ligga på sidan om han skulle spy. Ambulansen var på väg och från köket hörde jag Jack ställa sig upp. Han gick in i köket, fram till kylskåpet och tog fram en öl. Han öppnade den, drack några klunkar innan jag slog den ur handen på honom och sen trillade han ihop på golvet. Jag flög ner på golvet jämte honom och skrek och skakade om honom men fick bara några gurglande till svar. Jag skrek och slog på honom igen. INGEN skulle få ta min trygghet ifrån mig! Inte igen! Mitt trygghet låg framför mig på golvet och jag vägrar att låta honom dö.

Samtidigt som jag låg på golvet så kom ambulansen. Eftersom Jack hade diabetes så var det ännu mer kritiskt. Dom försökte prata med mig men jag hörde inte på. Jag grät och bara stod still. Jag visste hur mycket piller han ätit. Bara att det låg 5 tomma kartor på bordet. Jag visste inte om han tagit insulin. Jag visste inte vad han ätit. Det enda jagvisste var att det var mitt fel. Jag hade fått honom till att försöka ta livet av sig.

Dom lastade in Jack i ambulansen och bad mig att åka hem. Han skulle höra av sig när han piggnat till. HEM?! Jag katade mig in i en bil och trotts ambulansparsonalens order om att åka hem så kastade jag mig åter in i bilen och ringde min absolut bästa vän och hoppades på att hon skulle svara trotts att klockan var tre på morgonen. Hon svarade. Jag berättade vad som hänt. Hon sa åt mig att åka och hämtade henne och sa att hon skulle köra in mig till sjukhuset sen och vara där med mig så jag inte var själv.

Sagt och gjort. Utanför sjukhuset stannade jag precis utanför dörren. Jag vågade inte gå in. Vad skulle jag säga? Vill han träffa mig? Kommer han be mig gå? Kommer han var arg? Min vän tog mig i handen och sa att jag inte behövde vara orolig för de där. Och hur det än är så kommer jag ångra mig mer om jag inte gick in. Jag tog ett djupt andetag och gick in.

Väl framme vid luckan visste jag inte vad jag skulle säga. "Ja?" "Jag skulle vela träffa en som kom in efter att försökt ta livet av sig" "Vad heter han?" "Jack" "Är du hans flickvän?" .... "Ja." Jag visste inte om det skulle bli en lögn jag skulle få betala hårt för. Men just nu var det viktigaste att jag skulle få träffa honom.

Vi hade städdag en dag i veckan. Denna gången var inte pappa hemma den dagen. Eftersom jag ville göra så lite väsen av mig som möjligt så hämtade jag en skurhink och började dammtorka. Gör så lite väsen av dig som möjligt. Bara gör det du vet att du ska. Hennes barns kusin var här och det lugnade mig. För inte visar man väl ett sådant beteende utåt?

Jag försökte att uppföra mig precis som jag skulle. Jag hörde henne gå utanför. Varje steg memorerade min hjärna. Precis som varje gång hon rörde sig så hade jag exakt koll på vart hon befann sig. Hennes barns kusin kom in på mitt rum och satte sig och jag kände direkt hur min puls gick ner.

Plötsligt så tar någon i handtaget och dörren rycks upp. "Har du använt den här handduken?!" Det var en vanlig julhandduk med motiv av musse på. "Ja." Jag kännde hur lumpn i halsen hindrade mig från att andas och jag stod helt still "Men den är inte din!! Jag vill inte ha dina äckliga händer på mina barns grejer! Fattar du det?!" Jag visste att det bara var att härda ut. Hon fick skrika, kalla mig var hon ville och sen gå. För jag visste att hon tillslut skulle gå. Hon tog ett kliv mot mig "Du är ju dum i huvudet! Så äcklig är du! Du tillhör inte mion familj och jag vill inte SE att du rör något som är mitt! FATTAR du det?!" Jag pressade fram ett tyst "Ja". Tydligen för tyst. Hon gick rakt fram. Tog tag i mig, skakade om mig och sa "FATTAR DU DET!!" Jag försökte putta bort henne men hon höll hårt. Jag kände hur naglarna gick in i min hud och hur hennes ögon spärrades upp mot mig och hon pratade så hårt att hon spottade. "Jävla unge! Du är ju helt dum i huvudet!" Hon släppte greppet och puttade mig. Jag snavade på mina egna fötter och trillade rakt in i tvn. Hon gick ut och smällde igen min dörr. Jag ställde mig upp och drog ett djupt andetag och tittade åt sidan. Där satt hennes barns kusin. Skräckslagen och med ögonen uppspärrade. Vi var både 12 år gammla och hon hade munnen vidöppen. "Det är ingen fara" hörde jag mig själv säga. Jag försökte lugna henne, prata med henne och få henne att inte vara rädd. Men hur ska en 12 åring som själv var livrädd kunna få en annan att känna sig trygg? Hur skulle jag kunna säga något lugnande utan att det var en lögn? Jag sjönk ner jämte henne och där satt vi tysta. Hon försökte förstå, jag försökte glömma. Jag ville säga förlåt, men kom inte på vad jag faktiskt hade gjort för fel.

Allt är tyst. Det enda som hörs är det surrande ljudet från fläkten i datorn. Det kalla trägolvet som jag så många gånger suttit på ligger tyckt mot min mage och datorskärmen framför mig får mitt ansikte att lysa. Den förut så traffikerade vägen nedanför huset ligger i dvala och inte en enda moped susar fram just i detta ögonblick. 

Ögonblick. Vart jag är sitter i detta huset kan jag memorera en händelse med vardera rum. Jag ser tex mig själv som 8 år, jag sitter i sängen mot väggen och undrar varför pappa inte är hemma och säger godnatt till mig. Jag ser köket, den plats som betydde mest ångest, jag ser vardagsrummet där granen stod, alla gånger dom satt och fikade och myste i sofforna och jag satt på en kant. Tyst. Källaren jag så många gånger smugit mig in i. Jag ser ett rum jag känner igen. Mitt rum.

Mitt rum. Dessa få men ack så betydelsefulla kvadratmeter. Jag ser dörren jag gled ner för och la ansiktet i mina händer i så många gånger. Fönstret jag drömde mig bort i, hörnet jag som 14-åring så många gånger satt i med hörlurarna intryckta i öronen. Jag ser sängen jag så många gånger bara ville stanna kvar i och jag ser golvet där jag för det mesta spenderade min tid.

Tid. Jag är inte 6 år längre och funderar över vilken sida av vägen jag skall gå på för att säkrast komma till skolan, jag står inte utanför fritids längre och skrapar med skon i gruset samtidigt som jag konstaterar att pappa är sen. Igen. Jag är inte 14 år och slussas runt hos diverse personer. Jag är inte 15 år och smyger in för att jag kommit hem för sent heller. Tiden har gått. Detta är inte min plats längre.

Nu när jag ligger här på golvet kan jag inte låta bli att förvånas. Det är samma väggar och det är samma golv, i samma hus som jag en gång bodde i. Men det är inte samma sak. Jag bor inte här längre. Jag har något annat. Något som är mitt. Jag är ingen vilsen tjej på 17 år som storögt och skräckslaget ser på världen genom sina gröna ögon. Jag har hittat det jag ska göra. Jag har hittat det som är jag. Jag har hittat mig. Och det är en grej du aldrig kommer kunna ta ifrån mig.

J´s semester hade precis börjat och eftersom han valde att spendera den på annan ort så bodde jag i hans lägenhet för att slippa vara hemma. Inget var så skönt som att gå omkring i hans kläder i hans lägenhet och veta att jag inte behövde åka hem. Pappa hade inte börjat sin semester än så det var ingen där hemma som saknade mig.

En natt fick jag ett sms av j som löd "var du otrogen när vi hade en paus?" Jag blev helt till mig och nervös och skrev tillbaka att det är väl klart jag inte var! Hur kunde han ens tro det? Och vad har han fått det ifrån? Han svarade bara att han undrade och sen var det inget mer med det. De följade två dagarna var han lite annorlunda så jag vägrade att ge mig. En natt ringde jag upp hans bästa vän som han var på semester med ca 40 mil från där vi bor. Jag frågade honom rakt ut varför J var så konstig och varför han undrat om jag varit otrogen? Han sa att han inte hade någon aning och att jag inte skulle tänka så mycker på det men jag vägrade ge mig. Jag sa till han att jag visste att han visste och att han måste berätta det för mig. Jag var både arg för anklagelsen och förvånad över den så mitt tonfall fick honom att vekna.

"Jo det kanske var för att ..." "För att vadå?" "Nej jag vet inte" "Jo, det ver du visst och nu ska du berätta det för mig!"

Det kanske är för att han var otrogen när vi var på våran resa.
Va?

Mitt hjärta stannade. Jag slutade andas och det blev svart. All ilska jag kännt nyss av anklagelsen försvann och jag förstod inte riktigt vad han sa. "Men det där är ju inte sant!" fick jag fram. "Jo, jag vet att det är det, för jag var i samma rum.." Jag mådde illa. Jag ville spy. Jag kände mig så fruktansvärt äcklad och jag ville framförallt bara försvinna. Hur kan det vara sant? HUR kunde det hända?!

otrogen.otroge.otrogen.otrogen.otrogen.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag grät inte. Jag bara stirrade med telefonen i handen. Jag bara va. Existerade men fanns inte där. Jag sjukskrev mig från jobbet som jag skulle upp till på morgonen och sen la jag mig i sängen. Chockad, förstörd, tom.

På morgonen ringde J. Jag svarade inte. Han ringde igen. Igen. Igen. Jag svarade. En förstörd pojkröst försökte febrilt förklara sig i andra änden av telefonen. Jag hörde paniken i rösten medans han klämde fram "Jag saknade dig så" "Jag har grävt ner det under skiten i marken" "Jag ångrar mig så djupt" "Aldrig hänt igen" och "Snälla förlåt"

Jag lyssnade men hörde inte på. Han valde att komma hem för att förklara mer och jag sa inget. Vi la på. Han åkte hem. 4 timmar senare gick han innanför dörren. Jag stod som bäst och kastade ut mina grejer från hans skåp och garderob. Ställde mig framför honom och då bröt han ihop. Min pojkvän. En människa jag aldrig sett gråta singlade nu ner mot golvet och grät. Han grät som ett barn och bad mig om förlåtelse. I alla dessa år hade han undanhållt det och nu hade det kommit fram.

Jag skrek, jag grät, jag slog på honom. Han grät, förklarade och bad mig stanna kvar.

Strax efter det tog mitt och J´s förhållande slut på riktigt. Förhållandes hans kompisar kollat på och sagt att dom ville ha ett likadant, det som hålt mig över vattenytan de senaste åren med allt som hänt hemma och det stundande resultatet på cancerutredningen. Vi två som fortfarnde småsprang till varandra för att all tid utan varandra var för lång. Vi var nu han och hon.

Jag är och kollar alltid vara väldigt tacksam för åren jag fick med J. Jag tror att det är mycket hans förtjänst som gör att jag fortfarande står på benen. Det han gjorde i mitt liv kommer alltid finnas med mig och även om det slutade av anledningen brustet förtroende är han fortfarande en människa jag kan ringa till och lita på att han finns där.

Jag var ungefär 17 år, jag satt vid bordet och åt och hon gick omkring i köket. Som alltid gjorde hon det för att påpeka minsta fel eller om jag åt något som inte var exakt det jag hade på tallriken. Så blev det liv. Nu när jag skötte mig enligt hela regelboken så visste hon inte vad hon skulle göra. Jag kände det. Blickarna insade i ryggen på mig och jag vägrade låta henne möta min blick. Jag såg hur hon letade. Hon hon tuggade på orden hon visste skulle göra mig illa men höll dom inne.

Helt plötsligt ser jag henne i ögonvrån rusa fram. Dra tag i mitt hår, dra upp mitt ansikte mot sig trotts att jag försöker fäkta bort det med händerna och skriker "Ge FAN i att spotta på mig!! Är du DUM I HUVUDET ELLER?!" Jag hinner inte reagera innan hon skriker det i ansiktet på mig. Jag hade inte gjort något alls. Jag hade suttit som på nålar och ätit det jag hade framför mig, som jag hade värmt, som pappa sett till fann där. Hon började slå mot mig med händerna och jag försökte försvara mig så gott det gick. Hon skrek. "Äckliga jävla unge!" "Du är dum i huvudet!" "Jag vill aldrig mer se dig!" Jag lyckades slita mig loss och sprang. Jag sprang mot en av mina bästa tjejkompisar samtidigt som jag försökte få tag i pappa. Men hon hade hunnit först. Hon ringde och berättade hur äcklig jag var och hur hon bara gjort mat till mig och jag hade spottat på henne. En arg pappa ringer mig och undrar vad jag håller på med samtidigt som med gråten i halsen försöker förklara att det inte alls var så. Jag spottade aldrig på henne! Det enda jag gjorde var att sitta där. Tro mig jag ville också hellst varit någon annan stans. Precis som hon i alla år önskat.

Hela den kvällen låg jag i en av mina bästa tjejkompisars säng. Vi bara låg och pratade. Precis om allt. När jag tillslut insåg att klockan var mycket så var det med motiga steg jag gick hem. Jag gick in genom dörren och upp på mitt rum. Pappa var hemma men jag gick ändå upp. Satte på musik och drömmde mig bort.

Hon hade dragit mig i håret, öst slagord och fått in en och annan nagel här och var. Ändå betydde det ingenting. Precis som inget annat heller gjort. Inget alla dessa år verkade betyda något för någon annan än mig.

Jag drog in mig till min säng. Jag gick genom köket där hon stod och log. Antagligen för att jag grät. Jag gick upp, stängde dörren och la mig i sängen. Jag ville inte stiga upp igen. Jag ville inte ha en cancer utredning, jag ville inte ha ett hem som var katastrofalt, jag ville inte känna mig sviken av hela samhället och jag ville inte känna hur allt gle mig ur händerna. Att bara andas var en utmaning.

Jag fick panik.

Jag kastade mig ur mitt rum, kastade mig in i bilen och körde till j's lägenhet. Jag slod portkoden och sprang upp till hans trapp. Jag satte mig där och bara satt. Han satt på andra sidan dören, oventandes om mig. Men jag kunde inte åka hem. Jag orkade inte ta ett slag till i form av ord från henne och jag orkade inte frågorna om ngon skulle undra varför jag var så ledsen. Jag satt i hans trapp länge, nervös för att han skulle komma ut, nervös för att någon skulle se mig, men mest nervös för att jag inte skulle lyckas ta mig där ifrån utan bryta ihop där jag satt.

Jag lyckades ta mig där ifrån, men jag återkom flera kvällar.

Jag kände mig ensamast i världen. Jag kunde inte vara hemma, inte vara hos j. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville trilla tillbaka i allt. Skärandet, svältandet, min egen misshandel. Jag ville slå alla, skrika och gråta. Jag var själv. Det kändes som någon stängt in mig i ett rum med begränsat syre och snart tog allt slut.

Pga något som hänt idag kan jag inte uppdatera här idag. Jag åkterkommer imorgon när jag repat mig.

Ta hand om er
♥

En dag läste jag en artikel om att chansen för att få bröstcancer ökade med 30 % om du åt p-piller (fortfarande 17 och mitt i psyologsoppan). Eftersom jag blev lite orolig eftersom min mamma dött av bröstcancer så gick jag till ungdomsmottagningen för att kolla detta. Jag blev invisad i ett rum och tilldelad en stol. Jag berättade om mina funderingar och hon läste i min journal. Det tog några minuter sen kollade hon på mig och sa "vi har missat att din mamma var under 40 när hon dog. Detta betyder att det kan vara ärftligt. Jag tror inte det är någon fara men jag skriver en remiss till en läkare så får ni diskutera saken." Sagt och gjort. Tiden till sjukhuset trillade ner i lådan och på utsatt datum gick jag dit.

Väl där pratade vi om både min mammas sjukdomshistoria och min oro över p-pillerna. Hon förstod vad jag menade men trodde inte det skulle vara någon fara. Men för säkerhetsskull skulle hon visa det för onkologen(en specialist på cancer) och om han tyckte det var något att kolla närmare på så skulle ha höra av sig men jag kunde gott fortsätta äta mina p-piller utan att oroa mig.

Lättad gick jag hem igen men ändå glad över att jag kollat upp att det var okej.

4 dagar senare fick jag ett till brev från sjukhuset. Denna gången av en onkolog. Jag fick ett datum att infinna mig där och han ville också att jag skulle ha med mammas journaler eller någon som kunde hennes sjukdomshistoria. Eftersom datumet bara var några dagar bort så fick min bror följa med då min pappa inte var hemma.

Lite nervöst trippade vi in på sjukhuset men journalerna i handen och blev invisade i ett rum. Vi pratade och jag berättade hur de förra besöken varit och vad vi pratat om och hur jag hamnade hos honom. Han och min bror pratade sjukdomshistoria och även hur den såg ut i släkten.

Han rynkade på ögonbrynen och sa "Nu ska du få ett val. Jag tittar på allt material vi har här framför oss och då ser jag att detta troligen ligger genetiskt hos er. Valet du ska göra är om du vill starta en utredning. En utredning som kommer visa om du har genetiskt att få cancer eller inte". Samtidigt som tankar som "vilka ska vela försäkra mig om jag har det genetiskt?" "Vågar jag skaffa barn?" flög genom huvudet svarade jag "Ja det vill jag". Jag visste att jag var tvungen att göra detta. Om inte för min skulle så för mina barn om jag skulle få några och även för min systers skull då jag hade mycket svårt att tro att hon skulle gå med på något som kunde påminna så starkt om mamma. Jag visste att hon resonerade att "Dör jag så dör jag".

Jag fick en order om att sluta tvärt med mina p-piller och inte äta något mer med hormon i. Papper skickades till Linköping och snart damp det ner en tid till onkogenetiska regionmottagningen. Detta gången såg pappa till att vara ledig och vi blev invisade i ett rum där en dam satt och väntade. Framför sig hade hon vårat släktträd och papper jag och pappa fyllt i innan vi kom och hon gick igenom allt. Hon berättade hur allt skulle gå till och även hon sa att det ser ut att ligga genetiskt. Hon sa också "och har man det genetiskt är det 80% som insjuknar". 80%. 80% 80% 80% 80%. 

Jag fick ta ett blodprov och sen var det bara att åka hem och vänta.

Orden "troligen genetiskt" och "80% som insjuknar" upprepades och ekade i mitt huvud. Jag var glad att jag åkt dit och att jag dragit igång processen. Kanske skulle det få min syster att ändra sig. Jag tyckte synd om pappa, inte skulle väl han behöva genomgå denna sjukdomen en gång till? Den sista jag oroade mig för var mig själv. För jag hade helt enkelt slutat att förvånas.

Vart fanns J mitt i allt det här? Denna killen som tagit mig med storm.

Jag hade nog aldrig träffat någon med större hjärta samtidigt som han inte riktigt visste vad han skulle göra. Han villeskydda mig mot allt men han kunde inte det. Han hade själv inte den enklaste situationen med att han fortfarande bodde hemma och då är det ju itne så att jag bara kan komma och gå som jag vill. Men vi försökte så gott det gick så länge han bodde hemma. Han var hos mig, jag var hos honom. Vi sov över ganska ofta och jag visste att jag alltid kunde ringa. Vad det än var. Vi gick kvällspromenader, han kramade mig, han viskade att allt kommer bli bra och han fanns där och lyssnade.

När han flyttade hemifrån blev det lättare. Även om vi aldrig levt på varandra så blev det ändå en annan sak. Jag kunde storma in där med gråten i halsen om jag behövde det. Jag fick somna på hans arm och jag fick gråta hur länge jag ville.

Även om jag har svårt efter allt hemma att känna att någon verkligen tycker om mig så lyckades han. Han menade att han älskade mig och han tvekade inte på att visa att han tyckte om mig. Inte framför någon. Jag kände mig vilsen bland hans vänner och ibland kändes det som att han önskade att jag var några år äldre. Men jag visste att han inte ville byta bort mig mot någon.

Även om vi inte riktigt förstod bredden på det vi startade i April 2005 så tror jag att båda inuti kände det när vi efter ett år, två år, tre år osv fortfarande saknade varandra på samma sätt när vi inte setts på några dagar. Han hade såklart brister, precis som vem som hellst, men han fanns där. Han lyssnade och även om han inte förstod hur det kändes så försökte han. Det betydde allt för mig. HAN betydde allt för mig.

En sommarkväll åkte vi ner till en sjö. Solen brann på himlen och självklart var han först ner i vattnet. Vi gick ut så han hade vatten till halva magen. Han drog mig till sig, jag satte mig runt hans höfter, solens sista riktigt gula strålar lyste in i mina gröna ögon, han tittade på mig, jag tittade på honom. Det var bara vi, solen och vattnet. "Em, du är så himla fin". Allt var perfekt. Det var så stilla. Allt var vårt.

• Till bloggens startsida

• När ögonen blundar men hjärtat ser
• Förlåt ♥
• Dagboksutdrag
• När du glömmer andas
• När du kämpar både för dig själv och någon annan
• Är det rätt?
• Hör du mig?
• När verkligheten inte blir som man tror
• Jag andas in det du andades ut
• Om att söka lyckan på annat håll
• Hemma igen
• Mina syskon
• Memorylane - In i tvn
• Livet efter J
• Förlåt
• Jag är hemma
• Där allt en gång började
• Säg att du älskar mig
• Om att gå innanför dörren
• om att bli spottad på - memorylane

• Hälsningar
• Händelser - Memorylane
• Läsa först
• Min historia
• Tankar

• Oktober 2010
• September 2010
• Augusti 2010
• Juli 2010