J var hos mig och vi hade mysit hela kvällen. Jag hade legat på hans arm, han hade pussat mig mjukt på pannan och han hade kramat mig hela kvällen. Efter tre och ett halvt år var det fortfarande lika mycker kärlek och fjärillar i mig när han rörde vid mig.

Klockan började bli mycker och motvilligt reste vi oss ur sängen och började gå ner för husets trappor. Så mycket hande hänt sista tiden att det bara var hans närhet som höll mig någorlunda levande. Jag följde honom till hans bil för att få en sista kyss för kvällen och efter det vände han sig om med en påse i handen.

Här. Jag såg hur han inte mötte min blick. Jag tog emot påsen och såg hur han med tårar i ögonen sa "Jag vet inte vad jag vill och jag måste få fundera på det." I påsen låg alla mina saker jag hade hos honom. Han hade samlat ihop all trygghet i mitt liv, lagt det i en påse och gav mig nu den.

Allt blev svart. Jag slutade andas och jag hörde mig själv skrika. Jag kände asfalten mot mina knän och tårarna rinna hejdlöst. Jag fattade inte. Jag fattade inte vad han hade sagt. Jag vägrade röra mig. Där och då, tog mitt liv slut. Utanför huset, utanför backen. Jag låg där på marken, men jag fanns inte kvar.