Jag går längs korridorerna och tillslut säger en röst som tillhör en sköterska att det är där inne han ligger. Dörren känns tung och kall men jag puttar upp den samtidigt som jag drar ett djupt andetag och undrar vad jag egentligen skall möta.

Rummet på intensivvården är fullt av sängar. Folk hostar, någon har ont, någon kommer någon går. Där mitt i allt i en säng ligger han. Sladdar, dropp och ett rytmiskt läte från ekgmaskinen hörs ju närmre jag kommer. Jag försöker andas lugnt och vara samlad. Jag går fram så han ser mig och jag vet inte riktigit hur jag ska reagera. Är jag arg för att han tänkt lämna mig här? Vill jag slå på honom? Skrika åt honom? Är jag glad för att han klarade sig? Jag vet inte. Jag var bara tom. Tom och rädd. Jag trodde jag skulle mista honom. 

Där han låg så hjälplös och vek i sjukhussängen kunde jag inte förstå hur han kunde skänka mig så mycket trygghet. Han som precis tänkt lämna mig för gott fanns alltid där. Han tittar upp på mig och ler. Jag andades ut. "Du var den enda jag sa fick komma in. Men jag var inte säker på att du skulle komma". Jag struntade i att jag borde konfrontera honom. Säga att han inte kan skrämma mig till att stanna och att det inte var okej att försöka skrämma mig till att känna eller vela något.  Men just där och då var allt det oviktigt. Det enda viktiga var att min trygghet levde och att han ville ha mig nära. Precis sådär nära som jag ville ha honom. 

Han får dricka kol och äta mediciner som skall stoppa kroppen från att ta upp tabellerna. Många timmar sitter jag där på en stol i mörkret bredvid honom. Jag ser hans andetag och är tacksam för varje jag ser. Tillslut reser jag mig upp för att gå men lovar att komma tillbaka dagen efter. Jag visste att han var säker där han var nu. Där ifrån skulle han aldrig försvinna. 

Jag kunde inte låta bli att känna skuld när jag mötte hans föräldrar i korridoren. Visste dom också att det var mitt fel? Visste dom att jag var orsaken till att deras yngsta son nästan tagit sitt liv inatt? Ögon fyllda av oro, ögon fyllda av gråt. Tomma blickar, tysta tankar. Jag gick ut från sjukhuset och drog in den friska morgonluften. Den lugnade genom att visa att en ny dag tagit sin början men den sa också att vi nu bara är i början på en lång väg.