Jag och j gick skilda vägar. Mitt hjärta gjorde ont. Jag ville inte men vem kan leva med någon man inte kan lita på? Jag ville så gärna och jag försökte så länge men det gick inte. Jag var sårad och visste inte vad jag skulle göra. Vi  gick in i varsin bubbla. Min kallades hämnd och hans kallades förnekelse. Jagville få han svartsjuk, förstå vad han gjort och få han att ångra sig. Han försökte vara 20 år och ragga på alla tjejer han såg.

Han gick dock på en nit. Han gick fram till min bästa och äldsta vän olivia. Tog tag i henne, gav henne en kyss och sa "Jag tror alltid jag varit lite småförtjust i dig". Hemma låg jag och grät. Där stod hon och visste inte vad hon skulle ta sig till.

När jag var hemma förstod hon att något var fel. Att något hade hänt. Jag ville vara själv, gråta och bara ligga i mitt rum. När jag kom hem samma dag som jag och J gjort slut så hade hon skruvat bort min dörr. "Den måste målas och det tar några dagar". Ingen annans dörr var borta. Det låter som en liten grej men det var dörren jag kunde stänga ute världen med. Dörren som gjorde att hon inte kom åt mig. Hon slog ofta. sparkade ofta och skrek ofta utanför dörren. Nu var den borta. Jag kände mig utelämnad, ensam och helt oförstådd. Nu var jag själv igen. Jag mot henne. Utan en famn att kunna gömma sig i. Trotts att jag alltid varit stark och hållt huvudet högt har jag nog aldrig kännt mig så ensam som då.

Studenten kom. Skolan slutade och tiden med skolsköterskor, kuratorer och psykologer var nu ett minne blott. Inget hade hjälpt. Ingen hade räddat mig. Jag var åter tillbaka på ruta ett. Samma ruta jag stampat på som sju åring. Samma ruta som jag stod på dagen då allt började.

Vad gör jag nu? Jag visste en sak helt säkert. Och det var att jag måste här ifrån ..