Jag hade nu slutat gå hos all typ av samtalshjälp. Skolsköterskan och psykologen hade jag bestämt mig för att avsluta samtalen med då jag insåg att det aldrig skulle hjälpa mig. Min utredning i linköping hade startart och jag försökte få min syster att förstå att det kunde vara viktigt för henne att gör den också. Efter lite om och men så sa hon tillslut ja till att testa sig också. Nu var det bara att vänta.

Under tiden jag väntade fick jag gå på kontroller. Det trillade in ett brev som berättade att jag skulle på mamografi och ultraljud. Dagen kom och jag kunde inte låta bli att rysa när jag gick i korridoren med pappa. Han kände igen sig, jag kände igen mig. Mamma hade gått i samma korridorer, gjort samma kontroller och varken jag eller pappa sa så mycket. Jag ville blunda mig igenom allt. Jag gör det, men jag vill inte se. Det gick inte. När ultraljudet som var det sista var klart så kastade jag på mig kläderna och pappa hoppade ur stolen ur väntrummet och vi gick i rask takt mot dörren. Skulle jag orka detta också? Jag visste att jag inte hade något annat val. Annars skulle min syster backa ur också.

Väl hemma ville jag inte prata om allt som hände på sjukhuset. Jag ville inte att hon skulle veta. Detta var mitt liv, min kropp och hon skulle inte få njuta mer av min olycka än hon redan gjort alla år. "Du kommer bli precis som din mamma!" - Ja, kanske hade du helt rätt.

J kändes väldigt ofokuserad på vad som hände och jag vet inte om det handlade om att han inte förstod eller inte ville förstå. Jag visste bara att jag behövde honom extra mycket i det här. Jag var så otroligt trött på sjukhus. Det kändes som jag åkt in och ut genom korridorerna och mellan läkarna sen jag var på mitt första besök för att jag hade ont i magen. Jag hatade det. Lukten, de obekväma stolarna, klockan som ticka ljudligt och stämmningen.

Är det såhär det ska fortsätta? Ska det aldrig ljusna? Ska det ena avlösa det andra för alltid? Jag var i allafall glad att jag hade J. Han fick mig att stiga upp på  mogonen igen.