Vi hade städdag en dag i veckan. Denna gången var inte pappa hemma den dagen. Eftersom jag ville göra så lite väsen av mig som möjligt så hämtade jag en skurhink och började dammtorka. Gör så lite väsen av dig som möjligt. Bara gör det du vet att du ska. Hennes barns kusin var här och det lugnade mig. För inte visar man väl ett sådant beteende utåt?

Jag försökte att uppföra mig precis som jag skulle. Jag hörde henne gå utanför. Varje steg memorerade min hjärna. Precis som varje gång hon rörde sig så hade jag exakt koll på vart hon befann sig. Hennes barns kusin kom in på mitt rum och satte sig och jag kände direkt hur min puls gick ner.

Plötsligt så tar någon i handtaget och dörren rycks upp. "Har du använt den här handduken?!" Det var en vanlig julhandduk med motiv av musse på. "Ja." Jag kännde hur lumpn i halsen hindrade mig från att andas och jag stod helt still "Men den är inte din!! Jag vill inte ha dina äckliga händer på mina barns grejer! Fattar du det?!" Jag visste att det bara var att härda ut. Hon fick skrika, kalla mig var hon ville och sen gå. För jag visste att hon tillslut skulle gå. Hon tog ett kliv mot mig "Du är ju dum i huvudet! Så äcklig är du! Du tillhör inte mion familj och jag vill inte SE att du rör något som är mitt! FATTAR du det?!" Jag pressade fram ett tyst "Ja". Tydligen för tyst. Hon gick rakt fram. Tog tag i mig, skakade om mig och sa "FATTAR DU DET!!" Jag försökte putta bort henne men hon höll hårt. Jag kände hur naglarna gick in i min hud och hur hennes ögon spärrades upp mot mig och hon pratade så hårt att hon spottade. "Jävla unge! Du är ju helt dum i huvudet!" Hon släppte greppet och puttade mig. Jag snavade på mina egna fötter och trillade rakt in i tvn. Hon gick ut och smällde igen min dörr. Jag ställde mig upp och drog ett djupt andetag och tittade åt sidan. Där satt hennes barns kusin. Skräckslagen och med ögonen uppspärrade. Vi var både 12 år gammla och hon hade munnen vidöppen. "Det är ingen fara" hörde jag mig själv säga. Jag försökte lugna henne, prata med henne och få henne att inte vara rädd. Men hur ska en 12 åring som själv var livrädd kunna få en annan att känna sig trygg? Hur skulle jag kunna säga något lugnande utan att det var en lögn? Jag sjönk ner jämte henne och där satt vi tysta. Hon försökte förstå, jag försökte glömma. Jag ville säga förlåt, men kom inte på vad jag faktiskt hade gjort för fel.