Jag har två syskon. Två syskon som betyder så otroligt mycket för mig. Två syskon som alltid försökt. Två syskon där ett aldrig riktigt förstått.

Min bror är sju år äldre än mig. Han har varit en extra pappa när pappa inte fanns till hands. Han väckte mig på morgonen, gav mig frukost och såg till att jag kom till skolan. Han hämtade mig på dagis, lekis, skolan och fritids och han torkade mina tårar när jag var ledsen. Han fanns där, försvarade mig och såg till att jag klarade mig. Men han förstod nog aldrig. Jag tror han trodde att jag och hon bråkade. Jag tror han trodde att det var lite agressioner mellan oss men han förstod nog aldrig allvaret. Jag står min bror nära men han såg aldrig hur illa det var. Ganska snart när hon kom in i bilden flyttade han till en annan ort för att plugga. Jag minns en gång när jag ringde så sa jag "hur länge får man fängelse om man dödar någon?". Han frågade vad som hänt och trotts att han fick svaret så tror jag choken över frågan och hans förmåga att se förbi det jobbiga, ändå fick han att inte förstå.

Min syster är sex år äldre. Hon trivdes aldrig hemma med henne heller. Dels för att hon alltid stått mamma väldigt nära och dels för att hon inte var snäll mot min syster heller. Dock kunde hon fly bort till pojkvän och kompisar eftersom hon var äldre och redan som 16 år flyttade hon ihop med sin pojkvän och lämnade mig kvar hemma. Jag hatade henne för att hon lämnade mig, men det var bara ren avundsjuka. Jag hade också velat. Men jag hade ingen chans att göra det. Många kvällar satt vi i hennes rum och många gånger har jag kännt lättnaden av att hon kom hem. När hon var där var jag inte ensam.Jag visste att hon skulle skydda mig och att ingen skulle gå göra mig illa, men ju mer min syster var borta, ju mer fritt fram hade hon att gå på mig själv. När jag var i underläge.

Hon själv hade två barn. Den ena är ett år äldre än mig och den andra ett år yngre. Jag kom överrens bra med den som är ett år yngre, många gånger när hon ljög för pappa va det hennes yngre barn som berättade att jag hade rätt. Hennes respekt för pappa kunde inte få henne att ljuga för sin mamma. Hennes son som var ett år äldre där emot pratade jag nästan aldrig med. Han var för sig själv. Jag har fortfarande svårt att umgås med dom eftersom dom påminner så mycket om deras mamma, men trotts att vi bott under samma tak i 14 år, så kan jag faktiskt inte säga att jag känner dom. Men under alla år har alltid jag fått ta all skit, även för saker dom gjort. Jag var ju den som alltid gjorde fel. Självklart va de lättare att skylla på mig.