Jack åkte tillbaka till psyket dagen efter som bestämt. Hans psykolog kom fram till mig och undrade om jag verkligen inte ville ha ett möte. Jag tackade nej igen och sa att det inte var nödvändigt. Jag lämnade av Jack och körde sedan hemmåt.

Jag satt helt tyst i bilen. Inte ens radions buller gjorde något intryck på mig. Jag hade nu fått en lägenhet att bo i och jobbade extra. Jag hade kommit hemifrån men allt satt ändå kvar. Jag trodde det skulle bli bättre men istället uppdagade sig ett annat problem. När ska jag få träffa pappa? Jag ville aldrig åka hem på middag, jag ville aldrig komma dit på en fika och jag ville aldrig fira någon högtid där. Och vilka högtider förresten? Även om jag bara hunnit bo hemifrån i några månader innan jag träffade Jack så hade jag redan insett att det skulle bli en balansgång på mina behov och mitt samvete.

Jag ställde bilen på parkeringen och gick in mot lägenheten. Jag följde trapporna upp, satte nyckeln i låset, öppnade dörren, stängde den och gled ner mot golvet. Sen Jack försökt ta livet av sig hade jag inte hunnit med mig själv alls. Den senaste månaden hade allt kretsat runt honom och för första gången på länge slöt jag ögonen och andades. Efter två minuter väcktes jag med ett ryck ur min dvala. Min mobiltelefon ringde och rösten i andra änden sa att "Jack har skrivit ut sig själv och undrar om du kan hämta honom." Va?

Jag reste på mig, undvek att kolla mig själv i spegeln och fortsatte mot parkeringen. Jag körde vägen till sjukhuset och möttes av en lycklig själ som sa att eftersom det kändes så bra hemma i helgen så hade han beslutat sig för att åka hem helt. Eftersom han inte längre var tvångsintagen så hade de inget annat val än att släppa iväg honom.

Väl hos honom kändes det som att det kanske skulle bli bra. Jag jobbade en åkte till honom efter. Han lagade mat, jag sov där och dagarna flöt på. Samtidigt var det något som gnagde i mig. jag saknade mitt eget liv. Jag saknade min lägenhet och jag saknade en stund för mig själv.

Alla känslorna fick mig att tvivla på om jag verkligen var påväg åt rätt håll och att det var såhär med Jack jag ville leva. Jag vände mig till en av mina närmsta vänner och genom en sms konvensation beslöt jag mig för att det kanske var bäst att verkligen tänka igenom detta.

De allt fler tjaffsen fick oss att lägga oss olika tider och denna kvällen gick jag och la mig först. Jag hann inte mer än somna innan dörren till rovrummet rycktes upp och Jack störtade in och skrek "TÄNKER DU LÄMNA MIG?!" Jag flög upp samtidigt som jag satte andan i halsen. Han var galen. Jag försökte säga hur det var men han hörde inte på. Äntligen var stunden här. Stunden som kunde ge mig ett avslut på det vi hade. Han skrek och jag blev arg. Jag började skrika jag också. Jag orkade inte mer sjukhus, jag orkade inte mer oro, jag orkade inte mer skrik, tjaffs och bråk.

Han tog alla grejer en efter en och kastade dem ut ur lägenheten och ner på gräset. Jag sprang ner och plockade upp allt och försökte få in det i min bil. Jack skrek och jag skrek. Jag såg hur ilskan av ADHD:n lyste i ögonen på honom och jag visste att den triggades av att jag inte vek mig. Alla vek sig inför honom, men inte jag.

Jag kastade mig in i bilen och åkte hem, jag bad att han inte skulle höra av sig och lät mobilen ligga i väskan långt ner. Jag var livrädd att han skulle ta livet av sig men jag kunde inte vika mig nu. Jag åkte hem och kom innanför dörren, sen plingade mobilen till. Jag vågade inte titta. Jag saknade honom och föraktade honom på samma gång. Samtidigt som tvånget av att vara med honom för att han inte skulle ta livet av sig infann sig så fanns också dragningskraften av att få vara med honom där. Jag kollade på mobilen och förstod att han lugnat ner sig.

Morgonen kom och jag bestämde mig för att låta honom förklara sig. Jag åkte dit och han tog min hand. Han förklarade hur det aldrig skulle hända igen, hur han skulle skärpa sig och hur hans humör inte skulle ta över. Jag fick vara hemma hur ofta jag ville och allt vi gjorde sönderi ilskan skulle bara göra personalen på IKEA gladare. Jag kunde inte låta bli att lé och sa att vi försöker igen. För första gången förstod jag den parten i ett destruktivt förhållande som alltid kom tillbaka. Jag var den kvinnan.