Det blev många dagar på psyket. Jag försökte hålla Jack på fötter samtidigt som han försökre få mig att förstå att han mådde bättre och bättre. Han fick fortfarande medicinerför sin ADHD, även om de va många tabletter så vad det inget som fick honom att svaja. Jag tillbringade många timmar på en stol jämte honom och även när hans siffra sjönk så blev det många promenade och fikastuder. Allt för att komma hemifrån och allt för att få vara nära min trygghet. Det kändes ledsamt att jag inte hade någonstans att vända mig. Jag kunde få utlopp för mina egna tankar hemma, för något hem hade jag inte, det var bara någonstans där min säng stod och mina kläder fanns. Pappa var inte förtjust i mitt umgänge med Jack så honom kunde jag inte prata med heller. Även om mina vänner försökte finnas där så var det svårt för dom att förstå hur allt var.

Även om jag inte hade någon fast punkt att andas på så visste jag att jag måste orka. Både för Jacks skull och min egen. En dag satt jag jämte honom på sängen. Han kollade på mig och sa " Det går inte längre. Jag kan inte ha dig runt mig och tycka så mycket om mig. Antingen blir vi tillsammans eller så kan vi inte ses mer". Det kändes som någon slog mig i magen. Sist han höll på att försvinna så var det av hans eget val, denna gången låg valet hos mig. Jag såg hur han vände bort sin blick från mig och jag kände direkt hur oron i min kropp kom tillbaka. Tårarna brännde och bara tanken på att gå tillbaka till ett liv utan Jack och helt mottaglig för hennes ord och gärningar fick mig att börja hyperventilera. "Då blir vi tillsammans". Jag hörde mig själv säga det. Jag hörde mig själv yttra orden och men jag kunde inte förstå vad jag hade sagt. Jack sken upp och samtidigt som han vände sig tillbaka mot mig kände jag hur han la ett lock på all oro.

Jag visste inte vad jag kände men jag visste vad jag behövde. Hur fel det än var så trodde jag att jag kanske skulle kunna bli kär. Nu var det som det var och det skulle blir bra. Nu försvinner han inte. Nu har jag garderat mig mot det.

Jack gick i psykologsamtal och även jag blev erbjuden stödsamtal efter allt som hänt. Jag tackade nej eftersom mina erfarenheter av samtal aldrig riktigit uppfyllt mina behov men jag fick reda på saker som Jack berättat. Hans pappa hade slagit honom hela hans uppväxt. Av alla slag hade han samlat på sig en ilska som utvecklats till ADHD och det var efter att han blivit utsländ som tonårin som han flyttade till en grannstad och med sitt iskalla psyke hamnat i kriminella svängar. Det hade varit rån, inbrott, misshandel, hot och skadegörelse. Men allt det tillhörde det förflutna nu och på något sätt gav det en lugnande inverkan på mig efter jag visste att han kunde beskydda mig från allt. Inget och ingen skulle komma åt mig nu.

Efter några veckor på psyk och mycket pendlande så vad det dax för jacks första permission. Självklart såg vi båda fram emot att äntligen få vara utanför sjukhusets väggar tillsammans och slippa alla tider. Jag fick ansvaret för hans dosetter och sen åkte vi till hans lägenhet.

Väl hemma hos honom berättade jag att jag inte kunde sova hos honom inatt utan var tvungen att åka hem. Jag hade grejer som jag var tvungen att göra men som jag skjutit upp eftersom jag pendlat mellan sjukhuset i princip varje dag. Han blev galen. Han undrade hur jag kunde lämna honom så. Han sa att han inte förstod hur jag tänkte. Han menade på att han var hemma för min skull och ville veta varför jag va tvungen att åka hem på kvällen. Jag blev arg tillbaka och försvarade mig så gott det gick. Tillslut sa han "kör tillbaka mig till psyk". Envis som jag var så tog jag bilnycklarna och sa "sätt dig i bilen då". Han lugnade sig när han såg att jag inte backade och drog mig intill sig. Resten av dygnet var lugnt. Jag stannade kvar även om en bit av mig bara ville hem.