En dag läste jag en artikel om att chansen för att få bröstcancer ökade med 30 % om du åt p-piller (fortfarande 17 och mitt i psyologsoppan). Eftersom jag blev lite orolig eftersom min mamma dött av bröstcancer så gick jag till ungdomsmottagningen för att kolla detta. Jag blev invisad i ett rum och tilldelad en stol. Jag berättade om mina funderingar och hon läste i min journal. Det tog några minuter sen kollade hon på mig och sa "vi har missat att din mamma var under 40 när hon dog. Detta betyder att det kan vara ärftligt. Jag tror inte det är någon fara men jag skriver en remiss till en läkare så får ni diskutera saken." Sagt och gjort. Tiden till sjukhuset trillade ner i lådan och på utsatt datum gick jag dit.

Väl där pratade vi om både min mammas sjukdomshistoria och min oro över p-pillerna. Hon förstod vad jag menade men trodde inte det skulle vara någon fara. Men för säkerhetsskull skulle hon visa det för onkologen(en specialist på cancer) och om han tyckte det var något att kolla närmare på så skulle ha höra av sig men jag kunde gott fortsätta äta mina p-piller utan att oroa mig.

Lättad gick jag hem igen men ändå glad över att jag kollat upp att det var okej.

4 dagar senare fick jag ett till brev från sjukhuset. Denna gången av en onkolog. Jag fick ett datum att infinna mig där och han ville också att jag skulle ha med mammas journaler eller någon som kunde hennes sjukdomshistoria. Eftersom datumet bara var några dagar bort så fick min bror följa med då min pappa inte var hemma.

Lite nervöst trippade vi in på sjukhuset men journalerna i handen och blev invisade i ett rum. Vi pratade och jag berättade hur de förra besöken varit och vad vi pratat om och hur jag hamnade hos honom. Han och min bror pratade sjukdomshistoria och även hur den såg ut i släkten.

Han rynkade på ögonbrynen och sa "Nu ska du få ett val. Jag tittar på allt material vi har här framför oss och då ser jag att detta troligen ligger genetiskt hos er. Valet du ska göra är om du vill starta en utredning. En utredning som kommer visa om du har genetiskt att få cancer eller inte". Samtidigt som tankar som "vilka ska vela försäkra mig om jag har det genetiskt?" "Vågar jag skaffa barn?" flög genom huvudet svarade jag "Ja det vill jag". Jag visste att jag var tvungen att göra detta. Om inte för min skulle så för mina barn om jag skulle få några och även för min systers skull då jag hade mycket svårt att tro att hon skulle gå med på något som kunde påminna så starkt om mamma. Jag visste att hon resonerade att "Dör jag så dör jag".

Jag fick en order om att sluta tvärt med mina p-piller och inte äta något mer med hormon i. Papper skickades till Linköping och snart damp det ner en tid till onkogenetiska regionmottagningen. Detta gången såg pappa till att vara ledig och vi blev invisade i ett rum där en dam satt och väntade. Framför sig hade hon vårat släktträd och papper jag och pappa fyllt i innan vi kom och hon gick igenom allt. Hon berättade hur allt skulle gå till och även hon sa att det ser ut att ligga genetiskt. Hon sa också "och har man det genetiskt är det 80% som insjuknar". 80%. 80% 80% 80% 80%. 

Jag fick ta ett blodprov och sen var det bara att åka hem och vänta.

Orden "troligen genetiskt" och "80% som insjuknar" upprepades och ekade i mitt huvud. Jag var glad att jag åkt dit och att jag dragit igång processen. Kanske skulle det få min syster att ändra sig. Jag tyckte synd om pappa, inte skulle väl han behöva genomgå denna sjukdomen en gång till? Den sista jag oroade mig för var mig själv. För jag hade helt enkelt slutat att förvånas.