Jag vaknade upp i min egen lägenhet och kände en oroande lättnad. Jag andades in luften jag själv andats ut. Bara jag. Jag låg kvar en stund men bestämde mig sedan för att stiga upp. Jack hade inte hört av sig över natten och kanske hade han förtått att denna gången menade jag allvar. Denna gången skulle jag inte komma tillbaka.

På eftermiddagen fick jag ett sms där det stod att han ville prata. Jag bestämde mig för att åka dit. Jag kände trotts allt en trygghet i hans närvaro som inte kunde infinna sig på något annat sätt. Jag åkte dit och vi satt och pratade om allt möjligt. Trotts att vi fortfarande träffades flera gånger i veckan och trotts att jag stod som närmast anhörig på pappret hos sjukhuset så kändes det som att han ville prata om allt. Inte bara oss. Som att han samlat på sig massa saker han velat säga mig och nu tog tillfället i akt för att säga dom. Jag lyssnade och pratade jag också.

Efter ett tag bad han mig att följa med ut på en promenad. Mörkret hade lagt sig och samhället sov runt om oss. Vi gick längs en väg och fortsatte in mot skogen. Vi pratade och vägen fortsatte. Träden tog slut runt om oss och plötsligt var det bara åkrar. Jag hade aldrig varit här och visste inte alls vart vi var. Plötsligt stannade han. "Jag vill ha upplevt detta med dig". Jag förstod inte vad han menade och han kunde nog läsa det av min förvånande min. Han tog min händer och kollade upp mot himlen. Jag kollade upp och såg en explosion. En explosion av stjärnor. Jag drog efter andan och höll den kvar inne. Det var så otroligt vackert. Det var som tiden stod stilla. "Jag vet hur mycket du älskar en natthimel full med stjärnor". Vi bara stod där. Han höll mina händer i sina och framför mina ögon var någon av det vackraste jag sett. En känsla av fullständig kontroll sköljde över min kropp och det kändes som hela himlen vaggade mig i sin famn.

Efter en lång stund började vi gå tillbaka hem igen. Det var mörkt runt om oss men inget skrämde mig i Jacks närhet. Jag visste att hon inte kunde komma åt mig och kunde inte ens hon på något sätt lyckas förstöra för mig fanns det inte någonting i mörkret att vara rädd för.

Vi kom innanför dörren och Jack vände sig om. "Klockan är snart sju på morgonen så du måste åka. Du kan inte sova här inatt" "Varför inte?" Han tog mina händer och kollade mig rakt in i ögonen. "För när du åker här ifrån tänker jag skära halsen av mig. Jag orkar inte längre och efter att du stängt dörren tänker jag inte behöva misslyckas igen" Mina ben började skaka och blicken flacka. Jag mådde illa och det han sa uppfattades inte längre av min hjärna. "Em! Du måste åka nu. Detta är inte ditt fel. Det ligger brev till er där inne som jag skrivit och du måste ge dem till mamma och pappa också."

När du åker, när du åker, när du åker, när du åker. Åter igen jag. Åter igen är det på mig det ligger. Jag ville skrika. Jag orkade inte mer. Jag ville inte vara den avgörande längre. Jag besatt en makt jag aldrig velat ha och jag va tvungen att göra val som skulle betyda slutet. Min trygghet.

Jag ville inte gå. Jag försökte klamra mig fast i allt. Jag skrek och slog på honom men han var starkare än mig. Han tog tag i mig och bar ut mig för att sedan låsa dörren framför mig. Jag hade inget annat val än att åka hem. Jag blev arg. Jag förbannade honom och hoppades att han skulle lyckas. Ta livet av dig då. Gör det! Så slipper jag allt.

När jag kommit hem och lugnat mig började pulsen rusa. Jack hade förbjudit mig att åka till hans lägenhet på på någon dag eftersom han inte ville att jag skulle hitta honom. Jag började kallsvettas. Jag ville springa ut och åka till honom men jag hejdade mig själv.

På eftermiddagen ringer min telefon. Jag kollar långsamt på displayen. Jack.

"Du måste köra mig till psyk. Det här går inte" Jag gled ner mot yttedörren med telefonen mot örat och försökte förstå vad som hänt. Han hade inte gjort det. Nu skulle allt börja om. Alla resor, alla samtal, alla besök, allt tjaffs, alla bråk, all saknad, allt. Jag orkade inte. Min kropp var slut. Men det fanns bara jag. Så jag reste mig och körde in honom. Jag låtsades inte om såret på hans hals och det var under tystnad vi gick in på sjukhuset.

De följande dagarna blev allt annorlunda. Jag mötte Jack utanför sjukhuset en dag och han såg sådär självsäkert bestämd ut. Jag oroade mig lite för minen men bestämde mig för att inte tänka för mycket på det. Han släckte ciggaretten, drog handen genom hans mörka hår som nu blivit säkert 7 cm långt och vaxet fick det att stå åt alla håll. "Jag ska in igen" "Genom dörren?" "Nej. I det kriminella. Ikväll kommer en bil och plockar upp mig och sen ser du inte mig igen."  Jag bara stod och kollade på honom. "Så jag ville träffa dig och be sig säga vad du vill till mig. Detta är sista gången du ser mig." Jag visste inte vad jag skulle säga. Min hjärna ville prata men munnen var tyst. "Kom igen, prata då" Jag försökte få honom att förstå att jag skule sakna honom och att han skulle ta mig trygghet om han åkte. Han kollade på mig och sa "Är det allt? Är det ALLT du har att säga innan jag försvinner?" Jag kände mig krängt. Jag visste att han ville höra "Bli min" Men jag tänkte inte ge mig inte på det igen. "Okej, hejdå!" Han gick in på sjukhuset och jag satt kvar. Ensam.

Efter ett tag gick jag tillbaka till min bil och körde hemåt igen. Jag kände mig tom och full av känslog på samma gång. Jag visste inte vart jag skulle göra av det och allra minst mig själv. Tiden gick långsamt den dagen. Jag visste att han skulle bli upplockad runt fem. Tiden gick även om det var sakta och tillslut blev klockan fem. Klockan blev sex, klockan blev sju. Min mobiltelefon ringde och rösten på andra sidan presenterar sig som Anna, poliskomisarie.