Jag kom tillbaka dagen efter för att hämta Jack. När jag kom till iva så såg jag honom sitta i sängen och han tog min hand och sa "jag kommer läggas in på psyk så jag kommer inte hänga med hem idag". Det hela kom som en liten chock. Vadå psyk? Detta var ju bara en engångsgrej och han skulle ju aldrig försvinna igen. Det var ju bra nu. Allt var över och jag skulle fortsätta vara i hans lägenhet många kvällar varje vecka för att fly vardagen och ha någon som fanns där. Precis hela tiden när jag behövde det.

Men till psyk kom han. De gjorde en utredning på honom och han fick en siffra. När han var nere på 0 på den bedömmningsskalan så fick han åka hem. Ibörjan fick han inte ens gå utanför avdelningens dörrar. Rummet var kallt och 4 sängar med stram bäddning och endast lakan som täcke stod i rummet. Han fick en med rosa sängkläder i och jag skämtade lite om att "det var ju skönt att de såg din feminina sida också". Vi skrattade och försökte hålla humöret uppe. Detta var bara för en liten tid försäkrade han mig om och snart skulle dom ju förstå att han mådde bra.

Klockan åtta var besökstiden slut och jag fick åka hem med orden att åka och hämta grejer från hans lägenhet. Jag satte mig i bilen och styrde mot samhället han bodde i. Jag stannade utanför och satte nyckeln i låset. Jag gick in och möttes av precis samma sak som sist. Det låg tablettkartor på bordet, ölen jag slagit ut handen på honom låg kvar. Kanyler och piller som ambulansmännen använt låg på köksgolvet och hela lägenhet andades smärta. Jag plockade iordning och började leta reda på sakerna jag skulle ha med. Jag plockade ihop kläder och började leta efter "bra att ha" grejer. Jag drog ut understa skrivbordslådan och ryggade tillbaka. Där låg två pistoler och en fjäderbatong. Jag stängde försiktigt lådan, tog sakerna jag plockat ihop och åkte där ifrån. Jag antog att pistolerna var kvar sen hans trassliga förflutna men ville endå ha en förklaring.

Dagen efter åkte jag tillbaka till psyk. Jack satt i en stol och jag sprang mot honom och kramade honom. Jag kände hur den stora klumpen jag ständigt bar på i magen blev så mycket mindre så fort jag var i hans närhet. Han fick sina grejer och frågade om allt gått bra. Jag skruvade lite på mig och frågade tillslut varför han hade vapen hemma. Han log lite och sa "det är inga riktiga pistoler och fjäderbatongen ligger där mest för att jag inte flyttat på den." "Men du skulle inte använda den?" "Jo, om jag var tvungen att skydda dig." Orden värmde och jag sållade bort tanken på varför han skulle behöva beskydda mig.