En dag när jag satt i J's trapp så bestämmde jag mig för att ta i handtaget och gå in. Vi hade inte hörts av sen han sa att han ville tänka och det var 9 dagar sedan. 9 dagar av gråt, panik, ångest och tomhet.

Jag vågade inte riktigt flytta benen. Kanske skulle han inte alls bli glad av att se mig. Kanske vill han att jag går? Kanske blir allt fel. Men jag visste att jag var tvungen. Jag knacka försiktigt på dörren. Så försiktigt att han omöjligt kunde höra det. Jag tog i handtaget och tryckte sakta ner det. Sakta sakta .. Jag öppnade dörren och möttes av två ögon av förvåning. Han pressade fram ett "hej" och jag lyckades få fram ett jag också efter tre hyperventileringar.

Jag steg in och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Han sa åt mig att sätta mig i soffan och jag gjorde det. Han la armen om mig och vi pratade lite allmänt och vi kollade på tv. Någon timme gick fort och mörkret la sig. Han frågade om jag ville sova över och jag nickade försiktigt. Jag visste att jag gett mig in på farlig mark och att allt jag lyckats med de senaste nio dagarna är borta om han avvisar mig nu.

När vi lagt oss ner såg han på mig att det var något jag ville säga och efter mycket om och men fick jag fram "Jag vet att bara för att ja sover här så betyder det inte att du vet vad du vill." Han tittade på mig, tog min hand och sa "Fast .. Det är ju med dig jag vill vara." Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera alla känslor som kom. Han hade alltså bestämt sig. Det var alltså jag. Jag ville hoppa ur sängen, skrika och gråta och bara vara lycklig. Men jag lät bli. Jag låg istället kvar och såg på honom. Länge och noggrant. Min älskade J. Föralltid är förevigt.

Aldrig förut hade jag varit så glad över att jag tagit ett steg inanför en dörr. Åter igen somnde jag i hans armar med hans trygga kropp mot min. Och åter igen hade vi sammanflätats. Precis som det föralltid skulle förbli.