Jag och J sågs ibland trotts att vi gjort slut på ett ganska abrupt sätt. Men trotts det var han en av de viktigaste människorna i mitt liv. Han förstod alltid mig och jag honom. Samtidigt som det började ebba ut så insåg jag att jag måste hitta lyckan på annat håll. Jag var trasig och ville hitta någon som kunde plåstra ihop mig igen och få mig att känna den tryggheten jag förlorat. Jag var 18 år och just nu var det inte mycket som var helt i mig.

För att fly verkligheten lite så valde jag och en tjejkompis att åka ut på en fest. Det var människor överallt och någonstans hörde jag ett "Men kom igen då! Om du är så tuff och ska ställa till bråk så slå då!" samtidigt som musiken pumpade i högtalarna. Jag stod i klungan av alla dom dansade och kände hur allt rann av mig. Med mina suddiga ögon såg jag människor komma och gå. Vi stod där och lät musiken pulsera i våran kropp. Jag känner någon ta min hand och vänder mig om. Den var han som varit med i bråket utanför. Jag ser ett par blåa ögon, ruffsigt hår och känner hur han pressar sin mun mot min. Jag låter honom göra det. Länge står vi där mitt på dansgolvet insnärjda i varandra. Samtidigt som det känns som att allt står still så känner vi musikens rytm oss.
Morgonen efter vaknar jag med ett ryck. Jag vet inte riktigit vad som hänt. Bubblan jag gått in i efter att J och jag gjort slut fick mig att vandra runt i ett töcken. Inte mycket fick mig att bry mig och inte mycket fick mig att lyfta på ögonbrynet. Jag bara va.

Mobilen pep och jag hade ingen aning om vem det var förrens jag läste "Tack för igår ;)". Killen hade jag förstått hette Jack och hade ett ganska struligt förflutet. Förflutet.

Trotts varningar för Jack lite överallt så bestämmde jag mig för att träffa honom. Det kan väl inte vara så farligt? Jag åkte hem till honom och vi såg på film och spelade kort. Det kändes ganska bra. Vi pratade om allt och inget och för första gången på länge insåg jag hur jag kunde prata om allt och inget. Han förstod. Han var inte tyst, han nickade inte bara, han pratade, han undrade och han förstod.

Vi började träffas ganska ofta och vi spelade kort och han lät mig vinna. Vi såg på film och han lät mig välja. Han lagade alltid mat till mig för att han var orolig att jag inte åt. Jag kunde ringa mitt i natten och veta att han svarade. Var jag ute ringde han när jag kommit hem för att se att jag var okej och kommit hem ordentligt. Beövde jag honom fanns han där. Han var där på ett sätt ingen någonsin varit innan. Inte J, inte pappa, ingen. Vad det än var visste jag att jag kunde gå till Jack. Jag sökte trygghet och fann den.
Samtidigt som det var skönt att ha honom var jag inte redo att gå in i ett förhållande. Jag hade nog med trasiga delar och ville bara ha honom i den mån jag behövde honom. Hur hemskt det än lät. Detta var dock inte något han själv uppskattade. Jag försökte försvara mig med att jag inte vet vart jag har mig själv. Han blev arg och ledsen. Jag blev ledsen. Han skrek. Jag skrek. Det hela slutade med att jag åkte där ifrån och vi skiljdes som ovänner.

Kvällen efter fick jag ett sms med texten "Hejdå, jag ska träffa morfar nu" jag visste exakt vad han skulle göra. Jag skickade snabbt tillbaka "Nej det ska du inte alls det! Om du vill att jag ska komma in så lämna dörren öppen. Jag åker nu". Jag kastade mig in i bilen och körde så fort jag kunde. Adrenalinet pumpade och jag bad att jag skulle hinna. Väl framme kastade jag mig ur bilen och tog i dörren. Den var öppen. Jag ryckte upp den och hittade honom liggandes i soffan. Jag sprang in och ruskade om honom och skrek hans namn. Han öppnade ögonen svagt och tittade på mig. Jag sprang till bordet och hittade mediciner. Mediciner för hans ADHD och andra jag inte kände igen. Jag ringde pappa och sa "Hur farliga är dom här medicinerna?!" "Jag vet inte, vadå?" Här brast det och jag skrek och grät samtidigt fram "För Jack har taigit hur många som hellst!". Pappa sa två ord. Ring ambulans. 

Jag rginde efter en ambulans och samtidigt som jag så att dom måste åka utan blåljus för att han ska hålla sig lugn så försökte jag se hur det var med honom. Jag kollade andningen och försökte få honom att ligga på sidan om han skulle spy. Ambulansen var på väg och från köket hörde jag Jack ställa sig upp. Han gick in i köket, fram till kylskåpet och tog fram en öl. Han öppnade den, drack några klunkar innan jag slog den ur handen på honom och sen trillade han ihop på golvet. Jag flög ner på golvet jämte honom och skrek och skakade om honom men fick bara några gurglande till svar. Jag skrek och slog på honom igen. INGEN skulle få ta min trygghet ifrån mig! Inte igen! Mitt trygghet låg framför mig på golvet och jag vägrar att låta honom dö.

Samtidigt som jag låg på golvet så kom ambulansen. Eftersom Jack hade diabetes så var det ännu mer kritiskt. Dom försökte prata med mig men jag hörde inte på. Jag grät och bara stod still. Jag visste hur mycket piller han ätit. Bara att det låg 5 tomma kartor på bordet. Jag visste inte om han tagit insulin. Jag visste inte vad han ätit. Det enda jagvisste var att det var mitt fel. Jag hade fått honom till att försöka ta livet av sig.

Dom lastade in Jack i ambulansen och bad mig att åka hem. Han skulle höra av sig när han piggnat till. HEM?! Jag katade mig in i en bil och trotts ambulansparsonalens order om att åka hem så kastade jag mig åter in i bilen och ringde min absolut bästa vän och hoppades på att hon skulle svara trotts att klockan var tre på morgonen. Hon svarade. Jag berättade vad som hänt. Hon sa åt mig att åka och hämtade henne och sa att hon skulle köra in mig till sjukhuset sen och vara där med mig så jag inte var själv.

Sagt och gjort. Utanför sjukhuset stannade jag precis utanför dörren. Jag vågade inte gå in. Vad skulle jag säga? Vill han träffa mig? Kommer han be mig gå? Kommer han var arg? Min vän tog mig i handen och sa att jag inte behövde vara orolig för de där. Och hur det än är så kommer jag ångra mig mer om jag inte gick in. Jag tog ett djupt andetag och gick in.

Väl framme vid luckan visste jag inte vad jag skulle säga. "Ja?" "Jag skulle vela träffa en som kom in efter att försökt ta livet av sig" "Vad heter han?" "Jack" "Är du hans flickvän?" .... "Ja." Jag visste inte om det skulle bli en lögn jag skulle få betala hårt för. Men just nu var det viktigaste att jag skulle få träffa honom.