Psykologen
Stolen hos psykologen började kännas ganska bekväm. Han var ju utbildad för sådanthär. Även om blickarna var riktade mot att det var mig det var fel på så kanske dom skulle förstå att det var hon som behövde bort. Tanken att jag vägrade bo kvar och att antingen försvinner hon, eller jag, stod jag stenhårt fast vid.
Tre gånger hade jag suttit där och pratat. Han antecknade och jag pratade. Jag antog att det gick ganska bra och att han förstod. När han äntligen tittade upp från sitt block sa han. "De här med maten, har du skrivit ner allt du äter och visat det för din pappa? Har du pratat med honom om att du inte trivs hemma? Men det du berättar här kanske det är skönt om du går hit och pratar av dig så du kan gå hem och känna dig lättad sen".
Jag glömde bort hur man andades. Stolen blev plötligt otroligt obekväm igen och jag satt bara och stirrade på honom. Han förstod ju inte alls! Är det I N G E N som förstår att jag INTE behöver prata av mig?! Prata är det ENDA jag fått göra sen jag var 11 år! Är det ingen som förstår att jag behöver förändring, inga fler "prata av dig" människor.
Jag tappade allt mitt hopp om att det skulle lösa sig i den sekunden. Nu hade ingen kunnat hjälpa mig. Inte en skolsköterska, inte en kurator, inte en psykolog och inte pappa själv. Alla lyssnade men ingen hörde på. Ingen tog det på allvar och jag kände för att skrika att "Om du sett när hon puttat runt mig i huset hemma då?! Om du sett när hon sagt att hon ville skära halsen av mig när jag sov då?! Om du sett hur jag tynade bort utan mat då!? Om du sett mig (dom få gångerna) när jag skar mig i armarna då?! Om du sett mig när alla gånger jag suttit på mitt urm och gråtit då? Om du sett mig alla gånger hon fryst ut mig, hotat mig, spottat på mig, höjt en hand, gett mig blåmärken och skrikit åt mig då?! Om du sett hur hon förstört mitt liv, hade ni sagt att jag skulle prata av mig då också?!"
Jag gick inte till psykologen mer. Nu fanns det ingen jag varken ville eller kunde vända mig till. De enda som lyssnade var mina vänner och J, men dom hade ju knappast makten att göra något heller. Jag visste att jag kämpade i denna kampen själv. Precis som jag gjort från 7 års ålder.
Tre gånger hade jag suttit där och pratat. Han antecknade och jag pratade. Jag antog att det gick ganska bra och att han förstod. När han äntligen tittade upp från sitt block sa han. "De här med maten, har du skrivit ner allt du äter och visat det för din pappa? Har du pratat med honom om att du inte trivs hemma? Men det du berättar här kanske det är skönt om du går hit och pratar av dig så du kan gå hem och känna dig lättad sen".
Jag glömde bort hur man andades. Stolen blev plötligt otroligt obekväm igen och jag satt bara och stirrade på honom. Han förstod ju inte alls! Är det I N G E N som förstår att jag INTE behöver prata av mig?! Prata är det ENDA jag fått göra sen jag var 11 år! Är det ingen som förstår att jag behöver förändring, inga fler "prata av dig" människor.
Jag tappade allt mitt hopp om att det skulle lösa sig i den sekunden. Nu hade ingen kunnat hjälpa mig. Inte en skolsköterska, inte en kurator, inte en psykolog och inte pappa själv. Alla lyssnade men ingen hörde på. Ingen tog det på allvar och jag kände för att skrika att "Om du sett när hon puttat runt mig i huset hemma då?! Om du sett när hon sagt att hon ville skära halsen av mig när jag sov då?! Om du sett hur jag tynade bort utan mat då!? Om du sett mig (dom få gångerna) när jag skar mig i armarna då?! Om du sett mig när alla gånger jag suttit på mitt urm och gråtit då? Om du sett mig alla gånger hon fryst ut mig, hotat mig, spottat på mig, höjt en hand, gett mig blåmärken och skrikit åt mig då?! Om du sett hur hon förstört mitt liv, hade ni sagt att jag skulle prata av mig då också?!"
Jag gick inte till psykologen mer. Nu fanns det ingen jag varken ville eller kunde vända mig till. De enda som lyssnade var mina vänner och J, men dom hade ju knappast makten att göra något heller. Jag visste att jag kämpade i denna kampen själv. Precis som jag gjort från 7 års ålder.
Kommentarer
Postat av: CL
Hej, av en händelse råkade jag på din blogg Em och jag blir både arg och ledsen när jag läser om hur du har haft det. Det är bra att du "skriver av dig" gissningsvis kan det hjälpa i "läkningsprocessen".
Jag hoppas innerligt att du har det bättre idag för det förtjänar du. Märkte hennes barn hur du behandlades? Du skriver att du älskar din pappa och det är fint, men varför har han inte stått på din sida, varför har han valt att blunda och hålla för öronen?
Stå på dej tjejen, du är värd allt fint!
Trackback
