J´s semester hade precis börjat och eftersom han valde att spendera den på annan ort så bodde jag i hans lägenhet för att slippa vara hemma. Inget var så skönt som att gå omkring i hans kläder i hans lägenhet och veta att jag inte behövde åka hem. Pappa hade inte börjat sin semester än så det var ingen där hemma som saknade mig.

En natt fick jag ett sms av j som löd "var du otrogen när vi hade en paus?" Jag blev helt till mig och nervös och skrev tillbaka att det är väl klart jag inte var! Hur kunde han ens tro det? Och vad har han fått det ifrån? Han svarade bara att han undrade och sen var det inget mer med det. De följade två dagarna var han lite annorlunda så jag vägrade att ge mig. En natt ringde jag upp hans bästa vän som han var på semester med ca 40 mil från där vi bor. Jag frågade honom rakt ut varför J var så konstig och varför han undrat om jag varit otrogen? Han sa att han inte hade någon aning och att jag inte skulle tänka så mycker på det men jag vägrade ge mig. Jag sa till han att jag visste att han visste och att han måste berätta det för mig. Jag var både arg för anklagelsen och förvånad över den så mitt tonfall fick honom att vekna.

"Jo det kanske var för att ..." "För att vadå?" "Nej jag vet inte" "Jo, det ver du visst och nu ska du berätta det för mig!"

Det kanske är för att han var otrogen när vi var på våran resa.
Va?

Mitt hjärta stannade. Jag slutade andas och det blev svart. All ilska jag kännt nyss av anklagelsen försvann och jag förstod inte riktigt vad han sa. "Men det där är ju inte sant!" fick jag fram. "Jo, jag vet att det är det, för jag var i samma rum.." Jag mådde illa. Jag ville spy. Jag kände mig så fruktansvärt äcklad och jag ville framförallt bara försvinna. Hur kan det vara sant? HUR kunde det hända?!

otrogen.otroge.otrogen.otrogen.otrogen.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag grät inte. Jag bara stirrade med telefonen i handen. Jag bara va. Existerade men fanns inte där. Jag sjukskrev mig från jobbet som jag skulle upp till på morgonen och sen la jag mig i sängen. Chockad, förstörd, tom.

På morgonen ringde J. Jag svarade inte. Han ringde igen. Igen. Igen. Jag svarade. En förstörd pojkröst försökte febrilt förklara sig i andra änden av telefonen. Jag hörde paniken i rösten medans han klämde fram "Jag saknade dig så" "Jag har grävt ner det under skiten i marken" "Jag ångrar mig så djupt" "Aldrig hänt igen" och "Snälla förlåt"

Jag lyssnade men hörde inte på. Han valde att komma hem för att förklara mer och jag sa inget. Vi la på. Han åkte hem. 4 timmar senare gick han innanför dörren. Jag stod som bäst och kastade ut mina grejer från hans skåp och garderob. Ställde mig framför honom och då bröt han ihop. Min pojkvän. En människa jag aldrig sett gråta singlade nu ner mot golvet och grät. Han grät som ett barn och bad mig om förlåtelse. I alla dessa år hade han undanhållt det och nu hade det kommit fram.

Jag skrek, jag grät, jag slog på honom. Han grät, förklarade och bad mig stanna kvar.

Strax efter det tog mitt och J´s förhållande slut på riktigt. Förhållandes hans kompisar kollat på och sagt att dom ville ha ett likadant, det som hålt mig över vattenytan de senaste åren med allt som hänt hemma och det stundande resultatet på cancerutredningen. Vi två som fortfarnde småsprang till varandra för att all tid utan varandra var för lång. Vi var nu han och hon.

Jag är och kollar alltid vara väldigt tacksam för åren jag fick med J. Jag tror att det är mycket hans förtjänst som gör att jag fortfarande står på benen. Det han gjorde i mitt liv kommer alltid finnas med mig och även om det slutade av anledningen brustet förtroende är han fortfarande en människa jag kan ringa till och lita på att han finns där.