Månaderna knatade på. Min kropp gjorde det inte. Avsaknaden på J och allt som det innebar tog mycket hårdare än jag trodde. Jag hade blivit iskall mot henne hemma och det skapade ännu mer ilska än förr. Att jag nu hade någon som uttalade orden "jag älskar dig" till mig var ännu värre. Nu kanske jag inte skulle förstå vilket avskyvärt barn jag faktiskt var.

Jag gick i ettan på gymnasiet och skölsköterskan hade kallat in mig till sitt rum. Ett nytt rum, en ny stol, men av samma anledning. Hon hade läset mina journaler. Hon hade läst om blåmärken, mycket skrik och många bråk som jag hade pratat om när jag gick på högstadiet, innan jag valde att sluta gå dit eftersom jag kände mig sviken efter att hon pratat med pappa och jag insåg att det gjorde mig mer skada att berätta än nytta.

Nu satt jag åter där på stolen och hon ville ha en redogörelse hur det var. Hon hade snälla ögon och en varm röst. Något fick mig att ändå lita på henne. Men efter jag haft endel dåliga upplevelser förr av skolsköterskor höll jag mig på min kant. Jag erkännde att det inte blivit bättre och att det gjorde så fruktansvärt ont. Inte om jag fick ett slag, inte om jag blev riven, utan att den personen jag älskar mest i hela världen, står upp för till 100 % och som jag skulle kunna dö för, tar henne i handen och säger att han älskar henne.

Trotts lite motstretande så bokar vi en ny tid och med orden "vi ska nog kunna se vad vi kan göra åt detta" så kände jag åter igen ett hopp väckas. De där som släkts så många gånger sen jag var liten. Skulle det bli bättre nu? Skulle allt bli bra? Skulle jag äntligen få lite valuta för allt jag kämpat för? 

Jag kom tillbaka utsatt tid och vi fortsatte prata. Vi pratade om ätstörninen, skära sig i armarna, bråken, vad jag känner och hur jag mår. Jag kunde inte hjälpa att nästan må lite dåligt över hur hennes ögon blev sorgsna. Det slutade med att jag sa "Aningen flyttar hon. Eller så flyttar jag. Det finns inget annat".   Där och då gick jag med på ett förslag jag aldrig skulle gått med på om jag inte haft sådan otroligt ångest över att ens täka tanken "hem". Vi skulle ha ett möta. Pappa och jag och skolsköterskan. Vi skulle prata och försöka få pappa att förstå. Inom en snar framtid skulle vi alla tre sitta inom dom här fyra väggarna och visst var det min tur nu? Visst skulle pappa förstå nu? Visst skulle han ta min hand, säga "förlåt för all smärta jag orsakat dig genom att inte vågat titta". Nu, äntligen, var det väl min tur?

Skolsköterskan stannade mig hastigt i dörren och sa "Förresten Em, har du fortfarande ont i magen?" "Ja, varje dag".