Efter den där kyssen i sängen så tog det ungefär en månad innan jag och J blev ett par. Hans bästa vänf örsökte i ren avundsjuka hitta på historier som skulle få mig att vika mig men det lyckades han inte med och efter ett tag blev han en ganska bra vän till mig.

Allt var så nytt för mig. Att känna något för någon på detta sättet var märkligt men att någon kände något mer än hat för mig var det absolut konstigaste och nyaste. Helt orört. Helt nytt. Helt fantastiskt ovant.

Jag hade någon som brydde sig om mig på heltid och som faktiskt undrade hur jag mådde. Någon som ville vara med just mig och någon som gjorde mig glad. Och som jag gjorde glad.

Han gav mig trygghet. Någorlunda stabilitet och han gav mig bekräftelse på att jag faktiskt är en okej människa. Jag duger och jag är precis den han vill ha.

Han såg till att jag fick mat i mig, vi sågs på dagarna efter han slutat jobbet, vi sov över på helgerna och hans mamma tyckte jag var så liten och söt (jag var 5 år yngre än han).

Trotts att J kommit in i mitt liv och trotts att jag nu hade någonstans att få bekräftelse så försvann inte allt hemma och inte heller den ensamhet som så mång år bott i mig. Min mage gjorde fortfarande ont och även nu vid 16 års ålder hade jag svårt att gå hem. Jag ville springa tillbaka varje gång jag gick hem från J. Aldrig lämna hans tygga famn och aldrig behöva gå tillbaka hem. "Jag skulle vilja ha en liten lucka på dig som jag kunde krypa in i och stanna där". Jag vet inte hur många gånger jag hann säga den meningen under alla år.

Jag åt bättre även om mina matvarnor inte var bra, jag hade någonstans att fly, även om det bara var för några timmar, jag hade någon som sa emot det jag fick öst över mig hemma och jag hade någon som plåstrade om mina sår. Nu borde väl allt börja bli bra? Nu skulle väl allt börja bli bättre? Jo, man kunde ju hoppats på det.