Jag va 4 år. För en vanlig flicka skulle denna delen av livet bestått av att springarunt hela dagen och leka, namnge alla mina gosedjur och sysselsätta mig många timmar med barbie och målafärg. Och till en viss del va det kanske så också. Men jag va nog så långt ifrån det där lugna stillsamma livet man kunde komma. För ingen kan säga hur nästa dag ska se ut, om man är 4 år, har två äldre syskon, en pappa som jobbar många nätter i veckan och en mamma i rummet brevid som va dödssjuk i cancer.

Jag förstod nog aldrig riktigt vad det va. Hon låg i sängen många timmar, ja det förstod jag. Hon va på sukhuset många timmar, ja det förstod jag också, jag la medicin med hjälp av pappa i en liten röd låda med genomskinliga små luckor på, ja det förstod jag också, hon skulle senare, ungefär en månad senare, ta farväl av sina tre barn för att stilla somna in och dö. Nej den delen förstod jag inte. Ja menar jag va 4 år, mitt största nöje va ju att ligga på mammas arm och höra henne berätta historier och pilla lite i hennes hår. Aldrig trodde jag väll att hon skulle försvinna. Hon va ju min mamma, en sådan alla hade. En sådan som hämtade en på dagis, en sådan som nattade en, en sådan som tjatade på en, en sådan som alltid fanns där. En sådan man älskade så otroligt mycket. En sådan hade väl alla?

En höstdag orkade hon inte mer. Den där dagen mamma drog sina sista andetag dog inte bara hon. Utan även en del av både mig, pappa och mina syskon. Med sig ner i jorden tog hon också min chans till en normal och lycklig barndom. Jag kunde aldrig tänka mig där jag stod med mina stora ögon och undrade när mamma skulle komma tillbaka, att en människa kan göra så ofantligt stor skillnad. Nu var det vi fyra kvar. Jag, pappa och mina två syskon. Det är här det börjar.