Höger handen flyger ut, den träffar precis över höger kindben. Jag duckar för slaget som utfärdas av personen framför. Ett slag till. Vänsterhanden spänns, jag känner hur något knäcks när min knytnäve träffar näsan. Det är ditt ansikte jag ser när jag slår.

Det är kallt och det duggregnar i luften. Stanken av öl och sprit ligger som en tät dimma över oss och att hösten närmar sig märks tydligt på löven som ligger längs trottoarkanterna.

Trottoarkanterna. De jag som liten satt och grät på efter ett bråk hemma, de jag som äldre vilade huvudet på efter ett slagsmål, grundade på ilskan av det som en gång hände hemma. Personen framför mig, denna någon som får ta emot mina slag, denna någon har bara 50% skuld till att slagen kommer. De resterande 50 har du.

Du. Du som lärde mig slå. Du som lärde mig hur smärta kändes, du som la ilskan i mina händer och gav hatet ett ansikte. Det är du som bär 50 % av ansvaret för såren som bildas på personen framför mig. 50 % som landade på dina axlar för det du gjorde mig, och det du gör min pappa.

Pappa. Pappa som aldrig såg när du slog, pappa som aldrig förstod vad du var kapabel till. Pappa  som alltid skulle vara där. Pappa som alltid skulle trösta. Pappa som aldrig skulle svika mig. Pappa som åkte. Pappa som lovade mig att jag kunde berätta allt för honom. Pappa som bara lyssnade på det som inte gjorde ont.

Ont. Det gör inte ont när personen framför mig  bryter mitt revben, det är inte smärta när personen framför mig märker mitt kindben av ett slag. Smärta är att vara 7 år och inte ha någon som lyssnsar. Smärta är att få ett slag utav någon och sen se den man älska mest i hela världen, viska i hennes öra att han älskar henne. Smärta är att inse att hur mycket eller högt du än ropar så kommer aldrig han som i dina ögon är allt, att lyssna. Smärta är att vara liten, ensam och rädd och med en önskan om att personen man litar mest på i hela världen ska komma och rädda en, men du istället, från hörnet på ditt rum där du sitter, hör hur hans bil rullar ner för garageuppfarten.

Jag står i en ring. Jag har en gummimadrass under mig, handskar på händerna och jag hör klockan plinga. Den älskade signalen som säger att det är okej nu. Nu får du slå. Slå, bara slå. Slå ur dig allt hon tryckte ner i dig. Allt hon under alla år slog in. Slå ut det. För det är hennes ansikte du ser, varje gång du slår.

Det är här jag ska vara, det är här jag ska reda upp mitt liv,det är här jag kan slå mig fri. Fri från det som händer i de där huset när jag var liten. Det är här jag kan ta kontrollen över min egen kropp igen. Det är här jag måste vara, för att jag en dag ska vara där du var, när hon började det hela, när jag som 6-åring fick mitt första slag.