När månaden December kom var det alltid fullt på tvn om lucia, jul och nyår. Dessa fantastiska högtider. Man tände ljus i skolan, julkalendern gick på tv och när den första snön kom kunde man knappt bärga sig innan man fick springa ut och leka i den.

För mig var det inte så.

När julkalendern började så hörde jag hennes två barn gå upp och sätta på tvn och få frukost där utav henne. Dom kollade ihop alla tre och hade det mysigt. Jag satt på mitt rum, gick ner, tog en macka och jag blev inte ägnad en blick. "Varför skulle jag anstränga mig för DIN skull? Du är inte mitt barn!". Varje morgon drömde jag mig bort att pappa skulle vara hemma, väcka mig och ge mig frukost framför tvn och kolla på julkalendern med mig. Det gjorde han aldrig. Jag minns när jag fick en klockradio av mormor och morfar så jag kunde lyssna på julkalendern som gick på radio. Jag samlade ihop alla mina gossedjur under mitt täcke för att slippa vara ensam och sen lyssnade jag och fantiserade om att jag inte var själv.

På luciamorgonen hörde jag henne komma upp för trappan. Hon hade en bricka med lussekatter, té, mackor och pepparkakaor på. Hon väckte sina barn men gick förbi mitt rum. Jag hörde dom sitta och kolla på luciatåget och äta frukost innan det var dax för skolan. Jag vågade inte gå ut från mitt rum eftersom jag visste att hon skulle bli arg, så jag satt kvar på mitt rum under täcket och nynnade sangta lucia för mig själv och fantiserade om att jag var lucia med ljus i håret och alla skulle se mig skrida fram. Jag fick aldrig vara lucia. Och jag fick aldrig fira lucia i soffan med dom andra heller.

Efter lucia följde julafton. Hennes barn hade likadana julstrumpor som hängde på dörren. Jag hade en annan. Den va fin, men det symboliserade så väl att jag var anorlunda. Jag hörde aldrig riktigt till. Och hur många gånger jag än fick höra att jag inte tillhörde deras familj så blev det extra tydligt på jul. Dom fick julhandukar i badrummet med fina motiv. Det fick inte jag. Dom fick julpynt och ljusstakar i sina fönster. Det fick inte jag. Pappa försökte hänga upp en stjärna men det blev inte samma sak. Dom pyntade granen, jag höll mig undan för jag visste att hon skulle göra om allt jag gjorde och att orden "oduglig" och "värdelös" troligen skulle komma ur hennes mun i min riktning. Precis så att pappa inte hörde. Dom fick julfrukost, jag satt tyst vid min del av bordet och lät mackan gå runt runt i munnen. På kvällen kom massa av hennes släkt. Vi äter mat som hon gjort och varje gång blänger hon på min tallrik och ger mig en blick som säger "Ska du verkligen trycka i dig de där?" Hennes släkt pratar och skrattar och så gör även hon. Dom är nog en ganska bra familj dom där. Det är bara jag som inte passar in. Det är dom och jag. Presenterna öppnas och mellan alla händelser går jag upp på mitt rum. Jag orkar inte spela något spel. Jag orkar inte låtsas som att allt är bra.

Jag kan ärligt säga att jag inte har några traditioner. Jag har ju aldrig fått vara med och fira dom. Pappa visste aldrig. Jag gillar inte lucia och jag har svårt för jul, för jag har aldrig fått några bra minnen från det. Det har bara tryckt extra mycket på att jag inte passar in. Att jag är anorlunda. Jag saknar det i mitt liv. Jag hade också velat få känna julstämmning, inte känna vemod när julkalendern går på tv och bara känna att jag passar in. jag hade velat kunna tänka tillbaka på alla gånger jag också fick vara med och äta pepparkakor i soffan och få klä granen. Nu ser jag bara en liten flicka i nattlinnet, nerbäddad bland alla sina gossedjur, sjungandes på lucia sången. Själv.