Jag var 14 år. Jag gick på högstadiet och denna morgonen, precis som så mång andra, så var pappa iväg på jobb. Som alltid gick jag ner i köket med klumpen i magen. Jag gjorde en macka och trotts att jag hade ryggen mot, visste jag att hon styrde sina ben mot mig. Det var som jag lärt mig höra hur hon slutar luften. Jag kände igen hennes andetag, hennes steg och sättet golvet lät på när hon gick.

Jag vände mig inte om, det behövde inte, jag visste att hon skulle komma på tillräckligt mycket fel även när jag hade ryggen emot. "Ta det GAMMLA brödet först! Hur många gånger ska jag behöva säga det?!" Jag visste att vad jag än svarade så var det fel. Det var inte brödet som gjorde henne så arg. Det var att jag existerade. Att jag fanns till. Att pappa råkade älska mig mer än henne. Det var det hon ständigt försökte få mig att tvivla på. Brödet var bara det som utlöste attacken.

"Du kommer bli ännu fetare så som du trycker i dig! Jag är så glad att jag inte ser ut som dig! Som du ser ut nu kommer du se ut hela livet!" "Dina kläder är försmå, du är äcklig och jag är så glad att du inte är mitt barn!"

Jag tittade på henne. Varje ord var ett slag. Att jag höll mig så lugn fick henne ännu argare. Hon hittade fler fel som hon öste över mig och tillslut kom det.

Hon tryckte in mig mot skärbrädan, könt sina beniga fingrar om mina handleder, pressade in naglarna i huden, stirrade på mig och skrek "Ibland känner jag får att gå upp om natten och skära halsen av dig!! Fattar du det!!"

Jag slet mig ur hennes grepp, sprang upp på mitt rum och stängde dörren. Jag lutande mig mot den, gld ner för den och drog ett djupt andetag. Då insåg jag vad hon faktiskt hade sagt. Hon ville döda mig. Det som var mest skrämmande med det var att hon faktiskt var kapabel till det.