Jag var fyra år. I min värld förekom inte ordet "död". I min värld fanns inte känslor som saknad. I mitt huvud kunde jag inte förstå att mamma var borta. Mamma kommer inte tillbaka. Mamma är död.

Tiden gick och vi försökte så gått det gick att läka och försöka få tillbaka ett liv med rutiner. Min pappa tog tjänstledigt och för en människa som jobbat med att rädda andras liv och lämnat hushållsarbetet till sin fru så blev omställningen ofantlig. Där stod han själv med tre barn - varav ett inte ens förstod vad som hänt. Att senare få ihop jobb, skola, läxor, hushåll, hämta på dagis och lyckas jobba dygn på räddningstjänsten på det var ingen lätt uppgift. Släkt och vänner från olika håll hjälpte till så gott dom kunde och sakta men säkert började vi få tillbaka en vardag. När pappa hade jobbat dygn eller av någon annan anledning inte var hemma eller sov efter jobbet så var det alltid min bror som tog komandot. Han gjorde frukost, såg till att jag var färdig till dagis och att allt flöt på. Vi var tvugna att hålla ihop. Det är det man gör i en familj. Det var nu året jag skulle fylla fem och pappa hade lärt sig att underhålla mig med mina leksaker med ena handen och jobba med andra. Han hade lärt sig att inte somna när han nattade mig och han hade fått ihop livet som ensamstående pappa.

När jag fyllde sex år började pappa träffa en kvinna som bodde i samma samhälle som oss. Hon hade två barn och jag kände igen dom för jag hade lekt med dom förr när jag och mamma varit och fikat hos kvinnan. Året jag skulle fylla sju tilltalades hon som pappas flickvän. Helt plötsligt tog allt en helvändning. Hon skulle bo hos oss med sina två barn. Hon jobbade halvtid på ett ställe nära och hon var alltid hemma. Hon kollade på mig och presenterade sig med ett leende. Ett leende som ljög och ett par ögon som kunde smälta is. Något i mig rös av obehag. Just då, visste jag inte hur rätt den känslan var.