Hon och hennes två barn flyttade in hos oss. Min pappa har aldrig trott på att skrika in vett i barn, men det gjorde hon. Jag kom från en familj där man lugnt och sansat pratade om saker man gjort fel eller saker som gått snett. Det gjorde inte hon. Min pappa jobbade mycket hemifrån. Han räddade liv på heltid plus att hans jobb inebar mycket resande. Detta gjorde att vi oftast bara var hemma med henne. Mina syskon som är några år äldre än mig var ganska självgående men jag var bara 7 år och beroende av att ha en vuxen till hands. Det fick jag inte, istället fick jag en fiende som skulle märka mig hela livet.

När jag var liten åt jag mycket frukt. En dag hade jag ätit två stycken. Enligt henne var det fel. Hon ställde sig i trappan och skrek upp till andra våningen och undrade vem som ätit upp all frukten. I våran familj som jag kommer ifrån skriker man inte. Detta gjorde att jag blev rädd och erkände inte för henne att det var jag. När pappa kom hem så sa jag att jag ätit två frukter och att det var mitt fel att frukt försvunnit. Han förstod inte varför jag sa det men det gjorde hon. En dag låg det en godispåse framme och jag åt några godisar, så gjorde vi från den familjen jag kom från, då skrek hon igen. Jag blev rädd och erkände inte. Pappa förstod inte när jag sa det till honom men det gjorde hon. Jag blev en lögnare. Dessa småsaker gjorde mig till en lögnare och jag var falsk. Enlig henne. Enligt mig var jag rädd. Där satte sig en klump i min mage och det gjorde ont.

På morgonen åt alltid hon och hennes barn yoghurt eller gröt. Jag mådde illa av det och ville inte ha det på morgonen. Då var jag kräsen och fick minsann göra min engen frukost om jag inte skulle ha deras. Detta gick hon med på efter mornar av itryckande, tvingande och klumpen i magen växte. Vart är pappa? Varför är det inte som det brukar? Nu var jag en kräsen lögnare. Enligt mig var jag sju år och föredrog mackor. Men jag åt, jag vågade inget annat, för skulle hon skrika på mig då?

Tiden gick frammåt och det gjorde även letandet på fel på mig. Jag var inte en kräsen lögnare längre. Nu var allt som hände mitt fel. Vad som än gick fel så var det jag. Även om det var hennes barn. Jag försökte prata med pappa, men han hann inte lyssna och när han frågade henne var det inte så som jag sa, naturligtvis. Jag var ju bara ett barn som ville ha uppmärksamhet.

Efter frukostdramatiken som nu även innehöll blickar och stirrningar. Ibland genom hela frukosten, så började jag beklaga mig på att jag hade ont i magen. Pappa bestämde sig för att ta mig till skolsystern. Hon klämde och kände men det gjorde inte ont när dom tryckte. Han bestämde sig för att köpa annan frukost till mig som var snäll mot magen. Vi köpte en youghurt som var snäll mot magen och müsli. På morgonen när han åkt till jobbet och jag kom ner och skulle äta satt redan hon och hennes barn där. Jag kände blickarna i min 8 åriga rygg. Gick fram till kylen, men yoghurten var borta. Jag kollade in skafferiet och insåg att även müslin var borta. Jag kände hur hon iaktog mig med sin iskalla blick och undrade var jag skulle göra nu. Jag hade ju egen frukost så hon hade inte köpt mat åt mig. Den morgonen gick jag hungrig till skolan.

Jag berättade för pappa att det var borta, då sa hon att hon ställt det högre upp (så högt upp i ett skåp att det omöjligt skulle synts om jag kollade eftersom jag var så liten). Pappa ställde ner min mat igen och detta var bara första av många gånger jag fick gå hungrig. Jag var en kräsen hungrig lögnare.