Hemma fortsatte kaoset. Pappa var inte hemma. Frukostarna var katastrof, min mage gjorde ont, jag fick fortfarande slagord i ansiktet men nu började något nytt också. Nu tog hon tag i mig. Om jag sa något fel, om jag valde att inte lyssna på när hon skrek åt mig eller om jag råkade vara på fel ställe vid fel tidpunkt så tog hon tag i mig. Det gör man ibland med sina barn, skillnaden var bara att hon inte släppte förrens jag hade blåmärken på armarna. Ibland skrek jag till men lärde mig snabbt att det är att vara tyst som gäller. Jag vågade aldrig säga emot. Jag svalde allt hon skrek. Jag såg mig själv växa framför spegeln. Hon sa ju att jag var tjock. Så måste det ju vara? Jag var så mycket sämre än hennes barn. Hon sa ju det. Då måste det vara så. Det var synd om min pappa eftersom han fått mig som barn. Då måste det vara så. För ingen sa emot och pappa gick det in i ena örat på och ut i det andra.

Min andra tid hos skolsköterskan kom. Jag gick dit och satte mig på den välbekanta stolen och hon såg på mig. Hon såg på mina armar och hon frågade vad som har hänt. Jag sa som det var och hon antecknade. Men hon sa något mer. "Jag har pratat med din pappa". Nej. Nej nej nej nej.! Hon hade lovat. Jag vågade eftersom hon lovade! Hon bröt sitt löfte och nu visste pappa att jag gått hit. Hade kommer tycka att jag överdriver. Han kommer vara arg. Men kanske händer det något nu i alla fall? Kanske slipper jag gå på nålar hemma? Kanske får allt ett slut? Pappas reaktion var "Det kan ju vara skönt att få prata av sig ibland." Slut. Inget mer. Skolsköterskan hade svikit mig och jag ville inte gå dit mer. Pappa förstod fortfarande inte och jag fick gå tillbaka hem. Hem där hon väntade. Jag stod vid källardörren och kände handtaget bränna i handen. Jag öppnade och gick in. Den kvällen stannade jag som alltid på mitt rum. Jag satt i ett hörn med mp3:n i öronen och vägrade röra mig. Jag var rädd. Mamma, du skulle ju finnas här för mig nu. Det skulle ju aldrig bli såhär.

Jag hörde hur hon plockade fram mat där nere. Jag hörde hur hon ropade på sina barn att det var mat. Jag räknades inte till hennes barn. Det var mat till dom, inte mig. Jag gick inte ner. Jag visste att det inte var dukat till mig. Jag visste att jag skulle få skit om jag gick ner, och om jag inte gick ner. Jag valde att stanna kvar i mitt rum. Jag satt kvar i hörnet. Och jag slöt ögonen och hoppades på att jag skulle försvinna.