glmd frukost och att gå hungrig till skolan var bara en början. En början som höll i sig och som var början av att bryta ner ett barn. När jag var nio började det på riktigt. Jag fick platsen vid bordet som var framför diskmaskinen. Perfekt för henne. "Ni mina barn behöver inte in i diskmaskinen. Elin sitter i vägen så det går inte komma fram" när jag var klar och skulle ställa min tallrik vid de andras i diskhon hörde jag henne säga "Plocka in i maskinen!". "Ni behöver inte plocka ur diskmaskinen mina barn, då kommer ni för sent till skolan" sen skulle jag också gå från bordet för att gå till skolan men då hördes "Du måste ju plocka ur diskmaskinen! Jag tänker inte göra något åt dig!". Detta resulterade i att jag fick springa till skolan. Det fick också klumpen att växa. Jag vill inte äta frukost. Den gömms, hon blänger på mig och hon får mig att komma försent till skolan.

Jag började att hoppa över frukosten. Efter några dagar märkte hon det och skrek efter mig i ett fönster. Jag sprang. Hon berättade för pappa att jag hade hoppat över frukosten och morgonen efter satt jag där igen. Precis där hon ville ha mig. Nu eskalerade det till "Åh mina barn va bra att ni äter sådan nyttig frukost. Ja menar så ni inte ser ut som Em sen." "Va smal och fin du är mitt barn. Ojdå, Ems stol kommer man visste inte förbi bakom" Hon sköt bordet så nära diskbänken och diskmaskinen så man inte skulle komma förbi, detta resulterade ia tt hon kunde trycka ner diswmaskinsluckan i ryggen på mig och säga "hade du varit smalare hade vi i alla fall kommit förbi. Nu var jag tjock också. klumpen växte och jag klagade på min mage. Detta resulterade i att pappa dennagången tog med mig till skolläkaren.

Skolläkaren klämde, kände och tryckte. Men det gjorde inte ont när han undersökte mig. Jag mins att jag hade blåa hängslebyxor med en ficka på magen som jag lagt min tamagochi i när den kalla britsen nuddade min hud. Dom hittade inget fel på min mage nu heller och de började diskutera eventuella allergier.

Jag var 10 år och allt var uträknat hemma. Pappa jobbade och kunde aldrig se något med egna ögon. Då slog hon till. "Du är tjock" "Du är fet" "Du är ful" "Du är en lögnare" "Du är falsk". Nej, jag är tio år, jag har ingen mamma och en pappa som inte ser vad som försegår. Jag är rädd för den enda vuxna som alltid är omkring mig och mitt hem bävar jag att gå till. Trotts vänner i skolan så kände jag mig ensam. Pappa lyssnade inte.