En dag när jag var 13 år hade jag bråttom till skolan. Jag vände i källardörren och sprang upp för källartrappan, med skor. De andra gjorde ju det om dom hade bråttom så jag gjorde samma sak.

Väl uppe för trappan fick hon syn på mig. Hon rusade fram, tog tag i mig och skrek "Vad håller du på med?! Du kan inte gå upp med skor fattar du väl din jävla idiot?!" "Men jag skulle bara hä.." "Det spelar ingen roll! Den blir ju smutsig! Ska du ligga här och städa kanske?!" "Men mina skor var ju torr.." "Säg för fan inte emot mig!" Hon slet ner min arm mot golvet och tryckte ner mig mot källartrappan. Hennes ögon var uppspärrade och helt galna. "Jävla idiot! Du fattar ingenting! Du är dum i huvudet!" Jag försökte komma loss men hon höll mig stenhårt och tryckte mig mot den kalla källartrappan. "Jag ska minsann visa dig!" Hon drog upp mig, jag försökte förbrilt komma loss och springa, det gick inte. Hon puttade upp mig. knuffade mig i ryggen så jag halvt trillade in i vardagsrumet. "Gå här också då!!" hon puttade runt mig i rummet "Gå då! GÅ! GÅ!" jag snavade runt i rummet och gång på gång knuffade hon mig i ryggen. Hårt. Hellst skulle jag ramla. Då var det som bäst. "Har du kul nu eller?! GÅ DÅ JÄVLA UNGE!" hon tryckte upp mig mot en vägg och skrek "Du är värdelös!" sen puttade hon ut mig till köket och jag såg dörren ner mot källren.

Jag slet mig loss och sprang. Jag sprang ner och mot källardörren och insåg att jag glömt mina gympaskor. Vände tillbaka, sprang in till ett rum i källaren, hämtade skorna  och då hade hon hunnit ner "JAG SA JU ÅT DIG ATT INTE GÅ IN MED SKOR!! ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER?!" Hon tryckte upp mig mot en vägg till och skrek så spottet yrde. Hon skulle slå mig i ansiktet så mina händer flög upp. Jag lyckades avvärja några slag och slet mig loss. Jag sprang mot källardörren och då såg jag en sko komma flygande. Den missade mig. "Kom aldrig tillbaka!" En sko till kom, den träffade mig i ryggen och jag föll ut från källaren. Jag lyckades hålla mig på benen och sprang till skolan. Jag var inte ett barn som grät. För sen jag var liten hade hon sagt "sitt inte där och lipa!" Om hon tex tvingat mig äta något jag inte ville ha eller "av misstag" råkat dänga ett mjlkpaket i huvudet på mig. Medans jag sprang till skolan kände jag något rinna ner för min kind. Men jag grät ju inte. Jag torkade bort det och kollade på handen. Blod. Jag hade inte lyckats avvärja alla slag.. När jag kom till skolan den dagen mötte jag Olivia vid skåpen. Hon kollade på mig och undrade var dom hade hänt. Jag vände mig mot mitt skåp och skämdes. Hon frågade igen och då grät jag. Jag grät, jag skämdes och jag benen vek sig. Jag orkade inte röra mig. Jag orkade inte stiga upp. Orden, slagen och blodet.

När jag kom hem den dagen var pappa hemma. Han och hans bästa vän som alltid haft ett gott öga till mig gjorde om badrummet. Jag gick mot honom och försökte demonstrativt visa min kind. Pappa såg inte. Tillslut sa hans vän "Oj, har du lekt med katten?" "Nej, jag har lekt med henne". Jag hoppades att pappa skulle förstå. Jag hoppades att pappas vän som varit med i mitt liv sen alltid skulle förstå mitt rop på hjälp. Jag vände på klacken och gick. Ljudlöst försvann jag upp på mitt rum som så många gånger förr och ingen följde efter. Dom förstod inte, det förstod jag. Jag sjönk ner på mitt golv. Stilla, tyst, ensam. Jag kunde inte avgöra om det var kinden eller hjärtat som gjorde mest ont.