Jag 10 år och var hemma hos en av mina vänner när hennes mamma ropade "Mat!" hon mot köket men kom tillbaka direkt och sa "Kommer du?"

Jag? Har hon lagat mat till mig också? Jag ställde mig upp och gick försiktigt efter henne mot köket. I köket satt hennes pappa, mamma och två syskon runt borde och det var dukat till min kompis och mig jämte varandra på ena långsidan. Jag fick en klump i halsen. Vad gör jag nu? HUR gör jag nu? Det var inte såhär hemma. Åt jag hemma gick jag blickar, ord, en diskmaskin i ryggen och jag slängde i mig maten för att sedan kunna gå upp till mitt rum. Och framförallt jag var tyst.

Jag ville backa ut, vända om, gå in på hennes rum igen och slippa sitta vid bordet. Det var mycket folk, det var folk jag inte kännde tillräckligt bra och jag hade ingen aning om hur jag skulle beté mig. Jag drog ett djupt andetag och satte mig på stolen. Jag fick mat på min tallrik och började äta. Jag försökte att inte kasta i mig maten. Jag vågade inte möta någons blick, jag var ju van vid att blickarna runt ett matbord sa "ska du verkligen äta allt de där". Familjen pratade och skrattade och jag iaktog. Hemma var det så, alla gånger jag inte var med vid bordet. Ett sting av avundsjuka sköljde över mig men jag försökte bita ihop.

Plötsligt sa någon något till mig. Jag stelnade till. Jag lyfte blicken från tallriken och stammade ut ett svar. Klumpen krympte lite i magen och maten på tallrikarn började ta slut.

När vi tackat för maten gick vi åter in till min kompis rum och jag var både glad och ledsen. Ledsen för att jag känns mig så vilsen i ett moment andra var vana vid. Ledsen över att hon inte bara förstört för mig hemma, utan också förmågan att göra vissa vardagsmoment utanför huset. Jag var rädd att folk skulle tycka jag var konstig. Annorlunda. Men samtidigt var jag glad. Glad för att jag sett hur det kan vara. Glad för att jag inte fått några blickar, glad för att jag vågade sätta mig där och framför allt, glad att någon pratat med mig och det som kom ur personens mun var inget elakt. Än idag kan jag märka av att jag inte alltid vet hur jag ska agera i tex situationer som att agera runt ett middagsbord. Även om jag fått lära mig med åren så kan jag fortfarande bli ledsen när jag inser hur jag ständigt påminns om hur hon förstört.