Var det våren när jag var 15. Jag hade tagit kontroll helt över min mat och mitt huvud sa till mig att jag inte fick äta. Frukt var okej. Men inget mer. Folk började påpeka vad liten jag blivit och grattade mig till en bra bantning. Fast nu fick jag inte bli mindre. Pappas vän påpekade att jag blivit liten och han sa "Ja men dom växer ju så mycket i den åldern". Mina ögon sotades och mitt raka hår gick nästan 15 cm nedanför axlarna. Ingen såg mig. Ingen hörde mig.

Jag som vägrat gå till skolsköterskan fick nu gå dit på årskontroll. Jag gick motstridigt dit, satte mig på stolen jag suttit på så många gånger förr och svarade på alla frågor. Sen kom det oväntade. "Em, jag vill att du ställer dig på vågen också". Svetten trängde fram. Jag ville inte. Skolsköterskan gav inte med sig utan tvingade upp mig. 57,7 kilo med kläder på. Hon tittade länge på siffrorna, sedan på mig och sedan på vågen igen och sen sa hon "äter du som du ska?" "Ja det gör jag" "Då vill jag att du kommer hit och väger dig om två veckor igen och då ska vågen inte visa mindre, du har gått ner väldigt mycket sen sist" 10 kilo hade jag svultit bort. Jag var stolt. Men insåg att jag fortfarande var tjock, trotts att jag växt ur alla mina kläder och nu fick ha mindre byxor för varje gång jag och pappa handlade kläder. "Nu får du sluta, nu får du inte bli mindre" de va de han sa. Han trodde jag skötte maten och på de viset gick ner. Riktigt så var det inte. Jag fortsatte att svälta mig själv. Min hjärna hade helt kopplat ur och åt jag något såg jag hur jag själv växte. Jag fick ångest. Jag gick promenader. Jag svalt mig själv. Efter 1.5 vecka till insåg jag att jag skulle gå till skolsköterskan snart igen och började fundera ut en plan. Då slog det mig. Mormor hade tyngder man hänger på duken så att den inte ska blåsa bort. Dom går att ha i fickorna.

Väl hos skolsköterskan hoppades jag på att vågen skulle visa samma. Jag ställde mig på vågen och vågen visade 57,3. Skolsköterskan var inte nöjd. "Jag skriver en remiss till en doktor, så får hon kolla på dig". Jaha. Tiden kom och jag och pappa åkte dit. Hon tog in oss båda två och sen började utfrågningen. Jag löjög så tungan svartnade. Trodde hon allvarligt att jag skulle erkänna när pappa satt bredvid? Trodde hon att jag skulle öppna mig för henne efter alla svek jag fått tidigare från vuxna? Ingen har gjort något innan, så varför skulle hon? Hon kollade på mig länge, sen skrev hon ut två mediciner. En skulle bygga upp tarmfloran och en skulle få magen att arbeta igen. Hon sa "Denna innehåller mest socker" hon såg hur jag spärrade upp ögonen och sa "Men det är ingen fara, det är inget socker du går upp i vikt på". Jag tror hon förstod hela tiden.

Månaden tog slut, jag tog mina mediciner men något började kännas fel. Min hals började göra ont. Jag blev mer orkeslös än vanligt och på en skolresa fick jag feber. Väl hemma igen togs tempen och den visade 40 grader. Halsen svullnade snart igen och jag fick så ont att jag nästan grät. Då insgå pappa att det gör ont. Jag har aldrig varit ett barn som gråter. Jag fick en tid till vårdcentralen och de togs prover. "dold halsfluss" blev svaret. "Inga tabletter hjälper mot det, kroppen måste fixa det själv" jag kännde hur det bränne bakom ögonen och lyckades tjata mig till bedövningsmedel man skulle gurgla sig i varannan timme. Jag gick hem igen och började min gurgel kur. Dagarna gick och jag blev sämre. Jag åt inget alls och febern höll i sig. Halsen värkte och efter 1.5 vecka kunde jag inte ta mig ut till tv:n utan att svimma. Min kropp ville inte. Jag hade misshandlat den i flera månade och nu gav den igen. När jag legat sjuk i två veckor ringde pappa akuten och dom bad oss komma in. Min bror hängde med mig dig och på vägen från bilen och in gick jag i spiraler. Svimmningarna kom tätt och jag kände att benen snart inte skulle bära mig längre. Väl inne fick jag träffa en läkare som gav mig penicelin. Äntligen. Tra dagar gick och jag började komma på benen igen. Jag tvingade min kropp att orka. Jag tvingade den att fortsätta, trotts att jag kört den i borten. Hon pyskiskt och jag fysiskt. När jag kunde ta mig från sängen utan att svimma ställde jag mig på vågen. 47 kilo. Där och då mitt i lyckoruset, insåg jag att detta kunde bli min död.