Tiden rullade sakta på. Och hur mycket jag än ville så kunde jag inte bara lägga mig ner och inte stiga upp igen. J hade släppt allt utåt även fast jag visste att han tänkte på det ibland. Han drog inte upp det om inte jag sa något om det och hellst av allt ville han bara låtsas om det aldrig hänt. Det sved att det bara var jag som mådde så dåligt.

Jag försökte pussla ihop vardagen igen och fokuserade på skolan och även om jag kände mig vilsen med både allt hemma, skolsköterskans brustna löfte, tiden till psykologen, osäkerheten hemma hos J (det var viktigt för mig att känna att jag verkligen var välkommen och det var jag, men ibland kändes det som att jag var ivägen. Det var jag ju alltid hemma. Osäkerheten gjorde sitt).

Jag började umgås mycket med Bettan. Vi hade gjort massa konstiga saker ihop. Va det inte att smygdricka sprit, festa med folk vi inte kännde, slå vad, jämföra kroppar eller hitta på otyg så va det något annat. Men vi hade alltid väldigt kul och vi stod alltid upp för varandra och höll varandra bakom ryggen. Bettan kom inte överens med sin pappa och det var nog bland annat där vi drogs till varandra. En gång i högstadiet skar hon sig i handleden. Det slutade inte blöda och hon fick panik. Dagen efter drog jag ner henne till skolsköterskan eftersom såret var tvunget att läggas om. Skolsköterskan försökte övertyga oss om att hon såg att Bettan hade skurit sig men jag stålsatte mig om att hon trillat på cykeln och skurit sig på glas som låg på marken.

J gillade mina vänner. Vi badade ofta på sommaren, vi åkte till Liseberg och vi gick på bio. Jag umgick dock knappt med hans kompisar. Dom var så pass mycker äldre än mig att J kände sig lite obekväm med att jag skulle bli utanför. Han visste ju att jag kunde ha svårt för vissa situationer och bli osäker och han ville skydda mig från den. Men kanske var det exakt det jag behövde. Även om jag älskade känslan av att få vara liten i hans famn, få ha honom tätt intill mig och höra hur han viskade att han älskade mig, känna hans små försiktiga pussar på min panna när han trodde jag sov och höra att han alltid skulle stå vid min sida, så saknade jag den riktiga kemin med hans vänner.

Skolan tickade på. Jag började tvåan och tiden till psykologen infann sig. Jag visste att jag skulle behöva ge det en chans. Men jag hade ingen lust. Nu hade alla år av samtal baserade på att det var henne det var fel på och hon som behövde ändras, gått över till mig. Nu va det jag som behövde hjälp. Jag som behövde prata och analyseras. Men förstod dom inte att det i grund och botten inte låg hos mig?

Jag hade som alltid ont i magen. Stegen ekade i den vita korridoren och jag kände hur jag vred händerna i mina jeansfickor. Jag ville vända och gå tillbaka in i klassrummet. Jag ville skrika att "Förstår ni inte att det inte är J A G som behöver en psykolog?!". Mitt minne dras till den där natten när jag var liten och låg och grät hysteriskt i min säng. Pappa kom upp och frågade vad som hänt och jag svarade "Jag vill inte att du åker pappa, jag är rädd för henne". Det var ett stort erkännande för någon så liten. Jag sa det, jag sa att jag var rädd för henne. Jag väntade på frågan "varför jag var rädd" jag laddade för att dra upp allt hon ljugit om, allt hon sagt och gjort som hon sedan förnekade, men allt jag fick var "Em, du kanske borde gå till en psykolog". Då var jag nio. Nu var jag 17, och fortfarande så var allt på grund av henne.

Jag blev invisad i ett rum och ner i en stol och en äldre man satte sig i framför mig. Han rättade till glasögonen, tog fram ett block och en penna och frågade "Nå, varför är du här". Jag kände hur jag bara ville gråta. Sen jag var 7 år har allt hållt på. Sen jag var 11 har jag blivit slussad mellan sjuksköterskor, kurratorer, läkare och folk som ska förstå, veta och bry sig. Sen jag var liten har folk tänkt hopp och kontentan har blivit förtvivlan. Löften som lovas, löften som bryts. Jag har fått släppa på mina spärrar och berättat saker jag sedan ångrat eftersom dom var så utelämnande. Jag har pratat. Pratat pratat pratat. Det är det enda jag gjort sen jag var 11. Jag har fått redogöra, berätta, förklara och visa. Jag var så trött på det. Jag var trött på alla upprepningar, trött på alla blickar, alla "aha.." och framför allt, trött på alla som trodde att jag behövde "prata av mig så blir nog allt bättre ska du se".

Trotts att jag inte orkade. Inte hade någon som hellst lust, förbannade bristen på kommunikation och journaler folket emellan och så otroligt trött på att känna mig annorlunda, så började jag åter igen från början. Jag började med att hon kallade mig lögnare. Gick över i alla hot, alla slagord, alla slag, blåmärken, blickar, förtal, lögner, den psykiska misshandeln, ätstörning, skära sig i armarna (som jag tack och lov slutade med nästan direkt), många fall, många tårar, mycket ensamhet, känslorna att alltid vara anorlunda, känslorna att aldrig passa in. Saknaden efter en närvarande pappa. Sveken från allmänheten, känslan av att aldrig vela vara till besvär, men alltid känns sig som det, känslan av att inte ha något hem och känslan av att vad du än gör eller hur högt du än skriker, så är det ingen som hör dig.