Sedan jag var sex år hade jag haft Olivia som kompis. Som barn gör så bråkade vi, var arga på varandra och surade men oftast lekte vi alltid bra ihop. Hon var en av som jag kunde berätta saker för. Alltid. Hon lyssnade. Hon förstod inte, hon kunde inte göra något åt det, men hon fanns där och lyssnade på mig på min nivå, vilket varken pappa eller skolsköterskan gjorde. Skolsköterskan slutade jag gå till, hon lyssnade ändå bara på det hon ville höra. Om hon nu skulle pratat med pappa kunde hon ju drivit på. Men det gjorde hon inte, hon la sig.

Jag var nu tretton år och hade helt tappat greppet om mig själv. Jag hade i flera år fått göra min frukost själv, jag hade fått hoppas att maten inte var gömd när jag kom ner på morgonen, var den det så var jag i en återvändsgränd. Åt jag inte fick jag skäll av henne, åt jag något annat fick jag "Jag har inte köpt mat åt dig, du ska ju ha speciell mat!" skriket i ansiktet på mig. Hur jag än gjorde var det fel. Satte jag mig och åt min mat stirrade hon på mig genom hela måltiden. Hann hon äta klart före på något sätt visste jag att jag får diskamskinen i ryggen och några slag ord som "hade du varit smalare så" "Det är inte lätt att komma förbi när det sitter ett berg i vägen" eller "Jag är glad att ni är så smala och tunna mina barn, och inte ser ut sådär". Det gjorde mest ont för jag fick förklarat så bra för mig att jag är inte värd min pappa. När skolan skulle på utflykt var jag alltid nervös om pappa jobbade. Jag vågade inte ta någon mat och visste att hennes barn fick mat med sig men inte jag. Ifrågasätter jag det blir det "du är inte mitt barn". Mina kläder tvättades sist. Mina favoritkläder gömdes, det kommenterades att mina stolekar på kläder var större än hennes dotters (som är ett år yngre än mig), mitt hår var fult, jag åt fel, var inte tillräckligt duktig i skolan, Det är synd om min pappa att jag blev som jag blev och jag är en skam. Jag kommer bli precis som min mamma. Det slår mig rakt i ansiktet varje gång. Min mamma. Min mamma är inte här. Hon kan inte försvara sig mot henne. Hon är död. Jag är ensam.

Efter skolan gick jag hem. Jag smög in, gick upp på mitt rum och stannade där. Jag syntes inte till, var inte i vägen, rörde mig inte. Jag andades knappt, jag vågade inte. Men ändå gjorde jag fel. Jag spolade för mycket vatten när jag tvättade händerna, jag ringde pappa för mycket, jag åt en frukt som inte var köpt till mig och jag tror det största felet var att jag existerade.

En dag gick jag innanför dörren hemma och råkade smälla igen den. Hennes barn gjorde det utan att någon rörde en min men jag visste att jag skulle få äta upp det här. Jag gick upp mot mellanvåningen. Jag hör stegen. Dom där jag kan utskillja från källaren om jag sitter på övervåningen. Dom kom mot mig. Hon skrek. "Va fan håller du på med?!" Jag stelnar till. Får inte fram ett ord. Det är inte acceptabelt. Jag känner något ta tag om min arm. Hårt. "Svara mig för helvete!" Jag kan inte prata Hennes händer flyger upp mot mitt ansikte och i rent försvar får jag upp mina före och slår undand dom gång efter gång. "Jävla idiot! Ge fan i att smälla i dörren! Du är ju helt trög i huvudet! IDIOT!" Jag tar mig loss och springer upp. Upp till övervåningen, in på mitt rum, stänger ljudlöst dörren och sjunker ner mot den. När jag når golvet sitter jag där länge. Jag ger inte ifrån mig ett ljud. Jag sitter där resten av kvällen, jag går inte ner och äter för jag vet att det inte är dukat till mig. Jag bara sitter. Jag bara finns. Just nu tycker både hon och jag att det är fel att jag existerar. Pappa, var är du?