(detta är ett av de jobbigaste inläggen jag skrivit här)

Jag satt på mitt rum. Jag hade haft en känsla ett tag om att allt inte var bra. Jag hade en aning om vad det kunde vara men mitt uppe i allt som händer visste jag att jag inte tänkte klart. Jag vägrade att låta mig falla pga allt som hände runt mig. För att rensa huvudet lite så bad jag J gå på en promenad med mig. Han var inte alls sugen på det så istället valde jag att gå på min känsla att något inte var som det borde och se om jag hade rätt.

Jag satt på min stol och tänkte igenom allt. Alla svordommar, alla fula ord, ätstörning, sjukdomar, J som åkte, J som kom tillbaka, samtal i skolan som aldrig blev vad som borde .. Jag gick ut från mitt rum och in på toaletten. 3 minuter senare bad jag J om att möta mig vid ica. Snälla bara gör det.

Mitt huvud snurrade. Vad skulle jag säga? hur formulerar man något sådant? Kommer han bli arg på mig? Ska jag visa något? Är det mitt fel? Är allt borta nu? Skulle jag bli själv?

Jag drog på mig mina skor, trotts att det var januari så behövde jag bara jacka och vantar. Jag stängde dörren bakom mig och började gå. Sakta och metodiskt. Precis som att hela kroppen visste att jag gick något jobbigt till mötes. Jag tvingade fram stegen. Jag såg honom vid hörnet. Mina ben darrade, ögonen blänkte och kvällen var precis stilla. Jag gick fram till honom och såg han i ögonen. Sen bröt jag ihop. Jag ville lägga mig rakt ner på marken. Jag orkade inte mer. Det var som att livet spelades upp framför mina ögon och jag kunde inte andas. Jag orkade inte ett slag till, mina ben bär mig inte och lyften går inte att andas. Mitt i allt hör jag J få fram "Em vad är det som har hänt!?" Jag tittade på honom. Samlade all kraft jag kunde och sa det.

Jag är med barn.