Jag bestämde mig för att bli självständig. Från den sekunden jag vände mig om efter att sagt hejdå till J insåg jag att det är livsfarligt att vara så beroende av en annan människa att du mister tron på att du klarar dig själv. Jag valde att låta han höra av sig. Två dagar gick och sen gick jag ett sms. Mitt hjärta hoppade till när jag såg hans namn pryda displayen och en idag vet jag exakt vart jag befann mig. I en stol på en ganska känd radiokanal på ett studiebesök.

En vecka gick och vi hördes mest genom skype och sms. Telefonsamtal var för dyrt och jag försökte glädja mig åt allt som han verkade se och uppleva, och som gjorde han glad. Men det var svårt. Jag ville bara skrika, gråta, be honom komma hem och fråga hur han kunde lämna mig här. Men jag gjorde det inte.

Jag gick runt i en dimma. Olivia försökte med alla medel vara hos mig så mycket det gick. Vi gick promenader där jag och J brukade gå. Vi gick vägen jag först träffade honom på. Vi gick ut på gymnasiefester och vi var ute och dansade. Hon fanns där så fort jag behövde henne, men det hjälpte inte. Min kropp strejkade. Jag fick utslag som tecken på depression, jag försökte lite dolt få J att skuld över det men mitt samvete höll inte för det. Skolan gick fortfarande bra men mina matvarnor började ta stryk. Min kropp saknade närheten, saknade ömheten och saknade tryggheten. Jag hade bestämmt mig för att klara mig själv och tackla alla hennes påhopp själv. Jag blev tårarna vändes till hat. Istället för att bli ledsen blev jag arg. Istället för att vika mig, stod jag kvar. Istället för att backa, skrek jag tillbaka. Detta skapade kaos. Jag såg ut att vara iskall. Men jag var egentligen rädd, osäker och otroligt ensam.  Trosst allt folk runt mig kände jag mig ensam.

Jag kunde inte få hem J på något sätt. Det gick inte hur mycket jag än ville eller önskade. Han var på andra sidan jordklotet och jag fick acceptera det. Vilket jag gjorde också. Jag bad honom aldrig komma hem, men jag önskade det så jag höll på att gå sönder.

En dag fick jag ett sms där det stod "Vi ska se om det finns flygbiljetter hem lite tidigare". Kännsla? Total lycka. Lite mycket total sorg blev det när han en vecka senare skrev "Det finns inga biljetter hem". Det var april och han skulle komma hem i Juli. Även det sms:et vet jag precis vart jag var. Jag satt i en stol utanför musikskolan och skulle ha lektion.

Just då insåg jag att jag inte blivit ett dugg mer självständig från honom i huvudet. Det var inte lika jobbigt att vara ifrån honom nu, men jag behövde honom precis lika mycket som innan.