När jag var fjorton orkade jag inte mer. Min mage hade gjort ont i sju år, i flera år hade jag fått höra hur värdelös jag var, hur fel allt jag gjorde var, hur fet, ful, äcklig jag var och hur synd det var om pappa som hade ett sådant barn som mig. Jag vågade inte andas när jag steg innanför dörren med risk för att höras, jag visste att det inte gjordes mat till mig - ibland smög jag ner om natten och åt något och ibland var pappa hemma och då var min tallrik där den skulle. Jag gick aldrig utanför mitt rum och gjorde jag det var det för att gå, rymma till Olivia eller bara undvika att vara hemma. Jag var inte värd något alls och jag visste om det. Jag valde att göra något åt det.

Jag hade ingen kontroll över något hemma. Jag visste aldrig hur dagen skulle bli, bara att jag slapp någon som skrek på mig, försökte ta tag i mig eller gå mig att få ont, om jag inte syntes, märktes eller hördes. Jag visste att hon tyckte jag var fet och jag insåg att maten var det enda jag kunde ha kontroll över, så jag slutade successivt att äta. Vid denna tiden hängde jag mycker med Bettan. Bettan ogillade sin pappa och vi klagade ofta för varandra. Jag och Bettan slog alltid vad om saker, tävladeom saker och testade på saker. Det var hon som lärde mig kyssas, som jag var på min första hemmafest hos och som jag hånglade med min första kärlek på diskbänken hos. Det var hon som tipsade mig om saker, för hon hade själv dragit ner på maten.

Jag försökte snabbt äta något hemma på morgonen om jag inte hann springa till skolan innan hon vaknade. Åt jag inte kunde hon skrika åt mig från ett fönster. Jag åt bara lite i skolan, mest eftersom olivia och bettan inte skulle bli oroliga. På kvällen åt jag inget och tillslut slutade jag även med allt onyttigt. Åt jag en onyttig sak fick jag inte äta mer på hela dagen och snart tillät jag mig knappt att äta något alls. Pappa var inte hemma så mycker nu på veckodagarna och märkte därför ingenting. Jag sysselsatte mig för att slippa känna hungern. Jag började i en dansgrupp i kyrkan för att göra något om kvällarna. Det var där jag träffade Emma. Emma som inte heller gillade sin pappa, emma som jag föll sista biten med.

Jag satt hemma på golvet. Jag var trött, hungrig och hade inte ätit riktigt på någon månad. Jag hade fyllt 15 och allt gjorde fortfarande ont. Jag kände hur hennes ord ekade i mina öron, trotts att ja höll för dom, hur jag kunde känna igen exakt vem som gick i trappan, bara genom att lyssna på fotstegen, jag visste exakt vart i huset hon var, bara genom att lyssna efter fotsteg och jag kände hur väggarna krympte. Vädelös.  Ful. Fet. Stackars din pappa. Du kommer bli som din mamma. Orden ekade mellan mina fyra väggar och jag började andas fort. Då gjorde jag det. Jag hittade en rakhyvel. Jag satte den mot armen och jag skar. Jag skar igen. Och igen. Jag andades lugnare och jag föll den sista biten.

Jag kände den svidande känslan. Jag såg blodet och jag insåg att detta får ingen se. Ingen ska få se vad jag har gjort. Ingen märker att jag inte äter, alltså ska ingen få märka detta heller. Jag hade tagit kontroll över maten, nu ska jag ta kontroll över smärtan. Jag drog ner tröjarmen och lovade mig själv att nu, nu, är det jag som tar kontrollen. Vad jag inte visste var att för varje mål mat jag hoppade över, och för varje trimma av blod som rann, tappade jag kontrollen. Mer och mer. Jag låg på botten.