Dagen kom då hon och pappa skulle ha samtalet med skolsköterskan. Min puls rusade. Även om jag inte var med så kände jag mig obekväm. Jag visste ju att det troligen skulle slå tillbaka på mig sen. Men tanken fanns fortfarande att det skulle få upp pappas ögon.

Kvällen gick och jag spenderade den i tryggheten hos J. Jag ville inte gå hem. Det enda positiva var att pappa skulle vara hemma. Dom dagarna i veckan pappa var det så gjorde hon inget. Då nöjde hon sig med blickar och att säga ord så tyst att pappa inte hörde.

Tiden gick och kvällen kom. Jag visste att jag var tvungen att gå hem så med tunga steg började jag gå gatan fram. Det var som att gå hela vägen i motvind med skor av bly. Väl hemma brännde dörrhandtaget som att de vore av glödande eld men jag öppnade dörren och steg in. Har jag kommit såhär långt så kan jag inte lägga mig nu. Jag hoppades och hoppades på att pappa skulle förstå nu.

Dagen efter var inte pappa hemma. Jag väntade på smällen när jag smög ner för trappan. Den kom inte. Jag såg henne ingenstans. Jag väntade på den när jag om hem från skolan. Den kom inte då heller. Jag väntade på den när dom åt kvällsmat. Den kom inte då heller.

Skolsköterskan kallade mig för ett nytt möte. Både spännd och förväntasfull trippade jag iväg på mina 17 åriga ben och visst var inte rummet riktigt lika litet nu? Visst var stolen jag skruvat mig på så många gånger lite mjukare? Hon rättade till några papper och såg på mig. "Em. Detta gick inte riktigt som jag tänkt. Jag har gjort var jag kan men din pappa förstår inte. Jag har skrivit ner en tid till psykologen på skolan och så får du gå till honom. Det mår du nog bra av."

Det svartnade för ögonen och för ett tag så glömde jag bort hur man andades. Menade hon att jag ställt till hus i hevete för ingentgin? Sårat min pappa, dragit hit henne och ställt alla mot vägger för ingenting? De där med socialen då? De där med att "nu ska vi ordna detta". Vad hände med det? Rummet blev helt plötsligt mindre än någonsin och stolen så obekväm att jag bara ville resa mig. Jag tappade fotfästet. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocket men jag skulle aldrig visa mig svag, så jag tog lappen, gick genom dörren, stängde den bakom mig och lovade mig själv att aldrig gå in där igen.

Jag kände mig så fruktansvärt sviken och dum. Hur kunde jag tro att hon skulle hjälpa mig? Hur kunde jag tro att allt skulle bli bra?! Nu har jag satt mig själv i en ännu värre sits bara för att jag litade på henne. Hur kunde jag vara så dum? Jag gick hem för att invänta smällen från henne. För det enda jag var riktigt säker på just nu, var att den skulle komma.