Jag och J umgicks mycket. Han var min styrka och min trygghet. Trotts allt hemma kunde jag vara glad med honom. Vi delade dock inte så många vänner och det var någon jag kunde tycka var synd. Men det var ju inte så konstigt att mina vänner och hans vänner inte hade så mycket gemensamt. Vi va trosst allt 16 och dom 21.

Hösten kom och gick och en dag sa J "Jag och G funderar på att åka ut och backpacka i Asien i ett halvår". Pang sa det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stirrade på honom. Försökte komma på hur man andades, för att sedan pressa fram ett "Okej." Ett halvår. Min enda fasta punkt och trygghet. Hade det inte varit för att han var det jag höll fast i i stormen i mitt liv, att han var det som jag kunde fly till och han var den enda som kunde få mig att förstå att hon inte hade rätt i all skit hon kastade på mig, så kanske ett halvår hade varit något man kunde se på som en jobbig, men inte omöjlig, tid. Nu var det inte så.

Sagt och gjort. Killarna började planera och J började jobba över för att spara in pengar. Våran tid tillsammans blev allt mindre och så fort någon yttrade Asien kunde jag bli antingen rosenrasande eller bryta ihop. Jag ville sätta mig ner och stoppa tiden. Jag ville frysa stunden när jag låg i hans säng i hans armar så att stunden då han säger hej då aldrig kommer. Jag behövde honom här. Jag ville ha honom här. Han skulle inte sitta på andra sidan jordklotet i sex månader med en drink i handen medans jag kämpade för att överleva här hemma, och jag hatade mig själv lite extra för att jag inte unnade han lyckan att åka.

Månaderna gick. Vi försökte träffas så mycket J orkade med all övertid på jobbet och ju mer han såg fram emot resan, ju ledsnare blev jag. Förstod han inte att han skulle lämna mig kvar? Förstod han inte att jag, trotts att jag hade Emma och Olivia, skulle bli lämnar själv att tackla henne. Jag var ju van vid att ha någon att krypa upp till nu. Min fina fina pojkvän med det där blonda ruffsiga håret han alltid fixade på morgonen, de där blåa ögonen och de perfekta dragen i ansiktet. Jag skulle inte få känna hans närhet på sex månader och för mig var det otänkbart.

Dagen innan han åkte tog han av sitt halsband. Det han haft på sig en evighet, och satte det runt min hals. "Du får ha detta så att du kan ge det till mig när jag komer tillbaka. För jag KOMMER komma tillbaka till dig Ems."

Jag kramade honom hårt den kvällen. Hårt och länge. När vi tillslut släppte taget så kände jag hur han tog med sig en liten bit av mig. "Ta hand om dig nu". Jag drog ett djupt andetag. "Jag ska göra mitt bästa". Jag vände om och gick. Jag kände hur en lättnad sköljde över mig. Nu har äntligen stunden kommit som jag väntat på så länge. Nu är han borta. Nu är det bara att vänta. För allt kommer bli bra. Han kommer snart hem. Eller?