J hade kommit hem och att känna närheten från honom var bland det bästa jag visste. Bara vara. Jag kunde titta på honom länge efter att han somnat. Bara känna på honom för att se att han verkligen var där. Att åter få vakna i hans armar var fantastiskt.

Nu hade jag åter någonstans att fly. Åtminstone ibland. Jag ville aldrig tränga mig på och jag visste att dom hemma hos honom inte tyckte om när det blev för mycket spring där. Vi var som nykära men jag kände mig fortfarande inte, även efter över ett år, som att jag var "en i gänget" bland hans kompisar.

Samtalet med pappa och skölsköterskan hade inte förändrat något. Det blev inte annorlunda hemma. Jag hade fortfarande ont i magen. Dörrhandtaget brännde fortfarande i handen och felen på mig hade inte upphört att existera. Jag kände mig matt. Jag hade laddat med så mycket energi för de här samtalet och när jag insåg att det lika gärna kunde kvittat så ville jag bara lägga mig på golver utan att stiga upp igen. Det blev åter en kväll där jag stängde ute världen, satte in mina hörlurar i öronen och satte mig på golvet. Det blev mörkt ute, regnet slog på rutan, hennes barn gick ner och åt. Jag satt kvar. Jag visste att det inte var duktat till mig i alla fall. Jag visste också att jag skulle få skit över att "Jag inte kommit ner och ätit och det går massa mat till spillo!" Jo visst. Inför pappa låter det jätte bra men du vet lika bra som jag att det inte är sant. Hade jag gått ner hade du inte ställt fram någon tallrik till mig och du hade inte lagat mat till mig. Efter alla åren orkade jag inte ens bry mig om den aspekten längre. Att inte få mat var så litet i jämförelse med allt annat.

Avril Lavigne - nobody's home strömmade ut mina hörlurar och in i mina öron. Och även om jag visste att det inte skulle ske, kunde jag inte låta blir att hoppas att ljudet av pappas bil som kör upp på garageinfarten skulle nå mina öron. Pappa kom hem..

Jag fick en ny tid till skolsköterskan och hon undrade hur det hade gått. När jag sa att det inte blivit någon skillnad ville hon prata med både pappa och henne samtidigt. Jag kunde inte andas. Föråt hon inte hur mycket skit jag kommer få av detta sen? Jag såg framför mig hur hon faktiskt agerade ut sitt dödshot om att skära halsen av mig när jag sov. Bilden hade aldrig riktigt lämnat min honhinna. Jag insåg att jag lika gärna kunde löpa linan ut och hon var fast bestämmd om att detta skulle lösas nu. Efter 8 år skulle allt få ett slut. Orden "Om det inte löser sig är jag skylldig att ta kontakt med socialen" ekade i mitt huvudet och hoppet jag kännt första gången jag samtalat med skolsköterskan gjorde sig påminnt igen. Jag valde att våga även denna gången och en tid med pappa och henne bokades in. Detta gången. Denna gången gäller det.