J blev chockad. Han visste inte vad han skulle säga, göra eller ta sig till. tiden frös. Det enda som rörde sig var snöflingorna som som sakta singlade sig ner över våra huvuden. Sen kom det. Paniken. Han kunde inte sansa sig, förstå vad som hänt, hur det kunde hända eller se klart på något alls.

Jag ville. Jag älskade honom och jag älskade redan det jag hade i magen. Tro det eller ej men på bara några dagar ville jag inte vara utan det. Jag tog på magen, lyssnade på musik "the fray-how to save a life" med magen och jag visste att även om det knappt är något, så skulle det komma att betyda allt för mig. Något som bara är mitt (vårat). Någon hon aldrig skulle komma åt. Jag skulle skydda honom (jag var säkert på att det var en kille) med hela mitt liv. "Jag vill inte ha barn nu".

Jag grät.

Men det är ju ett barn! Vårt barn! Han kunde inte se på mig. Jag la hans hand på min mage och han drog bort den. På tv visades en bild på ett ultraljud och jag grät igen. Jag ville så gärna. Förstår han inte? Nej, han förstod inte. Han kollade på mig, djupt in i mina ögon och bad mig. Jag såg hur hans ögon tårades och hur paniken dunkade innanför pannbenet. "Em, jag vill inte ha barn nu!".

Det bokades tid för abort.

Jag pratade med magen, jag bad den om förlåtelse och sa att jag alltid skulle älska den. Vi lyssnade på the fray igen och sen åkte vi. Jag kom in på gynmottagningen. Han tittade på mig och jag visste att han redan dömt mig. Jag såg det i hans ögon. Barskt sa han, lägg dig där! Han pekade på gynstolen. Mina ben skakade men jag la mig där. Han gjorde ett ultraljud och jag såg att livmodern var stor men mer syntes inte. Jag viände bort huvudet. Han gav mig en tid för medicinsk abort och redan samma dag fick jag gå till sjukhuset och ta första tabletten. Jag satt på en stol igen. En kall, stel stol och en kvinna gav mig tabletten. Jag visste det. Nu dödar jag honom. J kanske inte ville men det är jag som måste göra det. Jag förde tabletten mot munnen, spillde ut vattnet och allt blev svart. Jag svalde den. Jag ville springa fram och sätta fingraran i halsen, spy och gråta. Jag ville ju aldrig. Snälla snälla säg att jag inte svalde den! Men den var borta.

Två dagar senare körde jag och J in till sjukhuset. Jag mötte en kvinna vid dörren till avdelningen. Hon tittade på mig och sa "du ser inte ut att må så bra?" J svarade "hon spydde precis". Tänk om de ändå va så enkelt att det var där i det låg.

Jag fick ta på mig andra kläder och blev visad till en säng. Fick mer tabletter och sen var det bara att vänta. Timmarna gick. Jag väntade på att det skulle göra ont. Jag visst ju hur ont många sagt att det skulle göra och eftersom jag redan visste att jag gått sönder inuti när jag svalde den där första tabletten så väntade jag. Detta ska göra ont. Detta är fel. Jag ska ha ont.

Tillslut fick jag gå på toa. Då kom allt. Det som för mig skulle blivit mitt barn flöt nu runt i en toalett på sjukhuset, för jag hade dödat det. Jag spolade. Jag ville inte resa mig från golvet. Gör ont. Snälla snälla gör ont! Låt mig vridas i smärta. Snälla. Jag fick aldrig ont. Jag tackade nej till en alvedon och vi åkte hem. J var glad. Jag var förstörd.

Jag ville inte mer. Nu orkade jag inte mer. Jag satt tyst. Inget nådde mig och inget fick mig att reagera. Det var som en del av mig dött. Pappa kramade mig. Länge och hårt. Jag ställde mig i duschen. Golvet och vattnet färgades snabbt rött och hur mycket jag än grät syntes det aldrig i duschen strålar. För grät gjorde jag. Länge och mycket.

Ett tag efter var jag på efterkontroll. Samma man bad mig lägga mig i stolen. Samma undersökning gjordes. Tomt. Livmodern var inte större. Det var inget där. Jag hade tagit bort det. Jag drog på mig kläderna, gick mot skolan igen och mitt på vägen bröt jag ihop. Jag kunde inte gå, jag kunde inte stå. Jag grät. Det var borta. Helt tomt. Snälla snälla nej. Kom tillbaka. Jag ska skydda dig mot allt. Men det är inte så det går till. Jag har sen den dagen aldrig kunnat lyssna på the fray - how to save a life ordentligt igen. Jag kanske aldrig hade en fysisk smärta, men den psykiska förstörde hela mig. J nämnde det aldrig igen.