Mitt på skolans parkering så stod J en dag. Han bara sod där. Lutad mot en bil. Två månader för tidigt. Jag kunde inte röra mig. Va det han? Va det verkligen min fina fina J som stod där? Jag sprang farm och kastade mig runt hans hals. Äntligen! "Jag ska aldrig lämna dig igen". Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vile skratta, gråta, bryta ihop eller skrika. Hellst allt på samma gång. Men jag stod bara där stumm. Han var tillbaka hos mig.

Mötserna hos skolsköterskan gick inte så bra. Jag började inse att hon nog inte förstod vidden av allt som hänt. "Pratar ni inte alls?" "Jag pratar aldrig med henne" "Hälsar hon inte ens?" "Jag pratar inte med henne" "Frågar hon inte hur dagen varit?" "Jag PRATAR inte med henne!" Jag kände hopplöshet. FÖRSTÅR du inte att det ENDA hon gör är att trycker ner mig? Förstår du inte hur illa detta faktiskt ÄR? Det är ingen "dålig relation" mellan pappas nya tjej ochhans ena barn. Detta är inget som går att reda ut. Jag hatade henne och aningen skulle hon försvinna, eller jag.

Tillslut kom gången då vi skulle prata med pappa. Vi gick genom en mörk skola, klockan var runt sex och alla hade gått hem. Vi sa inte så mycket och det han sa var mest skämtsamt. vi kom in i rummet. Satte oss på varsin stol. Dessa stolar jag så många gånger suttit på innan. Jag kände plusen rusa. Jag kan inte. Jag kan inte sitta här och säga hur otroligt fel jag tycker han gjort. Han kommer bli ledsen och ingen får göra honom ledsen.

Vi började prata. Skolsköterskan tryckte ganska mycker på att något måste ske, att jag inte mår bra och att tänk på att om det inte löser sig är jag skylldig att kontakta socialen. Det kom som ett hugg samtidigt som en befrielse. DOM måste ju göra något. Dom är ju utbildade för att se om någon mår dåligt. Det är klart att dom skulle hjälpa mig.

Samtalet fortsatte och jag kände hur jag gled längre och längre ner i stolen. Jag började få svårare och svårare att försvara mig och flera gånger fick jag svälja bort gråten. Jag ångrade mig att jag ställt igång denna cirkus och hur mycket och hårt jag än önskade att jag befan mig var som hellst förutom där så var det precis där jag satt. Jag kunde inte titta på pappa. Rummet fylldes med ord som inte var mina, men som handlade om mig. Det mörknade ute och hade det inte varit för den där gnistan med hopp jag kännt över att nu skulle folk ta tag i det här, så hade jag rusat ut genom dörren.

Jag kunde inte se på pappa på hela mötet. Jag kände mig som en förädare, en svikare och de där dåliga barnet hon alltid sagt att jag var. Jag kände mig tom och full på samma gång. Jag ville hypeventilera, kallsvettas och sluta ögonen. Jag ville aldrig komma tillbaka. Men jag visste att jag var tvungen, för jag ville för en gångs skull att du skulle förstå.