Den psykiska biten fortsatte. Allt när inte pappa var hemma. Jag var fet, ful, äcklig, det var synd om pappa som hade sådana barn som mig, du kommer gå i din mammas forspår. Det skar som en kniv när hon blandade in min mamma. Min mamma. Min räddare. Henne jag alltid var säker på skyddade mig. Henne jag alltid bad till och grät till på nätterna. Ljudlöst, så ingen skulle höra mig. Jag fick diskmaskinsluckor i ryggen, kom försent till skolan för jag inte vågade tveka på att inte plocka ur diskmaskinen, åt snabbt för att ingen skulle kunna påpeka att dom inte kom förbi. Var tyst för att inte säga fel saker, klumpen växte och jag hade ont. Mitt hem var mitt fängelse.

Jag var 11 år och i skolan skrev vi alltid i en bok vad vi skulle göra till helgen eller hur veckan varit. En gång skrev jag om hur det var hemma. Det var mitt första rop på hjälp. Jag orkade inte mer. Jag visste att jag var fet, jag visste att jag var ful. Jag visste att min stora hjälte, min pappa, hade haft otur och att det var synd om honom som hade ett sådant barn som mig. Jag var hungrig, trött på att gråta, trött på att pappa inte lyssnade, trött på att gå som på nålar hemma. Trött på att aldrig våga säga något, trött på att aldrig känna mig som en del i något.

i slutet av dagen fick vi lämna in böckerna och vi fick tillbaka dom dagen efter med en lite hälsning från våran fröken. Jag fick inte det den gången. Jag blev istället inkallad till min lärare efter att alla gått hem och hon undrade hur allt var. Jag berättade. Mitt rop hade fungerat. Nu skulle väl någon äntligen lyssna på mig?

Jag fick en tid till skolsköterskan. Hon satt på andra sidan skrivbordet och det som snurrade i mitt huvud var "Nu sviker jag pappa. Älskade fina pappa som gör allt för mig. Förlåt, nu sviker jag dig." Jag fick inte fram så mycket. Allt jag såg var pappa. Jag vred och vände mig i den allt för stora stolen och kände hur ryumet krymte. Det var samma stol och samma rum jag suttit i flera gånger innan med åren och dinglat med benen och diskuterat min onda mage. Magen gjorde fortfarande ont, det var fortfarande ett fänglse hemma men nu oroade jag mig för pappa också. Tänk om han fick reda på något? Skolsköterskan lyckades se min ångest och lovade att inte ringa pappa. Dessutom fick jag en tid tillbaka. Bra, jag ropade på hjälp, nu skulle dom väl svara på mitt rop? Och allra mest, hålla sitt ord och inte säga något till pappa? Det blev inte riktigt så.