Jag och Jack gick ju som sagt skillda vägar efter att jag gjort aborten och han åter igen hamnat på psyket. Vi hördes inte av på över ett år efter det förrens jag tillslut inte kunde sitta och rulla tummarna mer utan skrev precis vad som legat och tyngt mig hela året. Efter att jag fick svar på mailet så kändes det som att en sten föll. Vi krigade inte längre. Det kanske låter konstigt men när en person gett en så mycket, både kärlek och hat, bidragit med så mycket, både kärlek och hat, och lärt dig så mycket om både kärlek och hat, så är det svårt att släppa taget om honom. Vi skulle haft ett barn ihop. Ett barn som idag skulle varit 8 månader.

Det känns konstigt när man ser tillbaka på det, att den trygga tiden med J byttes ut till ett sådant destruktivt förhållande som Jack förde med sig. Men endå kände jag mig mer älskad av Jack, men var lyckligare med J. Hur går det ihop?

Idag har jag och Jack bara sporadisk kontakt. Ett sms då och då. Han har varit ren i tre månader nu och jag försöker heja på honom. På avstånd. Jag är en av hans droger och det betyder att han aldrig får komma nära. Närhet av mig betyder sårade känslor för honom. Sårade känslor betyder lätt att ett återfall kommer.

Även om det är med blandade känsor jag tänker på det så vet jag att det är bäst så. För oss båda.