Jag har funderat ett tag och det känns som detta är slutet för denna bloggen. Jag har tagit mig upp från mitt förra liv och det är så skönt. Jag gör det jag vill, jag är där i livet där jag faktiskt har lite kontroll över saker. Jag ska snart ut på praktik och få se mitt framtida jobb som socionom med egna ögon. Få vara där jag vill varanär jag är klar.

Jag har gått igenom mycket och varit med om ännu mer och jag kan inte säga att jag är positiv till det, men jag kan säga att det var värt det. Jag är stolt över vad jag åstakommit och jag är stolt över att jag klarade mig. Jag har många sår och jag har många minnen i bakhuvudet, men jag har lyckats resa mig och gå vidare. Jag vet inte om jag föddes med strävan av att komma framåt och nå mina mål men jag vet att jag har den och hade det inte varit för den så hade jag troligen aldrig stått där jag står idag. Jag vaknar inte längre med en klump i halsen. Jag vaknar inte med rädsla för vad som komma skall och jag tillskillnad från henne behöver inte leva med samvetet om att ha splittrat en familj.

Jag ska framåt i livet, jag ska lyckas och jag ska stå där och le. Ett leende som viskar "Du knäckte mig aldrig, för i sista änden var jag starkare än dig".

Livet svänger och livet tar vändningar. Saker blir inte som man vill och inte som man planerat men låt ingen annan få föstöra din egen bild av ditt och din egen lycka. Va stark, stå upp för dig själv och se dig stå där vid ditt mål. Klarar jag det, klarar du det. Du flyger med egna vingar.

/Erat maksrosbarn
(förresten, jag har en privat blogg, om någon vill följa mig där så maila mig så får ni adressen. [email protected])