Jag pratar så ofta om saker som hänt, om saker som jag inte kunnat ta kontroll över och saker som inte gått min väg. Men jag har något jag alltid kunnat kontrolera och som gått precis åt det hållet jag velat och som uppmärsammades när jag var nio år.

Vi hade ett prov i skolan. Ett gehörsprov. Vi fick lyssna på toner och sätta ut dem på ett notblad. Gick det upp eller ner? Hur många toner gick det upp eller ner? Efter det fick vi söka in till musikskolan. Mitt var enligt urvalet exemplariskt. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt var bra på något. Jag hade ingen aning om att det fanns något som jag, av alla vi som satt där, faktiskt var i princip bäst på.

Jag valde piano. Efter några veckor kom antagningen och jag var antagen. Jag tackade ja och det var en nervös och förväntansfull Em som gick in genom dörrarna på musikskolan. Jag fick ta plats på pianostolen och tänk om jag vetat vad jag startade när jag la fingrarna på tangenterna den dagen.

Jag fick spela tillsammans med en pojke som hette Simon. Jag lyssnade noga till lärarens instruktioner om att låtsas att det var en apelsin under händerna och när jag var hemma spelade jag flitigt på pianot i ett av våra vardagsrum. Tiden gick men min lärare var inte på samma nivå som jag. Jag skulle bättre, bättre och bättre. Tillslut blev pressen så stor att jag ville hoppa av. Jag fick klart för mig att jag aldrig skulle få spela igen om jag hoppade av. Jag skulle inte få komma in igen. Men det gick inte.

Pianot stod orört en tid, men en dag valde jag att sätta fingrarna på tangenterna igen.

Jag sökte in till musikskolan igen. Och kom in. Denna gången på klarinett. Jag fick komma med en tjej som hette Lisa. Åter igen hade jag fått bekräftat att jag var bra. Jag måste bara förstå det. Jag fick spela med lisa ett halvår. Sen skilljde det för mycker på oss kunskapsmässigt så de valde att ha mig i en egen grupp. Jag spelade ut bok efter bok. Jag och pappa stod var och varannan månad i msuikaffären och han sjöng låtarna i boken för att jag skulle känna igen dem och jag fick provspela mig in i orkestrar där folk med mycket mer erfarenhet än mig spelade. Jag kände mig väldigt liten där på scenen men jag trivdes. För jag kunde. Och jag var bra.

Min lärare ville att jag skulle ställa upp i landskaps SM och hon var noga med att berätta att jag har en väldigt bra chans. Jag tog inte chansen, men jag ångrar mig inte. Jag vågade inte riskera att det skulle gå dåligt och tappa tron på mig själv. Jag VAR ju faktiskt duktig.! 

Men i mitt huvud räckte inte piano och klarinett. Pappa tog med mig till musikaffären och köpte en gitarr åt mig. Jag sprang upp till mitt rum och spelade. Jag övade och spelade och pappa sa ofta hur glad han blev i hjärtat när han hörde mig klinkna på mina instrument genom fönstret.

Efter ett tag tog tiden över. Det var så mycket som skulle in på så lite tid. Papap hörde mindre och mindre toner från mitt fönster och på något sätt så försvan en liten bit av mig ut ur samma fönster. Böcker lades i lådor och instrument började att blir dammiga. Jag hade inget som riktigt var jag.

Jag slutade gymnasiet och lämnade också samhället jag kom ifrån. Jag tänkte mindre och mindre på vad jag inte längre hade och blickade framåt. Tills för en tid sedan. Jag hittade en mailadress. En mailadress som gav mig ett telefonnummer. Ett nummer som skulle ändra allt igen. Och inom en snar framtid ska jag åter igen gå in genom musikskolans dörrar och åter igen ska jag bli 10 år gammal och lägga händerna på ett dammigt piano.

Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.

Tell me your secrets and ask me your questions,
Oh lets go back to the start.
Running in circles, Comin' in tails
Heads on a science apart.

Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.

Oh take me back to the start.